söndag 31 oktober 2010

Virvlar

Jag ligger uppkrupen i sängen och känner hur varje muskel i kroppen dunkar av trötthet. Jag kunde knappt ta mej uppför trappan. Det var ett under att jag orkade ta hand om disken efter maten. Samtidigt känner jag en sådan tacksamhet och glädje.

Jag har dansat... igår kväll och hela dagen i dag. Helt underbart var det! Det blir ett sådant fantastiskt möte med framför allt mej själv, men även med alla andra dansare. I ordlöshet kan kroppen röra sej som den själv vill. Utan krav på att det ska vara på ett speciellt sätt.

Vi dansar oss igenom de 5 rytmerna under ledning av Berit Hague (äntligen är hon i Skåne igen!) Vi flödar och låter varje impuls få ett uttryck. Vi dansar staccato och rörelserna blir tydliga och skarpa. Vi skakar loss i kaos där allt återhållet får sitt utlopp. Vi dansar lyriskt, och den nya energin blir rörelse. Vi dansar stillhet där allting får komma till ro i acceptans.

Vi virvlar, sparkar, lever, blundar, ler, skrattar, gråter, njuter, andas, mjuknar, öppnar upp, älskar, möts, är, är och är. Återhållen energi omvandlas till kreativt uttryck. Kroppen är helt fri i dansen. Det är helt fantastiskt!

Förhoppningen är då att jag ska bära med mej detta ut i vardagen, detta varande i absolut närvaro och medvetenhet. Att leva livet, det vill säga, i medveten närvaro, mindfulness.

torsdag 28 oktober 2010

Så var det dags igen

Ikväll var jag tvungen att se till att ta min medicin prickprick 20.00. Imorgon är det nämligen dags att ta blodprover på vårdcentralen. Där måste jag vara prickprick 08.00 imorgon bitti. Jag tar blodprover var fjärde månad pga att jag medicinerar med Lithium. De kollar bl.a. halten av lithium i blodet, och njurfunktionen.

Imorgon ska de även kolla blodsockerhalten i blodet så jag får inte äta och dricka efter 24.00 ikväll. Jag brukar inte äta under natten så det ska inte vara något problem. Värre är det att jag måste vänta med min frukost tills efter blodprovet.

Kanske skulle jag passa på att gå en riktig långrunda imorgon bitti och bränna en massa kalorier före frukost...

Kvällspromenader

Stegräknartävlingen har fört med sej något riktigt mysigt; vi har börjat med kvällspromenader här hemma. Jag får med mej F och Fi ut, en och en eller båda samtidigt. Är vi alla tre, cyklar Fi istället för att gå. Är det bara han och jag så håller han mej sällskap gåendes. Det blir mysiga små samtal under tiden.

Vi går inte så långt, ca 2 km. Alltid samma runda. Enda variationen är att vi byter håll. Vi brukar gå efter maten, när disken är undanstökad, när alla dagens måsten är slut. Tempot är inte särskilt högt. Vi möter inte många andra därute. Det är något rofyllt över dessa promenader, behagligt.

Jag vill att vi fortsätter med dessa promenader även efter att stegtävlingen tagit slut. Jag tror nog jag kan övertala de andra, för de verkar tycka det är mysigt de med. :)

onsdag 27 oktober 2010

Göra sitt jobb

När man går till ett universitetssjukhus får man räkna med att det kommer läkarkandidater med när man ska träffa en läkare. Så var det idag.

Jag måste ge beröm till min ordinarie läkare Stefan för att han betedde sej som han brukar. Han försökte inte imponera på kandidaten eller annat trams ( jfr med mitt tidigare inlägg). Han sa helt enkelt vad han skulle. Och han respekterade mej.

Tack för det! =)

Hurtbullarna

I morse hade jag och F sällskap in till Lund. Det är trevligt. Det händer tyvärr inte så ofta eftersom en av oss alltid sticker tidigt på morgonen, och den andre ser till att få iväg barnen (läs Fi) till skolan. Det var en vacker morgon, om än lite skyig. Träden bär fortfarande på sina färggranna löv, det lyser om dem även om inte solen skiner. Månen, på avtagande, syntes bakom diset.

På hemvägen cyklade jag själv. Det var väldigt blött och kallt. Det gör inte sååå mycket att det regnar på vägen hem från jobbet. Regnar det på morgonen överväger jag alltid att ta bussen. Jag är inte alltid hurtig ;)

Nu närmar sej vintern. Jag brukar göra uppehåll med cyklingen ca 3 månader på vintern, men i år har jag tänkt cykla hela året. Jag har beställt dubbdäck till cykeln, så nu finns det ingen återvändo.

lördag 23 oktober 2010

Surprise?

Ibland vänder livet tvärt och kastar sej utför stup jag aldrig trodde fanns. Enda räddningen är att hänga med i fallet och hoppas att jag ska lyckas landa. Levande.

torsdag 21 oktober 2010

Födelsedag

Oj, det är tur att jag bara fyller år en gång per år med tanke på alla godsaker jag stoppat i mej under dagen ; alldeles för många chokladbitar och bakelse till efterrätt på kvällen. Å andra sidan är det väldigt trevligt med all uppvaktning i form av telefonsamtal, sms, mail, Facebook-hälsningar, och så bäst av allt; frukost på sängen - det hade jag gärna haft varje dag;)

onsdag 20 oktober 2010

Inga nybörjare precis

Dagen vänds upp och ner när E SMS:ar att elever blivit rånade på väg till skolan. Att det kan hända i vår lilla by som är så trygg?!! Idyllen rämnar när storstadsbössen drar ut och härjar på landet. De visste precis vad de var ute efter - de hade varit med förrut.

Nu hoppas jag att skolan och polisen tar tag i detta så att eleverna kan känna sej trygga på väg till och från skolan.

tisdag 19 oktober 2010

Shopping

Jag tycker egentligen inte om köpcentrum, men jag åker ständigt dit ändå. Det är smidigt främst eftersom de har öppet på kvällarna. Då har vi hunnit äta middag och är på gott humör. Sen är ju gratis parkering ett plus. När barnen var små var det enklast att handla på köpcentrum eftersom allt finns samlat på ett ställe. Det håller i sej än idag.

Ikväll var det Fi som behövde lite kläder och skor. När vi var färdiga och på väg ut till bilen sa jag till honom "Om det hade varit E som gick här med alla dessa kassar med kläder så hade hon varit lycklig." Fi svarar "Jag känner mej bara trött". Jag håller med honom, man blir bara trött av att shoppa, speciellt på köpcentrum.

måndag 18 oktober 2010

En födelsedagspresent

När vi kommer fram till KB är jag lite undrande; har svartrockare börjat gilla The Posies? Det är väldigt många svartrockare här på KB ikväll.

Vi ställer oss lite avsides och dricker varsin öl. Lyssnar inte direkt på förbandet, bara konstaterar att de spelar hårdrock. Väldigt konstigt med ett hårdrocksband som förband till en Indie-popgrupp alltså... Det är något som inte stämmer. F frågar om verkligen The Posies ska spela ikväll. 'Javisst' svarar killen i insläppet.

Efter en halvtimmes paus kommer nästa band in på scenen. W.A.S.P heter de, hårdrock igen alltså. Vad sjutton, två förband en söndagskväll. Det kan ju bli hur sent som helst. Vi som ska jobba imorgon.

Vi står där längst bak nästan, och genomlider denna 70 minuter långa koncert. En massa gnälliga gitarrsolon och sång där jag inte hör vad de sjunger mer än enstaka ord. Gång på gång klagar vi "är det inte slut snart". Runtomkring oss är publiken jublande, de sjunger med i alla texter. Märkligt att de som gillar The Posies gillar det här, men ok även min musiksmak är väldigt skiftande. Fast just hårdrock gillar jag inte.

Koncerten tar slut till sist. Svartrockarna sticker hem, vi förväntar oss en ny publik, men det kommer ingen. Jag går och frågar vakten om ett till band ska spela ikväll. När han inser att det är The Posies vi ska se gapar han och säger 'De spelar på Inkonst, tvärs över gatan, men den koncerten är slut nu'. Jag tror inte mina öron. Här har vi stått på fel lokal och lidit, det kan inte vara sant. Vakten försöker muntra upp mej 'Du kom i alla fall billigt undan till den här koncerten, biljetterna kostade 350 kr'. Jag hade betalat 150 kr för min Posies-biljett.

Åh vad jag garvade i bilen på vägen hem, för vad annat kan man göra? Aldrig förr har jag åkt till fel lokal för en koncert. Att de bara släppte in oss!

Vad bidde det då? Det bidde ingenting.

söndag 17 oktober 2010

Penseldrag

Brrrrrr jag är alldeles frusen. Har stått i min 'ateljé' och målat. Jag blev så fast i målandet att jag inte tänkte på att det var kallt.

Jag har flyttat ut måleriet i uterummet sedan vi möblerade om i källaren. Jag älskar min nya 'ateljé' för där är så ljust. Det är härligt att måla i det ljusa! Nackdelen är ju då att det blir väldigt kallt så här års. Och kallare lär det bli.

Idag bidde det i alla fall ett elefantansikte.

lördag 16 oktober 2010

Hustomten

När barnen var små berättade vi om hustomten. Att vi har en liten tomte som bor i vårt hus. Det är han som brukar ge barnen julklappen de får på julaftonsmorgon.

Ebba förstod att det var påhitt när hon var sådär sex-sju år. Hon gick in för vår historia och hjälpte till att övertyga Filip om att det var sant. Hon skrev små meddelanden till Filip som var undertecknade Hustomten.

Vi sa att han bodde i vår källare.

Jag tror det är han som äter upp alla våra strumpor ;)

fredag 15 oktober 2010

Fredagsmys

Jag har driv i cykeln på hemvägen, speciellt på fredagar ;) Idag hade jag och Fi fredagsmys på eftermiddagen med clementiner, kanelbullar, jos och kaffe.

Ikväll har jag laddat med fem filmer, då borde jag fastna för någon tycker jag. Resten av familjen är alla iväg ikväll, var och en på sitt håll. Så jag får mysa i min ensamhet.

torsdag 14 oktober 2010

Bottennapp

Lånade hem en film från bibblan idag, en 'nyutkommen' som jag hade reserverat.

Det var en SF-film som hette 'The quiet earth' från 1985. Den var låååångsaaaam, det var ett annat filmspråk på den tiden, den var inte riktigt som jag hade tänkt. Jag orkade bara se halva filmen.

Hoppas att jag får tag i en roligare film imorgon när jag är gräsänka.

onsdag 13 oktober 2010

Skydd mot hackers

Hoppas alla med trådlöst nätverk såg Uppdrag granskning ikväll. Det gäller att ha rätt kryptering annars kan hackers hur lätt som helst ta sej in i nätverket och se kontokortsnummer, lösenord osv. Inte WEP utan WPA.

Maken står för våran WAP. Så säker man nu kan vara ute på nätet...

Lilla fågel blå

Det är nog lite jasminbuske över mej

även om en psykos jämnar mej med marken
kommer det alltid nya grenar, nya blommor ;)

Det krävs mod

Jag lyfter på stenen
mossbeklädd
där leker livet
trots tyngden

Ständigt öppnas
nya världar


Jag andas tungt
lyfter på minnena
söker under
finner
mej själv

Lugn och ro

Sov inte särskilt bra inatt så jag behövde stanna hemma ifrån jobbet idag. Kunde jobba ett par timmar hemifrån; bemannade Fråga bibliotekets chatt. Resten tar jag igen på fredag.

Till och från har jag en natt med dålig sömn. Då är enda sättet att ta det lugnt dagen därpå, att vila mej ifrån intryck. Gör jag inte det så fortsätter jag att sova dåligt nästa natt. Att jag sover ordentligt är grunden till hur jag mår. Sover jag dåligt flera nätter i rad så blir jag sjuk. Jag är väldigt känslig, och vill inte riskera en psykos.

Det är en konst att ta hand om sej själv på bästa sätt ;)

Dela med mej

Jag har läst andras texter om bipolär sjukdom, och de texterna har varit väldigt värdefulla för mej. Jag hoppas nu att mina texter ska kunna vara värdefulla för er med liknande upplevelser, för er som har sjuka anhöriga, och för er som vill veta lite mer. Jag hoppas att texterna ska skapa förståelse för psykisk ohälsa så att människor ska våga närma sig oss med lite lekfull nyfikenhet istället för att förskjuta oss pga av sin okunskap, fördomar och rädsla.

tisdag 12 oktober 2010

måndag 11 oktober 2010

Korpen går

Fick idag en leverans av 49 stegräknare till jobbet. Vi ska vara med i Korpens stegtävling för Sveriges kommuner. Det är alltid bra med rörelsetävlingar för de sporrar alla att röra sej mer än de brukar. Det brukar smitta av sej även på de som inte är med i tävlingen.

Många steg ska det bli. Jag har redan tjuvstartat;)

Skillnaden mellan en dålig och en bra läkare

Jag har ju träffat en del läkare genom åren. Många mycket bra, några mindre bra. Viktigaste tycker jag är att de lyssnar på vad jag säger och tar mej på allvar. Att de faktiskt försöker göra någonting åt de besvär jag har.

Mina minnen får tala för sej själva:

Minnesbild 1993

Varje gång jag går till min läkare sägs samma sak.

’Jaha hur har du det nu Ingela?’
’Jag mår inte bra för jag har inget att syssla med.'
'Jaha'
'Jag ligger på sängen större delen av dagen.'
'Jaha'
'Jag behöver något att göra på dagarna.’
’Jaha. Hur ser din medicinering ut?’

Gång på gång på gång. Tills en dag, då det finns en läkarkandidat med på samtalet.

’Nå Ingela hur har du det nu?’
’Jag behöver något att sysselsätta mej med om dagarna. Jag mår inte bra av att gå sysslolös.’
’Jaha, men det ska vi väl kunna ordna. Det finns en arbetsterapi du kan gå till, där du kan väva, sy och pyssla med olika saker. Skulle det vara något för dej?’
’Jaa, det vill jag väldigt gärna gå på.’
’Jaha, men vad bra, jag ringer dem på en gång.’

Och så var det ordnat. Så fort jag börjat på arbetsterapin mådde jag genast mycket bättre. Tänk om "doktor jaha" hade lyssnat på mej ifrån början, då hade jag kommit tillbaka mycket snabbare. Först när han hade en läkarkandidat hos sej som han skulle imponera på så var han professionell.

Det var på den tiden det fanns arbetsterapi.


Minnesbild 2003

Jag har gått många timmar i terapi, och känner att jag behöver någonting för kroppen istället för tankarna. Jag tar upp frågan med min öppenvårdsläkare.

'Jag skulle vilja ha övningar för kroppen'
'Vad tänker du dej då?' frågar Ingvar.
'Feldenkrais har jag provat tidigare, det tyckte jag om'
'Nu har vi inte feldenkrais här i öppenvården. Jag kan erbjuda dej att gå Basal kroppskännedom hos en av våra sjukgymnaster.'
'Ja, det skulle jag vilja prova'

Ja, det var så jag fick börja hos Maria. Tack vare att han tog mej på allvar.

Kraa kraaa

Hör kråkans kraxande
också det är en sång till livet

söndag 10 oktober 2010

Ansvar

Jag bär själv ansvaret för mitt eget liv. Det finns en tråd, glimmande röd. Sakteliga visar den sej tydligare, slingrar sej fram genom det landskap som är mitt liv. Jag kan tydligt se mej själv tänja gränserna så att det brister. Så har det varit. I framtiden strävar jag efter att hålla mej inom gränserna.

Att vandra livets stigar är att ständigt sticka hål på sin egen uppblåsthet, på ett eller annat sätt. Det finns inga garantier, vilket är hårt men ärligt. Det kan gå åt helvete, men det kan också bli till det bästa. Jag gör så gott jag kan.

Balansera på livets spindeltråd

Just nu försöker jag hitta en balans i tillvaron där jag utgår ifrån mina behov, utan att känna några krav utifrån. Syster Duktig har pressat sej för hårt och jobbat tills hon stupat, dubbelarbetande som hon är ;) Nu ska det bli ändring på det:

Precis som förut ska där finnas plats för barnen, maken, hemmet och trädgården.
Släkt och vänner får gärna ta större plats.
Jobba ska jag, men betydligt mindre än de senaste två åren. På så vis ska jag slippa ha stressen flåsande i nacken hela tiden. Jag måste kunna andas!
Pauser ska det finnas många. Tai chi, läsa, dansa... bara sitta och glo.
Det nya är att jag vill SKAPA igen, för det i sej ger mej ny energi. Det blir jag glad av.

Ingela 4.1 coming up ;)

Definition

Min sjukdom tar sej uttryck i att jag drabbas av antingen en psykos eller en depression när livet blir för påfrestande. Jag är väldigt känslig och har låg stresströskel. Jag har en diagnos som låter väldigt skrämmande, Cykloid psykos. Dels för att den är cykliskt återkommande, dels för att en psykos är skrämmande i sej. Det finns en sida på nätet som beskriver Cykloid psykos väl. Den vill jag rekommendera. Den beskriver vad som händer vid en psykos, symptom och diagnos likaså. Det är Johan Cullberg som ligger bakom denna sida. Han har även skrivit en bok i ämnet, som heter just Psykoser. Boken är givetvis mer uttömmande.

Det är först efter ett antal skov som jag riktigt har fattat och accepterat att jag har den sjukdom jag har, att jag är känslig och inte tål påfrestningar särskilt bra. Jag har länge velat tro att jag kan allt lika bra som alla andra. Jag har fått lära mej den hårda vägen. Jag behöver leva mitt liv i långsamhetens lov, med många pauser och utan stress.

lördag 9 oktober 2010

Höstpromenad

Vi åkte till Skärva naturreservat utanför Karlskrona idag. Det var en härlig höstdag med klarblå himmel och hög, klar luft. Vi vandrade i ett ganska lugnt tempo genom bokskog, över ängar och längsmed havet.

Det är mycket värdefullt för mej att vistas i naturen. Jag mår så bra av det. Naturen tillåter allting, inte bara det vackra och fulländade utan även det risiga och döende. Jag hämtar mycket kraft ur mina promenader i naturen. Idag gjorde jag även några fynd i trä som jag ska jobba lite med därhemma.

Vi hann med en liten tur in på Ronneby konsthall också. Det var en keramiker och fyra textilkonstnärer som ställde ut. Jag kände mej inspirerad av deras verk, ville hem på en gång och prova att arbeta med nya material.

Dagen avslutades med trerätters middag i brasans sken. :)

fredag 8 oktober 2010

Sökande

Träden vet att gräva där de står
att lyckan finns just precis
där fröet en gång började gro

torsdag 7 oktober 2010

Bena vilda hästens man

Vi är en liten grupp, fyra kvinnor, som träffas en gång i veckan för att göra Basal kroppskännedom och Tai chi. Vår ledare är en fantastisk kvinna, Maria, som är oerhört engagerad i sitt jobb. Hon är sjukgymnast på Psykiatriska Öppenvården i Lund. Lugn, glad och med övertygelse leder hon oss genom övningarna på sin norrländska. Hon är verkligen inspirerande!

Att göra kroppskännedomsövningar är att hitta hem till mej själv; det är så oerhört skönt att göra dessa enkla övningar. Känna efter var gränserna går, vad känns skönt, vad känns inte skönt. Att hitta mittpunkten i kroppen varifrån all energi, all rörelse utgår ifrån, det var verkligen en aha-upplevelse för mej. Nu har jag mitt centrum, däri kan jag vila.

Höjdpunkten är ändå Tai chi. När jag gör Tai chi är det som jag rör mej i vatten. Rörelserna flyter långsamt men ändå kraftfullt. Det är meditation i full koncentration; vi följer ett speciellt rörelseschema, en speciell form. Varje rörelse har sitt namn: vågen, boll till höger, ormen kryper upp etc. Namnen gör det lättare för mej att minnas rörelserna när jag ska göra dem ensam. Det är härligt att göra Tai chi i grupp, alla tillsammans. Det blir ett sådant flöde, en sådan lugn energi i rummet. Allra bäst är det att göra Tai chi utomhus, gärna vid havet. Då känner jag mej ett med allt ;)

Känslan från kroppskännedomsövningarna och Tai chi:ns långsamma flöde bär jag med mej ut i vardagen. När jag känner att det går för fort försöker jag hitta Tai chi:ns långsamhet inom mej. Som Maria säger, Tai chi:n bär jag med mej resten av livet. Kroppen minns allt.

onsdag 6 oktober 2010

Att knapra piller

Något som jag tror de flesta som lever med psykisk ohälsa har tampats med är medicinerna. Ska jag ta mediciner eller ej är nog den svåraste frågan. Alla vet vi ju att läkarna väldigt gärna skriver ut mediciner ;)

Det var rätt tungt när jag insåg att jag medicinerar för resten av livet. Jag klarar mej inte utan medicin. Jag hade då flera gånger provat att sänka medicinerna och att sätta ut dem helt. Det gick inte. Jag blev genast känsligare och insjuknade. Eftersom mitt humör pendlar upp och ner behöver jag stämningsstabiliserande medicin, annars tål jag inte livets motgångar, utan blir lätt sjuk.

Sen är det biverkningarna, för biverkningar får man, av en eller annan typ. I läkemedelsbeskrivningarna står det långa listor med biverkningar så det är bara att välja några ;) Efter ett tag vänjer man sej vid dem. I vissa fall har de dock varit så svåra att jag varit tvungen att byta medicin.

Det är ju meningen att medicinerna ska tas vid samma tidpunkt varje dag. Det har varit svårt för mej att minnas om jag tagit min medicin eller ej, eftersom det alltid är samma ritual och det inte går att skilja en dag från en annan. Därför har jag min finfina dosett där jag kan se om jag tagit min medicin eller ej. Så får det bli när minnet är kort.

Efter jag fick barn har jag haft det lättare att acceptera att jag medicinerar. Jag har inte bara mej själv att tänka på. Jag måste hålla mej frisk för deras skull. Jag har ett ansvar gentemot dem. Jag är en ordentlig mamma som tar min medicin och håller mej frisk. Så enkelt är det. Jag är tacksam för att det finns mediciner, för hur hade jag annars mått idag? Var hade jag befunnit mej?

Ibland är 11 km väldigt långt

"Mamma Pappa kom hem. Jag har skadat mej" står det i ett mail. Jag sitter i Informationen på biblioteket. Jag drar efter andan och kastar mej över telefonen för att ringa hem till Filip. "Jag har ont. Kom hem."

Jag försöker få tag i Fredrik, men han iggar mej, pratar redan i telefon. Typiskt, han är ju den som kommer hem snabbast eftersom han har bilen. Som tur var har vi ingen rusning i Informationen, så jag kan sticka hem. Jag trampar på allt vad tygen håller, men aldrig har cykelturen hem känts så lång! Jag kan inte vara hemma snabbt nog.

Nu var det inte så farligt med armen trots allt. Det var ju skönt. Jag kan andas ut; puh...

tisdag 5 oktober 2010

Kämpa på!

Det gjorde ont i mej när jag läste om mannen med schizofreni i Sydsvenskan idag. Han var inte alls överens med sin sjukdom, ville inte acceptera sin diagnos. Han mådde så dåligt.

Något som gjort det lättare för mej att leva med min sjukdom är acceptans, acceptans och åter acceptans. När jag väl accepterat min sjukdom är den mycket enklare att leva med. Jag har blivit bättre på att inse mina begränsningar. Jag har också blivit bättre att lägga tid på det som stärker mej.

En sak är säker. Jag kommer aldrig sluta kämpa. Jag kommer aldrig att ge upp. Min sjukdom kan göra sej påmind, jag kan bli sjukskriven några veckor, några månader, men jag kommer alltid tillbaka.

måndag 4 oktober 2010

Bollen är i rullning

Sydsvenskans artikelserie där människor med olika typer av psykisk ohälsa träder fram är mycket välkommen! Vad jag har väntat! Den är ett led i kampanjen Hjärnkoll för attitydförändringar gentemot människor med psykisk ohälsa. Attitydförändringar behövs. Ämnet är fortfarande väldigt tabubelagt. Det finns mycket okunskap och rädslor kring psykisk ohälsa. Medierna har huvudsakligen skrivit om psykisk ohälsa i kombination med brott. Det skapar fördomar och rädslor, men framför allt ger det en väldigt orättvis bild av psykisk ohälsa.Huvuddelen av oss är inte brottslingar och mördare. Ingen vet att huvuddelen av oss med psykisk ohälsa lever ett normalt liv. Att vi är friska i långa perioder, men då och då drabbas vi av en tids sjukdom. Det ser lite olika ut beroende på vilken diagnos vi har.

Vi är många som lever med sjukdomen lite i smyg, pga av alla fördomar. Jag har länge tänkt skriva om min sjukdom och det liv jag lever, men tvekat. Nu i och med Hjärnkollkampanjen och Sydsvenskans artikelserie känner jag dock att det är rätt läge. Dagens huvudperson i Inpå livet i Sydsvenskan är en kvinna med bipolär sjukdom. Precis som kvinnan i artikeln har jag en bipolär sjukdom, en variant; Cykloid psykos. Det låter mer skrämmande än vad det är. Mitt humör svänger upp och ner lite mer än 'normalt'. Jag har insjuknat i både depression och psykos, som är de två polerna i denna sjukdom.

"Livet är mycket mer än en diagnos", som kvinnan i dagens artikel så klokt sa. Det är det jag tänker visa med mitt fortsatta bloggande. Men jag tänker också skriva om min sjukdom, helt enkelt för att avdramatisera den.