fredag 18 december 2015

Kroppen i fokus

Under hela min sjukskrivning har jag sett till att vara i rörelse:

*En promenad varje dag på 30-90 minuter. Jag har flera rundor i stan, i skogen och längs havet som jag alternerar mellan.
*Ett-två yinyogapass i veckan. Antingen här hemma själv, eller hos min väninna, i en liten grupp.
*Nu de senaste veckorna, när vädret blivit sämre och jag inte velat gå ut, har jag hittat tillbaka till dansen. Jag dansar på mitt svarta köksgolv till musik, i en salig blandning av musiksorter. The Raveonettes, The Sonics, Depeche Mode, Adele, 22 Pistepirkko, The Kooks, Ossler, Sort sol, The Jam, Lloyd Cole and the Commotions, The Soundtracks of our lives, Mando Diao mm mm mm. Jag har en lista på Spotify som jag ökar på allt eftersom. Är uppe i 10 timmar dansmusik som jag kör på random play. Har som mest dansat i 100 minuter i ett streck. Helt underbart.

Jag vet att det är viktigt att jag rör på mig för att inte humöret ska dala. Därför har jag fokuserat på denna kroppsrörelse det senaste året, det har fått prio ett. Bara jag rör på mig varje dag så spelar det sedan inte någon roll vad jag får uträttat i övrigt.

I juni minskade jag min antidepressiva medicin till ett minimum. Jag har inte behövt öka dosen i höst/vinter, trots mörkret. Jag mår bra utan och det känns väldigt bra. Lite ökat sömnbehov nu de senaste veckorna, men humöret är på topp.

Kroppsrörelse är min medicin.

Gå i ide

Gråa dagar och mörker gör mig trött. Återigen har sömnbehovet ökat. Så förbaskat skönt att ligga där i värmen under täcket. Jag lever som igelkotten och björnen, slumrar dessa veckor i mittt ide.

Några veckor till dränkt i mörker och sedan märks det att ljuset kommer tillbaka. Då ska vi orka mer än att bara hänga över ett träd.

fredag 11 december 2015

Här är Jag

Vad som är väldigt tydligt nu när jag går hemma år att jag stärker mitt Jag. Alla timmar för mig själv fyller sitt syfte.

Det finns ingen tvekan längre vad det är Jag vill, Jag tycker och Jag känner. Det är fantastiskt skönt att erfara. Ute bland andra människor, som på jobbet, blir mitt Jag väldigt suddigt, svårt att känna igen. Jag blir som invaderad av alla andra.

Jag vill aldrig mer vara suddig, jag vill vara Jag.