tisdag 10 juli 2012

Varför är det så svårt att bryta tystnaden?

Att tala om för folk att jag ramlar ner i en depression ibland, det kan jag numera göra utan att skämmas. Det är värre med psykoserna. Nu var det i och för sig länge sedan jag drabbades av en psykos, närmare bestämt 10 år sedan i vinter, så det är ju inte så aktuellt. Men att tala om psykoserna känns svårare än att tala om depressionerna. Jag vet att det finns fler fördomar kring psykoser, så just därför borde jag tala om det, men det får motsatt effekt på mej. Jag vill inte bli utstött. Jag kan inte riktigt se vad jag vinner på att berätta om psykoserna. Inte för att det blir så många tillfällen till det, det är inget man tar upp på fikarasten precis.

Jag jobbar på det, inom mig. Det handlar ju om acceptans förstås. Jag vill ju innerst inne berätta, psykoserna är ju trots allt en del av min historia. Dags att ta tag i den där boken jag påbörjat....


Bilden The Starry night av Van Gogh är hämtad från http://www.arthistoryguide.com

4 kommentarer:

Anonym sa...

Känner igen det. Depression är rumsrent. Men psykos är "galenskap". Det talar vi inte högt om...

Ingela sa...

Det är den galenskapsstämpeln jag behöver våga hjälpa till att sudda ut...

ninja sa...

stämmer in med er båda!

kan det vara att depression är med närliggande hos var individ även om de aldrig fallit ned i en depression? att de känt tendenserna i olika svårigheter i livet och därav kan begripa?
kan det vara för att media har under år efter år giltighetsförklarat för samhällets människa att det är okej med utbrändhetsdepression? och därav att det ännu är svårt för allmänheten att inte tala illa om de som lider av 'allmän' depression utan en tydlig trigger eller trauma till det hela.
det är så svenskt med att det är okej att ha hederligt jobbat sig till ohälsa, men inte okej att man har gått i krasch efter tex en skilsmässa, då ska man resa sig?!
jag vet inte, spekulerar.
psykoser bör avskräckas, det ska inte finnas skam i det. den som lever i en psykotiskfas ska inte behöva hålla käften stängd, de som kommit ur det ska inte heller behöva det. ingen ska behöva det.

som en vän till min bror sade när jag förvånande nog mötte honom i slutenvården "ibland hamnar vi alla här någon eller några gånger i livet.". det är sant, det går inte att peka ut vem som ska bli sjuk, det går inte i längden att se ned på de som är sjuka, det är som att se ned på var individ, fungerande som ofungerande. för de kan falla likväl.

oj vad långt det blev.
TACK Ingela för ditt inlägg! <3<3<3

Ingela sa...

Ja, alla kan falla, helt rätt. Att det är fel att se ner på folk med psykisk ohälsa likaså.Vi får jobba vidare med vår öppenhet och någon gång längre fram i tiden ger det resultat <3<3<3