I skuggan av skrålande midsommarfirande grannar ligger jag och funderar

Saker jag vetat om mig själv men inte tagit hänsyn till under alla dessa år. Vetat men ändå fortsatt sträva i motsatt riktning. Velat vara som andra. Velat vara annorlunda än den jag är. För jag har inte sett att det finns andra som är som jag, de syns och hörs inte och därför är de svåra att upptäcka. Hela tiden trott det varit fel på mig.

Nu i och med denna långa sjukskrivning har jag tagit mig tid till att fundera över vad som kan rättas till. Jag måste ta hänsyn till vem jag är och till min sjukdom. Jag kan inte hålla på och bli sjuk hela tiden, det tar för mycket på hjärnans kapacitet.

Min personlighet är enligt Meyers-Briggs personlighetstest Introvert-känsla-intuition-perception. Jag är dessutom en högsensitiv person.
Min diagnos är Cykloid psykos vilket är en recidiverande affektiv sjukdom. Jag skulle vilja kalla den för 'introvert bipolär' (mitt påhitt).

Alla dessa faktorer påvisar följande:
Jag ska vistas i en lugn miljö utan för mycket intryck.
Jag ska inte ha för mycket folk omkring mig.
Jag ska ha möjlighet till avskiljd vila när och hur länge det än behövs.
Jag behöver få utlopp för min kreativitet.
Jag behöver en stressfri tillvaro.

Bibliotek funkar inte, varken större eller mindre, varken folkbibliotek eller skolbibliotek. Så är det bara.

Att vara hemma funkar väldigt bra.

Hur går jag vidare?

Har hjärnan dött eller?

Detta är ingen vanlig depression. Detta måste vara utmattningssyndrom. Hjärnan fungerar fortfarande inte som den ska efter snart ett halvårs sjukskrivning och det skrämmer mig. Hur har jag kunnat gå under stress så lång tid? Varför stoppade jag inte i tid?

Jag har fortfarande svårt att koncentrera mig. Och lyckas jag ändå under en kortare tid så blir jag så ohyggligt utmattad efteråt. Jag kan inte till fullo hjälpa barnen med läxor, prov och uppgifter. Läser jag ett stycke text så kan jag inte minnas vad jag läst. Jag har svårt att ta till mig information, det går liksom inte in. Jag har svårt att formulera mig. Hur länge ska jag ha det så här? Kommer jag över huvud taget att få tillbaka min hjärnkapacitet?

Jag får fortsätta ta hand om mig. Gå mina promenader och göra min yinyoga, det kräver ingen koncentration. Allt annat i små munsbitar för att inte bli utmattad. Många långa pauser - det är mitt liv just nu.

Face the facts

Jag har nått en gräns i mitt liv. Nu får det vara nog. Jag har försökt och försökt passa in, anpassa mig efter ett tempo som inte är mitt. Gång efter annan har det brakat in i en depression.

Jag vill leva ett liv där jag håller mig frisk. Jag vill vara glad och må bra. Jag behöver känna att jag gör det JAG vill, och inte hela tiden anpassar mig efter det andra vill. Det tar tid för mig att känna efter vad jag vill. Om jag befinner mig bland andra människor känner jag inte alls vad jag vill, jag behöver lugn och ro och tid för mig själv. Först då blommar jag och kommer i visshet.

Jag ratar ett liv i ständig stress. Det får vara slut med det nu. Det är dags att inse att jag är en skör och känslig själ, jag tål inte särskilt mycket. Det är bara att acceptera det, det går inte att ändra på, hur gärna jag än vill. Det är bara att göra det bästa av situationen. Jag behöver vara hemma i lugn och ro, för mig själv mest. Det är ok.

Spänningarna släpper

Lever här och nu. Ingen stress, inga måsten som tar kål på mig, inga tider att passa. Inget betungande tankearbete. Behöver inte vara på min vakt; inga knivar i ryggen, inga sura kommentarer. Jag kan vara helt mig själv, helt i min egen takt. Underbart. Spänningarna börjar långsamt släppa.

Sover nästan halva dygnet, ett aldrig sinande sömnbehov. Gör så lite som möjligt förutom hushållsarbetet. Bakar, lagar mat, diskar, städar, tvättar, handlar, brygger te. Syr några stygn ibland. Det praktiska är skönt att utföra; det mesta går på rutin och kräver inget tankearbete. Läsa går inte, har ingen koncentration. Ser på TV. Promenerar varje dag, i staden, i skogen och längs havet.

Känner då och då lyckan i mig, den kramar om mig och får mig att le.

Jag har det bra just nu, depressionen har börjat släppa taget om mig och vi går mot ljusare tider.

Till vilket pris?

Vart tar man vägen när man inte passar in? När man inte orkar hålla takten? Kan man smyga ut genom bakdörren? Det finns regler som säger att man ska jobba tills man är 65, 40 timmar i veckan. Gör man inte det duger man inte, man håller inte måttet. Hur gör man när man är långsam och inte orkar hålla takten? När man inte passar in i samhällets normer?

Jag har kämpat mot min sjukdom, försökt att jobba, försökt hålla jämn takt med alla andra. Jag har minskat arbetstiden till nu 50%. Jag orkar några månader, år, sen rasar jag in i depression pga att jag har drivit mig själv för hårt. Jag har rest mig gång på gång, tagit nya tag, kämpat vidare. Till vilket pris? Någon uppskattning har jag aldrig fått. Nu är jag där igen, i en depression, och den här gången känner jag inte att jag vill tillbaka in i arbetslivet. För vad är det värt? Varför ska jag driva mig till att försöka passa in när jag ändå bara rasar inom kort?

Jag vill må bra, leva i ett tempo jag fungerar i. Jag orkar inte med arbetslivet. Ge mig istället frid.

Balansgång

Nu har jag läst ännu en bok som väckt funderingar i mig. Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson. Den handlar om en romsk kvinna som i ett koncentrationsläger byter identitet till judinna. Kan tyckas vara ett sämre val, men det var därför hon klarade sig. Hon kommer till Sverige vid krigsslutet, men hon vågar inte berätta att hon är rom. Romhatet är vida utbrett, så även i Sverige. Hon berättar inte för någon, inte ens för sin make. Alla tror hon är judinna. Hon bevarar hemligheten djupt, men det kostar på. På hennes 85-årsdag börjar det pysa över av olika anledningar, och familjen nystar upp hennes berättelse. (Läs den! Handlar mest om tiden i koncentrationslägren. Hemsk och gripande.)

Man ska inte behöva vänta tills man är 85 år innan man kommer ut med vem man är, tycker jag, men vi lever i det samhälle vi lever i. De som drar sig för att berätta kan ju gälla homosexuella t.ex. och så vi som har psykisk ohälsa. Men det finns tyvärr så mycket fördomar och rent av hat i vårt samhälle så man passar sig noga innan man säger något. Min familj vet ju om min sjukdom, liksom nära vänner och kollegor. Men sen är det stopp. Jag har förlorat flera vänner, som jag trodde var nära, när de fått reda på min sjukdom, så om inte ens de klarade ta emot min berättelse, hur skulle då de jag inte känner så bra göra det?

Jag har en text kring min sjukdomshistoria som jag skulle kunna försöka få publicerad, men jag vågar inte. Jag har ett ovanligt efternamn, så alla skulle plötsligt veta att det handlade om just mig, helt explosionsartat. Det steget är jag inte beredd att ta än. Nu är jag 44 år. Jag måste kanske leva lika länge till innan jag vågar komma ut.

Välja sida

Kan inte bestämma mig för vilket som är bäst. Att nå höjder av lycka och glädje och sedan obönhörligen ramla ner i svackor av utanförskapskänslor och deppighet. Eller att stanna harmonisk i mitten. Fast jo det kan jag. Lyckorusen är inte värda sitt pris.

Vad det var som fick känslorna att skena mot extas den här gången vet jag inte riktigt. Men jag fick stopp på det, svackan som kom efter blev inte särskilt djup tack och lov.

Bilder från Rövarekulan, Skåne oktober 2013

Äntligen kan jag glädjas

Jag har varit orolig ganska exakt i en månad nu, med varierande styrka. Idag tog oron slut. Idag skrevs kontraktet, idag sålde vi vårt hus definitivt. Jag kunde äntligen pusta ut.

Oron började för en månad sedan när vi skrev kontrakt på vår nya lägenhet. En fantastiskt rolig händelse som jag borde vara glad över. Men det kunde jag inte; vi hade ju kvar huset att sälja. Oron förtärde mig. Jag mådde fruktansvärt vissa dagar. Helvetet på jorden.

Jag har mått så dåligt förut men då har jag "flytt" antingen in i psykos eller depression på en gång. Jag har inte orkat uthärda. Men den här gången stannade jag kvar i känslan, den fick finnas där, jag fick rida ut stormen. This too will pass. Så trots att jag mått så förbannat dåligt vissa dagar så har jag ändå vunnit detta slag; jag har hållit mig frisk. Det känner jag mig väldigt stolt över. With a little help from my medicines...

Krävs det en kändis berättelse för att få acceptans?

Nu har vi väl alla sett Jonas Gardells underbara Torka aldrig tårar utan handskar på SVT. Alla pratar om TV-serien som den bästa som gjorts. Fantastiska porträtt av homosexuella män på 80-talet. Väldigt gripande och jag rördes till tårar flera gånger. Ja ni vet.

Krävs det en kändis som Gardell att komma ut och berätta om utsattas och föraktades liv, för att vinna acceptans? Jag tänker på oss med psykisk ohälsa. Många utav oss bloggar, det har skrivits flera böcker, men det får inget stort genomslag. Vi skulle behöva en rikskändis som går ut och berättar om sitt liv med psykisk ohälsa. Att det blev en rörande TV-serie ;) Det är vad jag väntar på just nu...

Jag önskar

Önskar ibland att jag hade haft ett trauma att skylla all ohälsa på. Något att kunna arbeta med i terapi, att sakta ta mig ur, eller åtminstone lära mig hantera. Tänk så enkelt det vore (i jämförelse).

Står där istället nu med en ohälsa som uppstår pga min känslighet. Någonting händer i min närhet och jag ballar ur, kan inte hantera alla känslor som väller upp.

I september är det 20 år sedan jag blev sjuk första gången, då drabbades jag av en kort reaktiv psykos. Inget att fira precis. Däremot kan jag fira att det är 10 år sedan, i december, jag hade en psykos sista gången. Jag önskar jag kunde säga det var sista gången i mitt liv, definitivt. Sätta punkt.

(Så var det depressionerna, de återkommer tyvärr fortfarande...)

Why?

Efter resan helt uttröttad psykiskt. Så tråkigt att jag inte kan göra något roligt utan att bli så fullkomligt utmattad efteråt.

Tur att jag har en veckas semester kvar att återhämta mig på.

Se upp!

Efter att ha läst en ledare/signerat i DN idag blir jag förbannad. Här skrivs det ur läkarnas perspektiv. Hur de tvingas skriva sjukintyg etc till 'vårdtagare'som simulerar sjukdom och som blir förbannade, hotfulla om läkarna inte skriver det. Hur läkarna tvingas till att vara oetiska med detta fiffel.

Självklart finns det dessa 'vårdtagare' som utnyttjar systemet. De är friska och starka och orkar kräva det de vill ha om de först får ett nej från läkarna. De vill bara ha sin försörjning fixad, men sjuka är de då inte.

Men om man ser till de verkligt vårdbehövande då? Jag är övertygad om att detta kommer att gå ut över oss som verkligen behöver vården, som verkligen behöver ett sjukintyg. Vi som, när vi är sjuka, inte orkar stå på oss. Ska det sluta med att läkarna kör över oss, bara för att känna att de inte skriver ut sjukintyg till alla som ber om det, så att de känner sig tillfreds med att i alla fall säga nej till någon?

Kom igen, bättre kan ni läkare! Läkarna måste stå på sig och säga nej till fifflarna, trots att de kanske förlorar en kund på köpet (de ska väl bara vara glada att bli av med dem!) Annars vet vi inte var det slutar!

Varför är det så svårt att bryta tystnaden?

Att tala om för folk att jag ramlar ner i en depression ibland, det kan jag numera göra utan att skämmas. Det är värre med psykoserna. Nu var det i och för sig länge sedan jag drabbades av en psykos, närmare bestämt 10 år sedan i vinter, så det är ju inte så aktuellt. Men att tala om psykoserna känns svårare än att tala om depressionerna. Jag vet att det finns fler fördomar kring psykoser, så just därför borde jag tala om det, men det får motsatt effekt på mej. Jag vill inte bli utstött. Jag kan inte riktigt se vad jag vinner på att berätta om psykoserna. Inte för att det blir så många tillfällen till det, det är inget man tar upp på fikarasten precis.

Jag jobbar på det, inom mig. Det handlar ju om acceptans förstås. Jag vill ju innerst inne berätta, psykoserna är ju trots allt en del av min historia. Dags att ta tag i den där boken jag påbörjat....

Bilden The Starry night av Van Gogh är hämtad från http://www.arthistoryguide.com

Vi är viktiga! 2

Vi bryter mark. Vi träder in på områden som så länge varit tabu.  Det vi är med om är ingenting att gömma undan. Vi har ingenting att skämmas över. Det vi berättar om, det är ju vi, vår sjukdom är en del av oss.

Om detta må vi berätta. För att skapa förståelse, för att vidga öppenheten, för att vi är vi.

Respektera oss. Lyssna på vad vi har att berätta. Läs våra bloggar kring psykisk ohälsa.

http://www.hjarnkoll.se/

Hur bemöta föraktet?

Har flera gånger sista tiden varit i samtal med folk som skojar föraktfullt om psykisk ohälsa. Hur ska man bemöta det? Skoja om saker ska man väl få göra. Psykisk ohälsa är inget heligt. Det är det här föraktet jag reagerar på. Jag har dock inte haft modet att ta en diskussion, mest för att det är så laddat för mej, jag kommer bergis att bli väldigt känslosam och det orkar jag inte.

Vad glad jag blir

Nu har jag inlett ett bloggsamarbete med Hjärnkoll! Det innebär att mina inlägg syns på deras hemsida tillsammans med ett 50-tal andra bloggare. Det är verkligen spännande!

Hjärnkoll är en organisation som arbetar för ett psykiskt friskare Sverige. Genom att prata öppet om psykisk ohälsa blir det mer accepterat och vi får i förlängningen ett friskare samhälle. Läs mer på deras hemsida: http://www.hjarnkoll.se

Detta är riktigt högtidligt...

Så var det jag och fåglarna igen

Sömnen vill sig inte riktigt efter resan. Är hur pigg och klar som helst på kvällarna. Jag vet att jag måste sova, tar sömnpiller men måste ta högre och högre dos för att somna. Så ska det inte vara. Absolut inte. Jag var hos min läkare idag som sjukskrev mig två veckor för att jag ska komma ikapp sömnen. Dessutom fick jag en ny sorts sömnpiller. Detta eviga pillertrillande.

Så det är jag och småfåglarna igen ;) Jag har börjat mata dem med solrosfrö för att locka till mig dem så jag kan titta på dem igenom fönstret. Det är vad nöje jag får... Nu ska jag ha lugn och ro.

Dagbok från NY. Hälsan

Det är en påfrestning för mej att göra en sådan här resa pga att det blir extremt mycket intryck, utan någon riktigt tid till att smälta dem. Men jag var förberedd.

Jag har tagit sömntabletter varje natt för att vara helt säker på att få sova. Inför resan hem när vi skulle vara uppe så många timmar i sträck, ökade jag en medicin som hjälper mej att 'skärma av'.

Jag har haft en ledig dag idag. Jag har lite timmars övertid så jag kan göra arbetsdagarna något kortare resten av veckan, om det behövs. Den närmsta veckan/veckorna får jag ta det lugnt.

Så det går bra.

Dagens boktips

Läs boken Normalt? av David Eberhard . Den redogör för de flesta psykiska sjukdomar och gränsdragning mellan friskt och sjukt. Den var mycket intressant.

Det framkommer att det är en mycket liten del av dem med psykisk ohälsa som gör vansinnesdåd. Större delen av de med psykisk ohälsa, som är 'farliga', är i så fall mer farliga för sej själva än för omgivningen. Tyvärr är det ju så att media blåser upp vansinnensdåden och därmed ökar också folks fördomar mot psykisk ohälsa.  Folk går och är rädda i onödan. Jag tänker bara på min egen sjukdom och hur ofarlig den är för andra - jag vill att folk ska förstå att psykos INTE är likställt med vansinnesdåd.

Om någon frågar

Ibland händer det att någon frågar vad jag har för sjukdom, inte så ofta, men det händer. Det är framför allt arbetsgivaren och mina arbetskamrater som undrar eftersom jag har varit sjukskriven några perioder. Jag brukar svara att jag har en bipolär sjukdom, det är enkelt att förklara. Att humöret kan svänga mellan två poler är inte så tabu, det går att förstå, det blir folk inte så rädda för. Det är också vad mina läkare ibland kallar sjukdomen för.

 Om jag skulle säga att min diagnos är Cykloid psykos skulle folk dra öronen åt sej. (Jag berättar det här, och försöker avdramatisera det...) Jag tycker själv inte att det namnet är rättvisande, det blir sådan tonvikt på psykosen.  Egentligen borde min sjukdom kallas för en bipolär psykossjukdom (finns dock inget sådant begrepp inom psykiatrin). Ena polen är psykos och andra polen är depression. Nu är det ju inte så att jag konstant är antingen psykotisk eller depressiv, nej den mesta av tiden är jag på 'normalläge'. Jag har haft fyra  mycket korta psykotiska episoder, med ganska lång återhämtningstid. Jag har haft fler depressiva perioder och dessa perioder har varit lite mer utdragna.

Jag var sjuk många gånger mellan 1992 och 2002, en tio-årsperiod. Det är alltså nio år sedan jag var riktigt sjuk i psykos eller depression sist. Det är en seger! Jag har visserligen varit sjukskriven korta perioder efter det, men det har varit för att förhindra att en pressad situation ska framkalla ett psykos- eller depressionsgenombrott. Jag har behövt vila mej stark.

Det känns alltså lite konstigt att prata om att jag har en sjukdom när det var så länge sedan jag var sjuk sist. Tyvärr är det så att jag får leva med den som en skugga i resten av mitt liv. Det finns alltid en risk att jag blir sjuk igen. Risken är i alla fall mindre nu sen jag lärt mej att känna igen symptomen, det känner jag mej oerhört styrkt av. Sjukdomsgenombrotten går att stoppa i tid.