fredag 18 december 2015

Kroppen i fokus

Under hela min sjukskrivning har jag sett till att vara i rörelse:

*En promenad varje dag på 30-90 minuter. Jag har flera rundor i stan, i skogen och längs havet som jag alternerar mellan.
*Ett-två yinyogapass i veckan. Antingen här hemma själv, eller hos min väninna, i en liten grupp.
*Nu de senaste veckorna, när vädret blivit sämre och jag inte velat gå ut, har jag hittat tillbaka till dansen. Jag dansar på mitt svarta köksgolv till musik, i en salig blandning av musiksorter. The Raveonettes, The Sonics, Depeche Mode, Adele, 22 Pistepirkko, The Kooks, Ossler, Sort sol, The Jam, Lloyd Cole and the Commotions, The Soundtracks of our lives, Mando Diao mm mm mm. Jag har en lista på Spotify som jag ökar på allt eftersom. Är uppe i 10 timmar dansmusik som jag kör på random play. Har som mest dansat i 100 minuter i ett streck. Helt underbart.

Jag vet att det är viktigt att jag rör på mig för att inte humöret ska dala. Därför har jag fokuserat på denna kroppsrörelse det senaste året, det har fått prio ett. Bara jag rör på mig varje dag så spelar det sedan inte någon roll vad jag får uträttat i övrigt.

I juni minskade jag min antidepressiva medicin till ett minimum. Jag har inte behövt öka dosen i höst/vinter, trots mörkret. Jag mår bra utan och det känns väldigt bra. Lite ökat sömnbehov nu de senaste veckorna, men humöret är på topp.

Kroppsrörelse är min medicin.

Gå i ide

Gråa dagar och mörker gör mig trött. Återigen har sömnbehovet ökat. Så förbaskat skönt att ligga där i värmen under täcket. Jag lever som igelkotten och björnen, slumrar dessa veckor i mittt ide.

Några veckor till dränkt i mörker och sedan märks det att ljuset kommer tillbaka. Då ska vi orka mer än att bara hänga över ett träd.

fredag 11 december 2015

Här är Jag

Vad som är väldigt tydligt nu när jag går hemma år att jag stärker mitt Jag. Alla timmar för mig själv fyller sitt syfte.

Det finns ingen tvekan längre vad det är Jag vill, Jag tycker och Jag känner. Det är fantastiskt skönt att erfara. Ute bland andra människor, som på jobbet, blir mitt Jag väldigt suddigt, svårt att känna igen. Jag blir som invaderad av alla andra.

Jag vill aldrig mer vara suddig, jag vill vara Jag.

tisdag 3 november 2015

En liten insikt

Följde med pappa på ett föredrag ikväll. Det var Linus Thörnblad som berättade om sin höjdhopparkarriär som tyvärr slutade med att han gick in i väggen. Med andra ord fick han en utmattningsdepression. Han berättade väldigt öppet och ärligt om hela förloppet. Jag tycker det var väldigt starkt gjort av honom.

Jag kände igen mig förstås. Hur man driver sig själv mot undergången för att man inte kan tolka signalerna på att det går utför, man vill inte vara svag. Symptomen. Hur man efter man nått botten börjar uppskatta de små tingen i livet. Det är så bra att höra någon med samma erfarenhet sätta ord på det.

Han sa en grej som var "ny", som jag tog till mig. Att han sista året drevs av omgivningens förväntningar på att prestera och på att visa dem vad han gick för, att han dög. Men där fanns ingen inre drivkraft, ingen inre glädje. Precis så var det för mig också. Aldrig mer tillbaka i det! Fortsättningsvis gör jag saker som gläder mig, som jag vill långt inne. Av rätt orsaker.

lördag 31 oktober 2015

Havsbris

Vi gick en lång promenad idag också, längs havet i Falsterbo. Friskt och skönt. Och vackert.

fredag 30 oktober 2015

Näst intill eufori

Det är höst, och jag är ändå lycklig. Mörkret tar över men jag är ändå stark, glad och harmonisk. Hur udda är inte det.

En normal höst har humöret dippat vid det här laget. Det brukar ske lagom till min födelsedag den 21:e oktober. Hur många gånger har inte jag blivit sjukskriven för depression vid det här laget. Och de höstar jag inte blivit sjukskriven har jag varit ganska nedstämd ändå.

Höstdipparna började i tonåren, dvs på 80-talet. De var inte så starka då, de var hanterliga. Sen blev de värre när jag började jobba.

Nu när jag går i min bubbla här hemma mår jag bra. Jag tar allt i mitt eget tempo. Jag stressar inte. Jag tar många, långa pauser. Jag har det lugnt omkring mig. Jag är mest för mig själv, träffar familjen varje kväll, vänner då och då. Min ensamhet stärker mig.

Så ja, jag mår fantastiskt bra, och det håller i sig. Normalt brukar lycka vända till nedstämdhet ganska snabbt. Det vänder säkert den här gången också, this too will pass, men jag har i alla fått må bra väldigt länge. Det tycker jag att jag är värd.

Vandring i Genarp

Njuter så av att vandra i naturen. Höstarna är speciellt magiska när så stora ytor byter färg; träden. Idag fascinerades jag mest av lärkträdens färgskiftningar.

tisdag 27 oktober 2015

Månen hör dig

Ikväll är det dags att överlämna dina sorger till fullmånen
Så trä på dig stövlarna och ge dig ut någonstans där du är ensam
Sätt igång och yla

Kan vargarna så kan vi

fredag 16 oktober 2015

Hoppet finns alltid i musiken



Lyssnar mycket på Ossler just nu. Blir glad och lycklig av musiken faktiskt, fylld av kärlek.

.

torsdag 15 oktober 2015

Stå fast vid vad som är bäst för hälsan

Gläds åt att min dotter hittat jobb och boende i London så snabbt. Gläds åt att min son tar skolan på större allvar nu när han ska söka in på gymnasiet. Hoppas och tror att min make snabbt kommer att hitta ett nytt jobb efter att ha blivit uppsagd.

Själv måste jag fortsätta sätta hälsan först. Jag kan inte rusa ut och börja jobba bara för att maken blivit av med jobbet. (Inte för att han begär det, det är helt mina egna funderingar.) Jag skulle bli sämre av att jobba, det är bara så. Vid detta måste jag stå fast, för hälsans skull.

Jag hoppas att jag kan bidra till ekonomin på andra sätt, genom att sälja något jag sytt eller målat kanske, det vore en dröm att gå i uppfyllelse.

onsdag 16 september 2015

Test

Har provat att dra upp antalet intryck lite, och införa mer aktivitet i mitt liv. Hjärnan protesterar direkt. Blir fullkomligt utmattad igen. Så nej, det går inte. Tillbaka till det lugna livet med långa pauser.

fredag 21 augusti 2015

Thåström

"Varje dag av mitt liv, varje andetag tar tid. Jag står aldrig still."

Såg honom på Mejeriet i våras. Såg honom igen på Malmöfestivalen igår kväll. Thåström äger.

Stunder av lycka

Vad jag njuter av att bara vara

Idag:

stavgång på 6 km i skogen
hittade ett solrosfält
städat lägenheten
strukit tvätt
gått till mataffären
läste tidskriften Vi

Jag sitter under min korkek, luktar på blommorna och är så LYCKLIG

torsdag 13 augusti 2015

Inspiration

Läser i Hemslöjd 2015:3. Det handlar om en ung kvinna som bosätter sig enkelt i naturen, inspirerad av Thoreau. Thoreau var en författare som på 1800-talet levde två år i en stuga mitt i skogen för att komma närmare naturen och se på civilisationen med distans. Det finns beskrivet i en bok som heter Walden.

"han satte sig på sin enkla veranda på morgonen, och blev plötsligt varse att det blivit kväll. Han hade inte uträttat något som helst fysiskt arbete, men tyckte ändå att det blev en bra dag, bara genom att sitta där."

Detta har hänt mig hur många gånger som helst under de senaste månaderna. Livet måste inte gå i expressfart hela tiden. Det finns så mycket att hämta ur stillheten, tystnaden och lugnet.


Jag har reserverat boken på bibblan, den måste jag läsa!

torsdag 6 augusti 2015

Så länge själen håller min hand

Så är jag där igen, tankarna trummar häftigt i min hjärna
Känslorna dras genast med upp på tåget
Det går så fort att jag inte hinner stoppa det i tid (jag som vetat vad jag vill i ett halvår nu)
Jag tvivlar
Ger man upp ett fast jobb bara för att må bättre? Gör man så i dagens Sverige? Jag ska vara glad att jag har ett jobb, jag får klamra mig fast trots att vantrivseln fräter upp mig inifrån, att jag blir sjuk av att vara där, av så många olika anlednigar. Hur skulle det gå för mig, hur skulle jag överleva ekonomiskt?

Själen viskar något helt annat;

~ dra dig tillbaka ~

Viskningarna blir allt starkare, min kropp blir allt mer övertygad. Det är rätt, det är rätt, det är rätt. Allt som har med jobb att göra känns alldeles galet i min kropp.

Men vad ska alla säga? Vad ska JAG säga när jag träffar folk? Hur ska jag kunna visa mig på stan? Vad ska folk tycka, vad ska de tycka, vad ska de TYCKA?

Kroppen skriker WHAT THEY THINK? - COULDN'T CARE LESS



'nough said


Bild från http://sverigesradio.se/

söndag 26 juli 2015

Vilt hav

Havet är fantastiskt spännande en sådan här blåsig dag (det tycker vågsurfarna också). Jag har gjort ett försök att fånga det på bild.

tisdag 14 juli 2015

Allting har en baksida

Det är helt underbart att vistas i denna vackra fjällvärld och jag älskar verkligen att röra på mig, men...

...så var det detta med vikten. Jag går och bär på 20 kg övervikt och det är en klar nackdel i dessa stigningar. Knäna har faktiskt klarat sig, men jag har fått mer ont i min vänstra höft. Och så känner jag mig fruktansvärt otränad. Hemma promenerar jag minst en timme om dagen och springer fyra trappor upp utan hiss, minst två gånger/dag. Men det räcker inte som träning för detta landskap. Skånes i stort sett platta landskap är inte träning nog.

Ja, visst jämför jag mig med förra gången vi var här, det var åtta år sedan. Jag var 37 år, inte 45, och inte överviktig. Då gick det lätt minnsann, jag galopperade uppför branterna vill jag minnas.

Jag får vara nöjd med att vandra en mil om dagen. Det är inte fy skam. Tyvärr kommer jag inte att nå så långt in i fjällvärlden som jag hade sett framför mig, jag trodde att vi nu, med en femtonåring som yngsta vandrare, skulle lyckas gå längre. Men så var det då det där med 45-åringen. Tänkte inte på henne...

Freedom!

söndag 12 juli 2015

Mitt Grövelsjön

Jag har tagit många vackra bilder idag, här är ett urval. Hade velat visa er många fler...

onsdag 1 juli 2015

Sol på huden luktar så gott

När man befinner sig vid havet och sommaren inte börjar förrän den sista juni kan det hända att man bränner sig i solen så svältfödd man är på att solstrålarna värmer huden

lördag 20 juni 2015

Kroppsglädje

Musiken red mig genom disken och jag dansade till låt efter låt på min spellista. Bäst blev det när maken kom efter ett tag och dansade med mig. Psycho med the Sonics och golvet gungade i takt med musiken och våra danshopp.

Me like :)

PS Tur att grannarna under var bortresta ;)

fredag 19 juni 2015

I skuggan av skrålande midsommarfirande grannar ligger jag och funderar

Saker jag vetat om mig själv men inte tagit hänsyn till under alla dessa år. Vetat men ändå fortsatt sträva i motsatt riktning. Velat vara som andra. Velat vara annorlunda än den jag är. För jag har inte sett att det finns andra som är som jag, de syns och hörs inte och därför är de svåra att upptäcka. Hela tiden trott det varit fel på mig.

Nu i och med denna långa sjukskrivning har jag tagit mig tid till att fundera över vad som kan rättas till. Jag måste ta hänsyn till vem jag är och till min sjukdom. Jag kan inte hålla på och bli sjuk hela tiden, det tar för mycket på hjärnans kapacitet.

Min personlighet är enligt Meyers-Briggs personlighetstest Introvert-känsla-intuition-perception. Jag är dessutom en högsensitiv person.
Min diagnos är Cykloid psykos vilket är en recidiverande affektiv sjukdom. Jag skulle vilja kalla den för 'introvert bipolär' (mitt påhitt).

Alla dessa faktorer påvisar följande:
Jag ska vistas i en lugn miljö utan för mycket intryck.
Jag ska inte ha för mycket folk omkring mig.
Jag ska ha möjlighet till avskiljd vila när och hur länge det än behövs.
Jag behöver få utlopp för min kreativitet.
Jag behöver en stressfri tillvaro.

Bibliotek funkar inte, varken större eller mindre, varken folkbibliotek eller skolbibliotek. Så är det bara.

Att vara hemma funkar väldigt bra.

Hur går jag vidare?

torsdag 11 juni 2015

Jag klarade det!

Min dotter har tagit studenten. Jag har planerat hela studentfirandet själv, genomfört det med hjälp av nära och kära och dessutom klarat av att närvara vid festligheterna. Jag är värd minst tre guldstjärnor.
Jag har blivit lite uppvarvad på kuppen, men det går över med några nätters god sömn.

torsdag 21 maj 2015

Dragkamp

2005-06 lyckades jag gå ner 20 kg i vikt. Övervikten hade jag fått av att tröstäta när jag mådde dåligt. Jag höll vikten i tre år. 2009 bytte jag ut Risperdal mot Zyprexa och då kom matmonstret in i mitt liv. Sen spelade det ingen roll om jag mådde bra eller dåligt. Jag har aldrig varit med om något liknande matsug, aldrig krävt mat på samma sätt förr i mitt liv. Jag vet inte på hur lång tid men jag har givetvis gått upp de där 20 kg igen. Det är nog ett under att jag inte gått upp ännu mer. Efter ett tag gick matmonstret i dvala, men vikten bestod.

Det är först nu jag känner på allvar att jag vill ta tag i vikten. Nu har dragkampen börjat. Under dagen lyckas jag dra in på maten så pass att jag skulle kunna gå ner i vikt om det inte var för matmonstret. Hon vaknar ur sin slummer på kvällarna. Jag har måst ta insomningstablett under en tid och lagom till när den börjat verka sätter matmonstret in stöten. Jag drivs upp ur sängen och äter både det ena och det andra i någon slags halvkoma. Sedan somnar jag och sover som en stock, mätt i magen som en nymatad bebis. Men ner i vikt går jag alltså inte.

Min syster sa en gång att har man en gång varit överviktig så strävar alltid kroppen tillbaka dit om man har lyckats gå ner i vikt. Det är som om fettcellerna som minskat kräver att bli fyllda igen. Jag vet inte om det stämmer men för mig skapar det logik. På något sätt triggar Zyprexa denna effekt. Så det är väl helt enkelt fettcellerna som är mitt matmonster. Det är fan i mig ingen lätt fiende jag tampas med.




http://www.fromamouth.com/2013/03/dragkamp/

(Jag ska bli så slim som henne och orka hålla emot eländes matmonster)

onsdag 20 maj 2015

Värmande visit

Lyckan visar sig allt oftare, omfamnar mig
som en vårsol värmer den min tinande själ
Jag njuter så länge besöket varar
vet att vi ses snart igen

lördag 16 maj 2015

Mother Nature

Naturen helar, den är så vilsam och lugnande. Jag blir grundad och centrerad av att vistas i naturen.

Här några bilder från ett dygn på Kullaberg/Viken/Mölle

Längtar redan tillbaka!


tisdag 12 maj 2015

Yogan och jag

Den bästa yogan är tillsammans med andra. Det blir en helt annan energi än när jag är ensam. Inget fel alls att göra yoga ensam, men jag kommer inte lika djupt in i övningarna. Att göra yoga i grupp skapar en annan koncentration. Kanske för att ledarens ord manar till fokusering.

Just nu är vi en liten grupp på två. Så har det varit det senaste halvåret. Min vän har utbildat sig till yinyogainstruktör och har gruppen hemma hos sig, det är helt enkelt inte plats till fler. Hon övar ledarskapet på oss. Till hösten ska hon antagligen starta en större grupp i hyrd lokal. Jag får njuta av småskaligheten så länge det varar. Hon är väldigt duktig och när vi är så få har hon tid att ge oss lite healing - det är också bra när själen är i obalans.

Efter dagens yogapass mår jag riktigt bra, känner lyckan sprida sig i hela min kropp. Jag har det bra nu. Ingen stress och dagar som går i mitt eget tempo. Då gör det egentligen inte så mycket att hjärnan inte lyder. Kapaciteten kommer väl tillbaka tids nog.

fredag 8 maj 2015

Punkt

Blundar, kanske försvinner alla bekymmer då
Landar i en trädgård med fågelkvitter
kan jag få stanna här för evigt?

Jag finns här, i min kropp, i min tanke, i min känsla, i min själ
Gott nog, det räcker så

torsdag 7 maj 2015

Har hjärnan dött eller?

Detta är ingen vanlig depression. Detta måste vara utmattningssyndrom. Hjärnan fungerar fortfarande inte som den ska efter snart ett halvårs sjukskrivning och det skrämmer mig. Hur har jag kunnat gå under stress så lång tid? Varför stoppade jag inte i tid?

Jag har fortfarande svårt att koncentrera mig. Och lyckas jag ändå under en kortare tid så blir jag så ohyggligt utmattad efteråt. Jag kan inte till fullo hjälpa barnen med läxor, prov och uppgifter. Läser jag ett stycke text så kan jag inte minnas vad jag läst. Jag har svårt att ta till mig information, det går liksom inte in. Jag har svårt att formulera mig. Hur länge ska jag ha det så här? Kommer jag över huvud taget att få tillbaka min hjärnkapacitet?

Jag får fortsätta ta hand om mig. Gå mina promenader och göra min yinyoga, det kräver ingen koncentration. Allt annat i små munsbitar för att inte bli utmattad. Många långa pauser - det är mitt liv just nu.


lördag 7 mars 2015

Face the facts

Jag har nått en gräns i mitt liv. Nu får det vara nog. Jag har försökt och försökt passa in, anpassa mig efter ett tempo som inte är mitt. Gång efter annan har det brakat in i en depression.

Jag vill leva ett liv där jag håller mig frisk. Jag vill vara glad och må bra. Jag behöver känna att jag gör det JAG vill, och inte hela tiden anpassar mig efter det andra vill. Det tar tid för mig att känna efter vad jag vill. Om jag befinner mig bland andra människor känner jag inte alls vad jag vill, jag behöver lugn och ro och tid för mig själv. Först då blommar jag och kommer i visshet.

Jag ratar ett liv i ständig stress. Det får vara slut med det nu. Det är dags att inse att jag är en skör och känslig själ, jag tål inte särskilt mycket. Det är bara att acceptera det, det går inte att ändra på, hur gärna jag än vill. Det är bara att göra det bästa av situationen. Jag behöver vara hemma i lugn och ro, för mig själv mest. Det är ok.

fredag 2 januari 2015

Spänningarna släpper

Lever här och nu. Ingen stress, inga måsten som tar kål på mig, inga tider att passa. Inget betungande tankearbete. Behöver inte vara på min vakt; inga knivar i ryggen, inga sura kommentarer. Jag kan vara helt mig själv, helt i min egen takt. Underbart. Spänningarna börjar långsamt släppa.

Sover nästan halva dygnet, ett aldrig sinande sömnbehov. Gör så lite som möjligt förutom hushållsarbetet. Bakar, lagar mat, diskar, städar, tvättar, handlar, brygger te. Syr några stygn ibland. Det praktiska är skönt att utföra; det mesta går på rutin och kräver inget tankearbete. Läsa går inte, har ingen koncentration. Ser på TV. Promenerar varje dag, i staden, i skogen och längs havet.

Känner då och då lyckan i mig, den kramar om mig och får mig att le.

Jag har det bra just nu, depressionen har börjat släppa taget om mig och vi går mot ljusare tider.