onsdag 18 november 2009

Hysteri

Jag mötte en kvinna med munskydd idag när jag promenerade utanför UB i Lund. Jag trodde inte mina ögon! Hur hysterisk får man bli? Munskyddet lär ju dessutom inte hjälpa om svininfluensan finns i närheten, så hon sätter ju sej själv i falsk trygghet.

Om det nu inte är så att hon är så ädel att hon skyddar oss andra för att hon själv är sjuk! Det har jag dock svårt att tro...

tisdag 17 november 2009

Höst i trädgården. 2

Vi har en relativt vildvuxen trädgård. Relativt säger jag för vi har ju rabatter och vi klipper gräset, men det är inte så perfekt välskött som våra grannar pensionärerna har. Alltså vildvuxet i jämförelse.

Vi har många buskar som får växa som de vill. Flera är väldigt stora och vi har bara ansat lite ytterst för att de inte ska bli alltför omfångsrika. Förra gången jag klippte buskar ordentligt var för ca 7 år sedan. Då försökte jag mej på att föryngra dem som det så fint heter. Jag klippte och klippte, men fy vad svårt det var, det såg för hemskt ut! Det slutade med att jag klippte dem jämnt en meter ovanför markytan. De fick en nystart i livet... Inom ett par-tre år var de lika stora igen - det är växtkraft det.

I söndags gav jag mej på en buske igen, en jasmin. Jag klippte av hälften av grenarna precis ovanför markytan och sedan sparade jag resten, bara ansade lite på toppen där de blivit för långa. Den blev luftig och fin. Det blev riktigt bra, jag är helnöjd! Jag ska med glädje ge mej på resten av buskarna nästa helg.

Höst i trädgården. 1

I alla år har vi väntat ut att alla löv på alla träd ska falla av innan vi krattar. Vi har alltid trott att det var enklast att ta allt på en gång, så-slipper-man-tänka-mer-på-det-principen. Man blir ordentligt trött efter att kratta 1000 m2 och sedan köra iväg med det till tippen. Vi brukar ligga ledbrutna i flera dagar efteråt. Att kratta har inte direkt varit något vi sett fram emot.

I höst tog vi ett nytt grepp på trädgårdsarbetet. Nu har vi gått ut och krattat lite efterhand som det trillat av. Först ut var valnöten, sen körsbäret och plommonen, och just nu faller blodbokens löv. Sen är det alla buskar förstås. Björkens löv får maskarna ta hand om på plats.

Detta är något helt annat. Det blir riktigt skönt att gå ut att kratta, något man ser fram emot. Inte så hetsigt-måste-hinna utan mer vilsamt. I like!

lördag 3 oktober 2009

Skinande rent eller ett lagom kaos

Jag våndas när inte hemmet är rent och snyggt. Det är ju attan att det går så fort att skita ner. Synd egentligen att det är så tråkigt att städa, när jag nu lägger så mycket fokus på det. Visst det blir ju himla fint, men ändå, det är ju roligare att stöka till det. Idag hade det varit bättre att låta bli att städa, för jag lyckades ta sönder husets finaste skulptur. Suck...

Jag tycker alltid att städningen tar för mycket av min tid och energi, tid och energi som jag hellre vill lägga på annat. Jag scannar ständigt av hemmet och ser direkt när sakerna ligger på fel plats eller när dammråttorna ätit upp sej. Förr gick jag jämt och plockade och dammsög men jag tröttnade till sist på att det bara var jag som såg att det behövdes städas. Jag vill att alla ska hjälpa till, men jag vill inte tjata.

Vi prövade ett tag att ha en städerska hemma ett par timmar varannan vecka. Gick ihop med några grannar så att det skulle vara lönt för henne att komma hit enda från Malmö. Tanken var oerhört lockande - tänk att få slippa städa helt och hållet!

Några timmar innan hon kom hit första gången insåg jag att jag måste ju städa först! När man har någon som kommer hem och ska dammsuga, torka golvet och damma åt en så måste man ju först se till att det blir möjligt att genomföra. Dvs plocka undan alla saker och lägga dem på sin rätta plats. Leksaker, utspridda papper, böcker, cd-skivor, skor, kläder... Det är just detta plockande som tar mest tid. När städerskan väl kom och gjorde det hon skulle stod jag där och tänkte att det där kan jag ju lika gärna göra själv! Det är ju det enkla!

Sen var det något annat som gjorde att hon bara fick komma hem till oss två gånger till. Det var det här med att låta någon annan städa det jag skitat ner. Jag fixade inte det. Det kändes inte alls rätt. Nej jag fick allt städa själv. Men hur fick jag igång de andra i familjen?

Det tog flera år att lära sej att blunda för allt stök och smuts. För det var så det fick gå till. Att vänta ut de andra tills de hade nått sin smärtgräns och skrek i panik "varför är det ingen som städar". Ibland började de rent av städa reflexmässigt när gränsen var nådd. Härligt, det är så jag vill ha det!

Jag balanserar numera någonstans mellan att göra jobbet själv, tjata på de andra och leva med skiten.

Toner som flödar

Mmmmm, jag njuter. E sitter vid pianot och spelar. Låtarna sitter där i fingrarna trots att hon inte spelat regelbundet på snart två år.

Go, go! Go E go! Go!

fredag 2 oktober 2009

Disciplin

Efter att jag i många år bara skrivit mail har nu skrivandet så sakta utökats. Senaste året har det blivit korta meddelanden och kommentarer på Facebook. Kul! Denna blogg förstås, men den är ju precis ny. Nu håller jag även på att arbeta med en text som legat nere ett tag. Vad det ska bli av den vet jag inte än. Jag skriver i alla fall igen! Det är härligt!

Skrivandet går hand i hand med att jag läser mer, märker jag.

Vad som nu behövs är lite disciplin. Att sätta mej ner varje dag och skriva, efter jobbet. Och sedan kanske igen efter maten och disken. Mmmmm I like the thought. Det behöver bli en vana, lika naturlig som att äta frukost.

Men var ska jag sitta? Just nu sitter jag vid min dotters dator. Oh ooh, she doesn't know... I vanliga fall sitter jag på sniskan vid servern i källaren. No good. Bad for the back. Jag hade makens bärbara förut, och den var tillgänglig tillräckligt ofta för att jag skulle nöja mej med den. Nu använder han den tyvärr hela arbetsdagen liksom på ledig tid härhemma. I've got nowhere to go. Jag blir ständigt ivägkörd.

Så en ny dator ska bli födelsedagspresenten till mej själv i år. Och med den följer naturligtvis disciplinen. Naturligtvis!

lördag 26 september 2009

Perfektionismens lockelse och fall

Att bläddra i heminredningstidningar är great. Allt är så vackert, prydligt, snyggt, ordentligt, matchat, välordnat, välstädat, inne, rätt, ja you name it. Jag brukar drömma mej bort i dessa reportage. Tänk om jag hade pengar, vad jag kunde handla till mitt hem då. Resa till fjärran länder och inhandla exotiska möbler och ting. Gå på auktioner och köpa läckra antika möbler. Gå i de dyra butikerna och handla designade varor. Jag skulle ta hjälp av en inredningsarkitekt som såg på mitt hem med en utomståendes ögon och plockade bort allt som var fel och onödigt. Tänk om alla dessutom höll ordning på sina saker och plockade undan efter sej.

Tänk om allt vore sådär perfekt i mitt hem. Inga udda stolar, möbler i matchande stilar, minimalistiskt, stramt, återhållet. Några enstaka tavlor som prydde väggarna, i perfekt matchning mot soffgruppen under. Allting undanplockat, inga pappershögar på köksbordet, inga smutsiga kläder droppade runt hela huset, ingen disk kvar framför TV:n, alla leksaker perfekt nedplockade i sina märkta lådor... Inte en pryl för mycket, inte en möbel som är fel. Tänk om...

Ärligt talat skulle det ju betyda att maken övergivit mej och barnen flyttat hemifrån! Rent ut sagt inget liv! För vem skulle vilja bo där - egentligen?

Jag vill kunna se att någon verkligen bor här, lever här, någon med en historia och ett aktivt och kreativt liv. Jag vill inte ha mitt hem perfekt stylat. Det skulle inte vara jag.

fredag 25 september 2009

Bok & bibliotek

Jag vet att jag kommer att vara helt slutkörd efteråt. Ändå följer jag med, år efter år. Jag stiger upp 5.30 för att ta 166:an in till Lund. Vid Clementstorget väntar förväntansfulla kollegor och strax därefter stiger vi på den hyrda bussen som ska ta oss till Göteborg. Det är Bok & Biblioteksmässan som hägrar. Även i år har jag fått ett seminariekort av min arbetsgivare och jag ser fram emot att lyssna på alla intressanta människor jag valt ut. Det blir dock aldrig riktigt som man tänkt sej.

I år är bussen sen, så jag missar precis det första seminariet med den spansk-katalanska författaren Nuria Amat som spanar efter sitt språk. Jag hade tänkt mej bli introducerad till en katalansk författare nu när vi snart ska åka till Barcelona. Jag får kasta mej över boken direkt istället.

Nästa seminarium gästas av den mexikanske författaren Guillermo Arriaga som berättar om sitt författarskap. Jag känner till honom främst genom de filmer han skrivit manus till, som jag gillar skarpt; Babel, 21 grams och Amores perros. Detta seminarium var dagens behållning. Jag köper hans bok som han signerar med en oläslig hälsning på spanska :-)

Jag tar mej nu ner till montrarna med anknytning till bibliotek, visas CS Library 3, en lockande Internetlösning för bibliotek. Skålar sedan i mousserande med några kollegor i Axiells monter. Vi tipsar varandra om saker som är värda att se och rusar sedan vidare ut i vimlet.

Går till det jag trodde skulle bli en intressant debatt, Behövs biblioteken? Nu var det ju så att debattörerna alla fanns på samma sida stängslet, det fanns ingen där som kunde utmana dem med andra åsikter. Bibliotekschefen, biblioteksforskaren, debattbibliotekarien och kulturjornalisten var alla överens om att ja biblioteken behövs och de enda som oroar sej för bibliotekens framtid är bibliotekarierna själva. Det var synd att där inte fanns någon antagonist med!

Sista seminariet handlade om 2009 års Peter Pan-pristagare Sherman Alexie och hans bok Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindian. Den verkar läsvärd, och alla närvarande på seminariet fick den som pocket. Jag ska läsa den själv och sedan försöka intressera mina barn för den. Tyvärr kunde inte författaren själv närvara, men representanten från IBBY och bokens översättare gjorde ändå en bra presentation.

Efter detta har jag inget mer inprickat. Jag driver planlöst runt i vimlet. Jag kommer förbi Cilla Naumann som berättar om sin nya bok och lyssnar på slutet av Gunnel Carlssons (Gröna rum) föredrag. Puh det är mycket att se och mycket som man inte hinner med.

När jag sedan sitter på bussen har jag ryggsäcken full av böcker, både köpta och gratisexemplar. Jag har plockat på mej pennor, pins och vykort så att barnen ska bli glada. Jag är nöjd med dagen som varit och är tacksam att jag äntligen kan sluta ögonen. Det är tur att jag ska vara ledig imorgon!

onsdag 23 september 2009

Läsa som en bibliotekarie?

Folk jag träffar tar alltid för givet att jag läser så mycket, att jag har koll på alla nya romaner som ges ut, ja, att jag har läst allt helt enkelt. Av den enkla anledningen att jag är bibliotekarie! Det är lite komiskt för jag har inte ens läst litteraturvetenskap... Man förväntas helt enkelt kunna allt om litteratur bara för att man är bibliotekarie. Vilka fördomar människor har! Visst finns det bibliotekarier som läst "allt", men inte alla! Och att alla bibliotekarier måste läsa litteraturvetenskap är en myt! Själv arbetar jag inte alls med skönlitteratur längre, bibliotekarieyrket är så mycket mer än det.

Vad läser då en bibliotekarie? Hur läser en bibliotekarie? Inte heller här finns det ett rätt svar. "Det ska vara smalt och intellektuellt, inget romantiskt trams, serier eller deckare" så svarar nog rätt många. En del läser bara facklitteratur. Många läser baksidestext och innehållsförteckning för att se vad boken handlar om. En del hinner bara med barn/ungdomslitteratur.

Så var det för mej en period när jag var barnbibliotekarie. Då skummade jag mest böckerna för att hinna med alla jag måste läsa, läste i raketfart. Egentligen är jag en långsam läsare. Men jag tränade mej redan i min ungdom på att läsa snabbt, som min syster, för då hann jag ju med många fler titlar. Och det hade jag alltså nytta av när jag behövde läsa inför ett bokprat för barn.

Nu har jag inte längre sådana arbetsuppgifter som kräver att jag läser många böcker. Jag läser inte längre i raketfart. Jag läser istället långsamt, och jag hinner därmed uppleva både språket och berättelsen. Läsning för mej är njutning på flera plan.

Vad som är gemensamt för alla bibliotekarier, oavsett vad eller hur vi läser, är att vi läser för att dela med oss av läsningen till andra.

torsdag 30 juli 2009

Jag är inte rädd, jag vågar gå till kiropraktorn

Ryggbesvären har blivit en följetong. Ryggen känns mycket bättre av både massage och spikmatta men den blir inte helt bra. När all muskelvärk är borta känner jag smärtan längst inne vid ryggraden i svanken. Där är det ömt. Jag rör mej fortfarande stelt.

Från olika håll har det ropats "gå till en kiropraktor", men jag har stuckit huvudet i sanden. Jag vill inte, jag vågar inte, det behövs inte. Tills igår. Då tog jag mod till mej efter att ha upprepat mitt mantra i flera dagar, "jag är inte rädd, jag vågar gå till kiropraktorn".

Själva behandlingen gjorde inte ont, men det var obehagligt när han knäckte till ryggraden. Tre gånger upprepade han det, efter att först ha kollat hur pass rörlig jag blev. Jag svettades av skräck, men jag gick igenom det.

Idag är ryggen bättre, jag känner tydligt en skillnad. Ömmar gör det fortfarande men förhoppningsvis är det på väg att gå över.

tisdag 28 juli 2009

Ett helt hus

I elva år har vi bott i vårt hus och i lika många år har vi hållit på och renovera det. Huset är byggt 1958 och när vi flyttade in 1998 så var det i originalskick. I början hade vi mycket energi och slet dag och natt. Köket och badrummet blev precis klara när vi flyttade in. Övriga rum har vi gått igenom själva, rum för rum, medan vi bodde i byggröran. Strategin har varit att få rummet funktionellt och sedan gå vidare till nästa. Kvar har det blivit en del detaljer som lister och annat smått.

Några år stod det helt stilla. Energin tog slut och vi orkade inte se en färgburk utan att få feberfrossa.

Längst ner på prioretitslistan fanns källaren. Om man ser till det skick huset befann sej i när vi köpte det så var källaren läbbigast. Muggig rent ut sagt. I behov av grundläggande uppfräshning. Vår tvättstuga var så muggig att man inte gärna vistades där inne alls. Tvätten bar vi ner, sorterade, stoppade in i tvättmaskinen, hela tiden med ögonen stängda, och sen snabbt ut därifrån igen. Tappade vi ren tvätt på golvet fick vi tvätta det igen, för golvet gick inte att få rent. Eller rättare sagt, där var så muggigt inne att ingen ville städa, det var ingen mening.

I våras fick vi på tredje försöket tag på en hantverkare som kunde hjälpa oss att fixa källaren. Tre veckor senare stod källaren färdig. Vilket lyft det blev. Ärligt talat så var det mest tillfredsställande att få källaren i ordning av allt vi gjort i hela huset. Där blev så fint, det är en sån fantastisk skillnad...

Jag tänker nu att elva år har passerat då vi har bott i detta halvfärdiga hus. Hur sjutton har vi egentligen stått ut? Det är en sådan lättnad att huset är färdigt. Nu äntligen är huset ett helt hus, fräscht från topp till tå. Nu äntligen kan jag slappna av och verkligen njuta av helheten.

måndag 27 juli 2009

Mina 20 minuter på Shakti

Just när jag lägger mej med ryggen på spikmattan känns det stickigt, rätt ont gör det allt. Smärtan kommer dock ifrån så många olika punkter samtidigt så jag blir inte störd av den. Det är inga problem att ligga kvar.

Så efter ett tag kan kroppen slappna av. Jag lägger märke till min andning. Djupandning av första graden! Så har jag aldrig andats förrut, så helt av mej själv. 'Andas med magen' bör man, och visst har jag andats med magen förrut, men då har andningen varit styrd av min vilja. Nu går andningen helt av sej självt! Ju mer jag andas på detta vis, desto mer avslappnad blir jag. Mycket behagligt.

Efter ett tag börjar kroppen säga ifrån; nu är det dags att kliva upp. Jag reser mej upp och ryggen känns mjuk och rörlig, som bomull.

Ryggen kan klara av en ny dag!

söndag 26 juli 2009

På promenad

Jag har vandrat många kilometer dessa dagar med ryggont eftersom att gå har varit det enda sättet för mej att ta mej fram. Flera gånger om dagen har jag gått ut. Jag vandrar samma runda hela tiden, åt två möjliga håll. Att jag inte varierar mej mer beror dels på att jag på denna runda har lagom långt hem ifall ryggen skulle strejka totalt. Dels beror det på att denna upprepning blir meditativ. Kroppen går av sej själv, och jag kan koppla bort tankarna helt. Det är väldigt skönt.

Jag möter inte särskilt mycket folk på mina promenader, i alla fall inte gåendes. Bilar är det dock gott om och en och annan cyklist. De som i alla fall vågar sej ut på promenad har alltid en hund i släptåg. Jag är tydligen väldigt gammalmodig som går på promenad helt ensam. Det är enormt slående att folk nu för tiden behöver sin bästa vän med sej ut för att gå en sväng. Vi är så rädda för att vara ensamma.

lördag 25 juli 2009

Skördetid

Det är nästan så att jag blir religiös den här halvan på året. Växtligheten, denna fantastiska växtlighet fullkomligt exploderar. "Look at me - njut av mej - förundras!" så ropar naturen till mej.

Här hemma skördas det bär, squash, gurka, tomat i mängder. Det är helt fantastiskt! Här syltas, saftas och fryses in, och äts direkt förstås!

Halleluja!

Shaktimatta

Jag kan bara rekommendera spikmatta om du har värk i ryggen. Min Shaktimatta gör susen för min rygg. Smärtan lindras till i stort sett 0 (zero) och jag känner mej helt avslappnad efter ca 20 minuter per dag på Shakti.

Det blir till att offra tacksamhetens gåvor till de indiska gudarna för detta underverk!

onsdag 22 juli 2009

Det gör ont!

Fan, här ligger man. På golvet med benen böjda upp i soffan.

Pallade inte vara på resande fot längre. Lämnade familjen i Södertälje och tog tåget hem. Har förbenat ont i ryggen, det kommer att ta kol på mej. Fick i alla fall tag på min massör och fick en tid redan i morgon bitti. I can hardly wait! Kanske känns allt uthärdligt redan imorgon!

När jag har ont någonstans skärmar jag av mej ifrån min omgivning. Jag pallar inte vara trevlig. Att orka existera tar all energi. Långvarig smärta är nedbrytande!

onsdag 15 juli 2009

Sommarsysslor

Jag hörde på radion idag att när det är semestertider så faller vi in i de kvinnliga och manliga könsrollerna. Kvinnorna tar hand om mat och disk. Männen klipper gräset och reparerar huset.

Hemma hos oss försöker vi verkligen dela på allt, även nu på sommaren. Den som lagar mat slipper diska. Vi turas om att klippa gräset. Idag blev det dock en viss ålderdomlig uppdelning på sysslorna. Jag plockade 15 l krusbär och kokade chutney och sylt. F och Fi var ute på havet och fiskade torsk. Det sitter i generna sedan urminnes tider, sedan jägar- och samlarsamhället. Kvinnorna samlar bär och männen jagar. Det är inte helt lätt att rucka på.

E är gärna med och fiskar, dock inte idag. Hon plockade vita vinbär istället. Jag för min del har aldrig uppskattat fiske. Jag tycker om att vara ute i naturen och följer gärna med när det är dags för fisketur. Då ror jag antingen båten, går en promenad eller sitter och läser. Jag har inte tålamod att bara sitta där och vänta på att fisken ska nappa. Och vad sjutton skulle jag göra om jag fick napp? Jag skulle aldrig klara av att bryta nacken av en stor gädda, skulle aldrig fixa att ta livet av en fisk. Jag vill inte! Luktar illa gör de också. Det närmaste fisk jag vill komma är att ha den på tallriken och äta den. Visst kan jag tillaga fisk. Men det är bättre att någon annan gör det för jag gör det aldrig särskilt bra. Det blir lätt för torrt. Så när F och Fi fångar fisk får de tillaga den själva. Det gör de perfekt.

I vår familj gör alla allt, eller provar på i alla fall. Fast där intresset tar slut eller kunskaperna tryter, då får någon annan, som kan och vill, ta över, när det är bråttom. Sen kan man ju alltid lära sej. När alla får lov att göra allt de vill, och prova på allt, och att vi hjälps åt med det tråkiga, då är vi jämlika.

lördag 11 juli 2009

Min lilla tjej är på väg att bli stor

E har varit iväg på fotbollscup i Fredrikshavn i en vecka nu. Vi fick därmed en välbehövlig paus från varandra. Det senaste halvåret har vi bråkat väldigt mycket hon och jag. Vad jag än säger blir hon arg och jag blir arg tillbaka. Inte konstruktivt för fem öre. Inte särskilt moget av mej precis.

Någonting har hänt. Puberteten har gjort sitt intåg. Det har jag ju vetat hela tiden, med intellektet. E är på väg att bli vuxen, hon håller på att frigöra sej ifrån mej. Javisst, det är som det ska vara! Det är något positivt som sker.

Vad jag inte förutsett var hur jag skulle reagera känslomässigt. Jag sörjer min lilla tjej som över en natt förvandlats till ett vresigt, trotsigt monster. Min lilla goa, harmoniska unge är som borttrollad. Jag kommer aldrig att få tillbaka den tiden med henne igen.

Och det värsta av allt, jag har blivit ett monster tillbaka. Jag vill inte vara ett monster!

De här dagarna hon har varit bortrest har jag läst i en bok som heter:

Tonårsliv : handbok för föräldrar med tonåringar
av Helena Gustafsson och Maria Stephenson.


Författarna tar upp allt det här som jag redan visste om hur tonåringar är. Det är bra att repetera... Men det bästa av allt är att de sätter ord på mina reaktioner också. Det har varit jätteskönt att läsa. Det känns som om jag har kontroll på min skuta nu. Det kommer att storma i många år framöver, men jag känner att jag är bättre förberedd på hur jag ska styra igenom stormen.

E kommer hem sent ikväll. Jag har saknat henne och det ska bli skönt att få ge henne en lång kram.

Det återstår att se ifall jag lyckas vara en mognare förälder i framtiden.

Premiär

Semester! Äntligen ledig ett bra tag framöver. Långa lata dagar. "I'm free to do what I want any old time". Det känns underbart!

Veckorna under året kretsar kring jobb, hushållsarbete, pyssel med huset och att få barnen till rätt plats i rätt tid med rätt grejor. Det blir inte mycket tid över till något eget. En film ibland, träffar goda vänner ibland, men allt det där jag sysslade med FÖRE barnen kom, mina intressen, det har inte fått något utrymme på väldigt länge.

Nu har jag bestämt mej för att skrivandet ska få en ny chans i mitt liv. Jag börjar på min semesters första dag så att det ska hinna bli en vana tills vardagen böjar igen i augusti. Även om Internet nu skulle bli en ny byrålåda där det jag skriver aldrig blir läst av någon annan än mej själv, så spelar det ingen roll. Hudvudsaken är att jag skriver, att mina tankar och känslor får ett uttryck igen.