Jag är inte rädd, jag vågar gå till kiropraktorn

Ryggbesvären har blivit en följetong. Ryggen känns mycket bättre av både massage och spikmatta men den blir inte helt bra. När all muskelvärk är borta känner jag smärtan längst inne vid ryggraden i svanken. Där är det ömt. Jag rör mej fortfarande stelt.

Från olika håll har det ropats "gå till en kiropraktor", men jag har stuckit huvudet i sanden. Jag vill inte, jag vågar inte, det behövs inte. Tills igår. Då tog jag mod till mej efter att ha upprepat mitt mantra i flera dagar, "jag är inte rädd, jag vågar gå till kiropraktorn".

Själva behandlingen gjorde inte ont, men det var obehagligt när han knäckte till ryggraden. Tre gånger upprepade han det, efter att först ha kollat hur pass rörlig jag blev. Jag svettades av skräck, men jag gick igenom det.

Idag är ryggen bättre, jag känner tydligt en skillnad. Ömmar gör det fortfarande men förhoppningsvis är det på väg att gå över.

Ett helt hus

I elva år har vi bott i vårt hus och i lika många år har vi hållit på och renovera det. Huset är byggt 1958 och när vi flyttade in 1998 så var det i originalskick. I början hade vi mycket energi och slet dag och natt. Köket och badrummet blev precis klara när vi flyttade in. Övriga rum har vi gått igenom själva, rum för rum, medan vi bodde i byggröran. Strategin har varit att få rummet funktionellt och sedan gå vidare till nästa. Kvar har det blivit en del detaljer som lister och annat smått.

Några år stod det helt stilla. Energin tog slut och vi orkade inte se en färgburk utan att få feberfrossa.

Längst ner på prioretitslistan fanns källaren. Om man ser till det skick huset befann sej i när vi köpte det så var källaren läbbigast. Muggig rent ut sagt. I behov av grundläggande uppfräshning. Vår tvättstuga var så muggig att man inte gärna vistades där inne alls. Tvätten bar vi ner, sorterade, stoppade in i tvättmaskinen, hela tiden med ögonen stängda, och sen snabbt ut därifrån igen. Tappade vi ren tvätt på golvet fick vi tvätta det igen, för golvet gick inte att få rent. Eller rättare sagt, där var så muggigt inne att ingen ville städa, det var ingen mening.

I våras fick vi på tredje försöket tag på en hantverkare som kunde hjälpa oss att fixa källaren. Tre veckor senare stod källaren färdig. Vilket lyft det blev. Ärligt talat så var det mest tillfredsställande att få källaren i ordning av allt vi gjort i hela huset. Där blev så fint, det är en sån fantastisk skillnad...

Jag tänker nu att elva år har passerat då vi har bott i detta halvfärdiga hus. Hur sjutton har vi egentligen stått ut? Det är en sådan lättnad att huset är färdigt. Nu äntligen är huset ett helt hus, fräscht från topp till tå. Nu äntligen kan jag slappna av och verkligen njuta av helheten.

Mina 20 minuter på Shakti

Just när jag lägger mej med ryggen på spikmattan känns det stickigt, rätt ont gör det allt. Smärtan kommer dock ifrån så många olika punkter samtidigt så jag blir inte störd av den. Det är inga problem att ligga kvar.

Så efter ett tag kan kroppen slappna av. Jag lägger märke till min andning. Djupandning av första graden! Så har jag aldrig andats förrut, så helt av mej själv. 'Andas med magen' bör man, och visst har jag andats med magen förrut, men då har andningen varit styrd av min vilja. Nu går andningen helt av sej självt! Ju mer jag andas på detta vis, desto mer avslappnad blir jag. Mycket behagligt.

Efter ett tag börjar kroppen säga ifrån; nu är det dags att kliva upp. Jag reser mej upp och ryggen känns mjuk och rörlig, som bomull.

Ryggen kan klara av en ny dag!

På promenad

Jag har vandrat många kilometer dessa dagar med ryggont eftersom att gå har varit det enda sättet för mej att ta mej fram. Flera gånger om dagen har jag gått ut. Jag vandrar samma runda hela tiden, åt två möjliga håll. Att jag inte varierar mej mer beror dels på att jag på denna runda har lagom långt hem ifall ryggen skulle strejka totalt. Dels beror det på att denna upprepning blir meditativ. Kroppen går av sej själv, och jag kan koppla bort tankarna helt. Det är väldigt skönt.

Jag möter inte särskilt mycket folk på mina promenader, i alla fall inte gåendes. Bilar är det dock gott om och en och annan cyklist. De som i alla fall vågar sej ut på promenad har alltid en hund i släptåg. Jag är tydligen väldigt gammalmodig som går på promenad helt ensam. Det är enormt slående att folk nu för tiden behöver sin bästa vän med sej ut för att gå en sväng. Vi är så rädda för att vara ensamma.

Skördetid

Det är nästan så att jag blir religiös den här halvan på året. Växtligheten, denna fantastiska växtlighet fullkomligt exploderar. "Look at me - njut av mej - förundras!" så ropar naturen till mej.

Här hemma skördas det bär, squash, gurka, tomat i mängder. Det är helt fantastiskt! Här syltas, saftas och fryses in, och äts direkt förstås!

Halleluja!

Shaktimatta

Jag kan bara rekommendera spikmatta om du har värk i ryggen. Min Shaktimatta gör susen för min rygg. Smärtan lindras till i stort sett 0 (zero) och jag känner mej helt avslappnad efter ca 20 minuter per dag på Shakti.

Det blir till att offra tacksamhetens gåvor till de indiska gudarna för detta underverk!

Det gör ont!

Fan, här ligger man. På golvet med benen böjda upp i soffan.

Pallade inte vara på resande fot längre. Lämnade familjen i Södertälje och tog tåget hem. Har förbenat ont i ryggen, det kommer att ta kol på mej. Fick i alla fall tag på min massör och fick en tid redan i morgon bitti. I can hardly wait! Kanske känns allt uthärdligt redan imorgon!

När jag har ont någonstans skärmar jag av mej ifrån min omgivning. Jag pallar inte vara trevlig. Att orka existera tar all energi. Långvarig smärta är nedbrytande!

Sommarsysslor

Jag hörde på radion idag att när det är semestertider så faller vi in i de kvinnliga och manliga könsrollerna. Kvinnorna tar hand om mat och disk. Männen klipper gräset och reparerar huset.

Hemma hos oss försöker vi verkligen dela på allt, även nu på sommaren. Den som lagar mat slipper diska. Vi turas om att klippa gräset. Idag blev det dock en viss ålderdomlig uppdelning på sysslorna. Jag plockade 15 l krusbär och kokade chutney och sylt. F och Fi var ute på havet och fiskade torsk. Det sitter i generna sedan urminnes tider, sedan jägar- och samlarsamhället. Kvinnorna samlar bär och männen jagar. Det är inte helt lätt att rucka på.

E är gärna med och fiskar, dock inte idag. Hon plockade vita vinbär istället. Jag för min del har aldrig uppskattat fiske. Jag tycker om att vara ute i naturen och följer gärna med när det är dags för fisketur. Då ror jag antingen båten, går en promenad eller sitter och läser. Jag har inte tålamod att bara sitta där och vänta på att fisken ska nappa. Och vad sjutton skulle jag göra om jag fick napp? Jag skulle aldrig klara av att bryta nacken av en stor gädda, skulle aldrig fixa att ta livet av en fisk. Jag vill inte! Luktar illa gör de också. Det närmaste fisk jag vill komma är att ha den på tallriken och äta den. Visst kan jag tillaga fisk. Men det är bättre att någon annan gör det för jag gör det aldrig särskilt bra. Det blir lätt för torrt. Så när F och Fi fångar fisk får de tillaga den själva. Det gör de perfekt.

I vår familj gör alla allt, eller provar på i alla fall. Fast där intresset tar slut eller kunskaperna tryter, då får någon annan, som kan och vill, ta över, när det är bråttom. Sen kan man ju alltid lära sej. När alla får lov att göra allt de vill, och prova på allt, och att vi hjälps åt med det tråkiga, då är vi jämlika.

Min lilla tjej är på väg att bli stor

E har varit iväg på fotbollscup i Fredrikshavn i en vecka nu. Vi fick därmed en välbehövlig paus från varandra. Det senaste halvåret har vi bråkat väldigt mycket hon och jag. Vad jag än säger blir hon arg och jag blir arg tillbaka. Inte konstruktivt för fem öre. Inte särskilt moget av mej precis.

Någonting har hänt. Puberteten har gjort sitt intåg. Det har jag ju vetat hela tiden, med intellektet. E är på väg att bli vuxen, hon håller på att frigöra sej ifrån mej. Javisst, det är som det ska vara! Det är något positivt som sker.

Vad jag inte förutsett var hur jag skulle reagera känslomässigt. Jag sörjer min lilla tjej som över en natt förvandlats till ett vresigt, trotsigt monster. Min lilla goa, harmoniska unge är som borttrollad. Jag kommer aldrig att få tillbaka den tiden med henne igen.

Och det värsta av allt, jag har blivit ett monster tillbaka. Jag vill inte vara ett monster!

De här dagarna hon har varit bortrest har jag läst i en bok som heter:

Tonårsliv : handbok för föräldrar med tonåringar
av Helena Gustafsson och Maria Stephenson.

Författarna tar upp allt det här som jag redan visste om hur tonåringar är. Det är bra att repetera... Men det bästa av allt är att de sätter ord på mina reaktioner också. Det har varit jätteskönt att läsa. Det känns som om jag har kontroll på min skuta nu. Det kommer att storma i många år framöver, men jag känner att jag är bättre förberedd på hur jag ska styra igenom stormen.

E kommer hem sent ikväll. Jag har saknat henne och det ska bli skönt att få ge henne en lång kram.

Det återstår att se ifall jag lyckas vara en mognare förälder i framtiden.

Premiär

Semester! Äntligen ledig ett bra tag framöver. Långa lata dagar. "I'm free to do what I want any old time". Det känns underbart!

Veckorna under året kretsar kring jobb, hushållsarbete, pyssel med huset och att få barnen till rätt plats i rätt tid med rätt grejor. Det blir inte mycket tid över till något eget. En film ibland, träffar goda vänner ibland, men allt det där jag sysslade med FÖRE barnen kom, mina intressen, det har inte fått något utrymme på väldigt länge.

Nu har jag bestämt mej för att skrivandet ska få en ny chans i mitt liv. Jag börjar på min semesters första dag så att det ska hinna bli en vana tills vardagen böjar igen i augusti. Även om Internet nu skulle bli en ny byrålåda där det jag skriver aldrig blir läst av någon annan än mej själv, så spelar det ingen roll. Hudvudsaken är att jag skriver, att mina tankar och känslor får ett uttryck igen.