Hovmästar'n, det sprattlar en fluga i mitt vin!

Nu finns det ju ingen hovmästare här hemma, så jag får ta bort flugan själv. Ja, jag tyckte jag gjort mej väl förtjänt av ett glas rött efter denna dag. (Det tyckte tydligen flugan också.)

Vi har haft ena halvan av stora trädgårdsröjarhelgen idag. Klippt 110 meter häck och ansat lite på buskar här och där. Klippt, sågat, räfsat, burit, ja gud vet allt, i 5 timmar. En 4 m hög syrénbuske som behövde föryngras strök med, liksom det halvdöda hagtornsträdet. Det är med sorg i hjärtat jag sågar ner träd, men hagtornet gick tyvärr inte att rädda. Det blir ved till vår kamin istället. Och hängmattan får vi flytta till två andra träd.

Mellan varven satt vi i skuggan under blodboken och pustade och drack vatten. Det blev många vilopauser för det var rätt varmt. Puh!

På slutet gick det på ren vilja. Jag är helt slut i hela kroppen. Nu får kroppen vila i 12 timmar innan det är dags att köra med allt klipp på tippen.

Det har gått suveränt att vara så aktiv så många timmar i sträck. Att jobba med kroppen är inga problem, det är bara en njutning. Återstår att se hur det går på jobbet när jag börjar på tisdag. Där är det bara hjärnan som jobbar tyvärr.

Nu sitter jag här och njuter av hur duktig jag har varit idag och av hur fin och välfriserad trädgården blivit. Doften av blad finns fortfarande i mina näsborrar.

Allt av "ondo" kommer i tretal, typ

Så har jag lyckats pricka in ett tretal igen. Varje gång har stackars Fi varit med...

* Vi vandrar iväg till bibblan på onsdagen, men möts av ett stängt bibliotek. Öppet må, ti, tors i sommar. Må, ons, fre brukar det vara. Så det så. Vi fick vandra tillbaka till bibblan dagen efter istället.

* Vi kör till Rögle Bär kl 10 för att plocka jordgubbar. Vi möts av en skylt: öppet 14-18 vardagar. Lång näsa igen. Klockan 14 ösregnade det, så det blev inga jordgubbar idag.

* Jag såg på FB igår kväll att Malmö Museer öppnat en ny utställning om djur, The big five. Den vill vi se! Så jag och Fi kör dit idag. Fast det visade sig att den öppnar inte förrän imorgon, eller på söndag, personalen visste inte vilket(!!!). Vi fick se akvariet, lite häftiga uppstoppade djur och fåglar och en utställning av Max Walter Svanberg istället, så vi klagar inte.

Det var bara lite lustigt att vi, dvs jag, fick fel på öppettider tre gånger på tre dagar.

Porslinskvinnorna av Max Walter Svanberg, hämtad från Malmö Konstmuseums hemsida

Zen en väg ur depression

Plockade fram en bok jag köpte förra gången jag var deprimerad.

Zen en väg ur depression / Philip Martin, 2000

Jag sträckläser den. Så mycket tänkvärt i den, jag rekommenderar den verkligen.

Här en dikt att fundera över:

När lidandet överväldigar mig
ska jag ta ett djupt andetag
och lämna en öppning i detta ögonblick
för glädjen som gömmer sig strax där bakom

Terapisnack

Kom i kontakt med en annan kvinna med min sjukdom, cykloid psykos, på forumet Terapisnack. Hon har det som jag på många sätt.

Återigen det här viktiga uppfylldes: att känna att jag inte är ensam. Det känns riktigt bra! Ja, inte att vi lider av sjukdomen, men att vi hittar ett igenkännande.

Semesterfirare

Idag har jag brutit min sjukskrivning. Istället har jag semester en vecka framåt. Efter det blir det jobb igen i tre veckor och så semester i fyra veckor. Det ska gå bra att jobba, det tror jag nog.

Har inte planerat något speciellt för denna semestervecka, jag ska fortsätta ta det lugnt som under min sjukskrivning. Någon liten utflykt kanske tillsammans med min son.

Det känns i alla fall bättre att ha semester än att vara sjukskriven. Friskare ;)

Midsommarhelg i paradiset

Midsommarhelg vid havet i stugan med föräldrarna, systrarna och ena systerdottern. Vi har myst, skrattat, gjort en liten midsommarstång, lövat, plockat blommor, ätit och druckit gott, promenerat, åkt båt, badat och haft det allmänt trevligt tillsammans. Lite kortspel och fotbollstittande fick också plats. Vi saknade tre personer som firade på annat håll.


Stugan ligger precis vid havet längst ut på en smal grusväg, med bara sex hus som grannar. Det är en idyll, alldeles lugnt och stilla. Ingen trafik, inga gatulyktor, inga ljud förutom vågornas kluckande, vindens vinande och fåglarnas kvittrande. Jag går ner i varv och blir totalt avstressad när jag är där. Och sover gott gör jag också, utan sömnpiller.

Chen Man-Ch'ing Short Tai Chi Form

Det bästa just nu är att göra Tai chi, jag gör den första sekvensen som filmen visar.

Jag står ute i trädgården och gör mina mjuka, långsamma rörelser. Känner så tydligt där att jag är ett med naturen. Jag rör mig som blodboken, vars rörelse startas av vinden.

Det är underbart.

Fina dottern

Sweet 16, det är min dotter det. Vi har haft våra bataljer under den första halvan av tonåren. Nu har vi dock en bra relation, vi kan prata med varandra istället för att skrika på varandra.

Hon är på väg att bli vuxen. Till hösten väntar gymnasiet och efter det kanske jag inte får ha henne kvar här hemma. Så åter igen, jag får passa på att njuta medan tid är.

Fina sonen

Idag fyller min son 12 år. Han har ett år kvar som barn, sen är han tonåring. Det var alldeles nyss som han låg i min mage, alldeles nyss som han lärde sig gå. Åren har bara rullat iväg, vart tar de vägen? Jag hänger inte riktigt med. Jag vill stanna tiden nu ett tag och njuta av den här tiden med mitt barn, innan han blir tonåring. Njuta av mitt barn som fortfarande är barn, mitt yngsta. Det är sista chansen nu.

Vi är viktiga! 2

Vi bryter mark. Vi träder in på områden som så länge varit tabu.  Det vi är med om är ingenting att gömma undan. Vi har ingenting att skämmas över. Det vi berättar om, det är ju vi, vår sjukdom är en del av oss.

Om detta må vi berätta. För att skapa förståelse, för att vidga öppenheten, för att vi är vi.

Respektera oss. Lyssna på vad vi har att berätta. Läs våra bloggar kring psykisk ohälsa.

http://www.hjarnkoll.se/

Vi är viktiga!

Jag läser flera andra bloggar med människor som har olika slags psykisk ohälsa. Det är så himla bra för mig!

Någon ligger inlagd. Någon går på behandling i öppenvården. Någon har haft bloggen som terapi när hon mått dåligt men nu slutat skriva för att hon mår bra. Någon mår bra och fortsätter skriva. Bra dagar blandas med mindre bra. Livet rullar på med alla dess skiftningar.

Tack alla bloggare, jag lär mig så mycket av er. Ni sätter ord på saker jag själv inte kunnat uttrycka. Ni inspirerar mig. Jag känner igen mig i det ni skriver och ni får mig att känna att jag inte är ensam.

Ju mer jag läser av er, desto närmre kommer jag er, ni blir så sakta mina vänner. <3 Tillsammans är vi starka!

Gå in på http://www.hjarnkoll.se/ för att hitta intressanta bloggare att följa du med.

Testing: being among people 3

Igår var det dags att fira unga svärfar som fyllde pigga 80 år. Stor fest med 60 gäster. Jag mådde riktigt bra och var ärligt glad och öppen. Kändes fantastiskt, jag har klättrat en bra bit upp, nu är det inte så långt kvar.

Resultat: strålande =D

Det ska gå

Jag har bestämt mig nu. Jag ska komma tillbaka till samma nivå som innan, jag tänker inte ge upp. Jag står inte ut med tanken att jag skulle gå här hemma och inte få tummarna loss, inte få något gjort. Jag mår inte bra av att göra ingenting, jag skulle bara gå ner mig mer och mer.

20 timmars arbete ska det bli i veckan igen. Det ska gå att hålla mig frisk. Det känns väldigt bra nu när jag tagit det här beslutet, nu har jag ett mål. Om två veckor ska jag vara tillbaka.

Jag har lite att jobba med dock. Mindfulness, mindfulness, mindfulness, det är medicinen, att vara ständigt närvarande i mig själv. Att inte stressa iväg.  Att få ner tempot och skrida fram. Att ha koll på andningen så den inte lägger sig i bröstet utan djupnar i magen. Att ta paus. Att fylla på energi genom att göra roliga saker. Att ha lagom med aktiviteter i veckorna. Att röra mig. Att gå, cykla, dansa, göra Tai chi. Att meditera. Att vara ute i naturen. Att skapa. Att använda händerna.

Andante

Mitt mest genuina tempo är att skrida fram som en Lucia. Jag känner det så starkt i mig när jag tänker på

Natten går tunga fjät runt gård och stuva. Kring jord som soln förgät, skuggorna ruva. Då i vårt mörka hus, stiger med tända ljus Sankta Lucia, Sankta Lucia

En fot långsamt fram, den andra intill. Känna balansen. Andra foten långsamt fram, den första intill. Känna balansen. Och fortsätta så. Andante. Andante. Lento. Lento.

Trädgårdsglädje

Den blommande vallmon lockade ut mig utomhus idag. Jag har legat i sängen med nedfällda persienner i två dagar pga migrän så det var skönt att äntligen komma ut i trädgården.

För första gången har jag sett två svartvita flugsnappare i trädgården. De är tydligen vanliga trädgårdsfåglar, men jag har aldrig sett dem här. Jag såg även när talgoxen matade sin unge med talg från talgbollen, mitt utanför fönstret.

Igelkotten gömde sig i oreganon hela eftermiddagen. Jag satt redo med kameran för att ta en bild, men han ville inte röra på sig. I andra halvlek Grekland-Tjeckien knackade intuitionen på att det var dags att fånga igelkotten på bild. Och mycket riktigt, när jag kom ut med kameran fanns han där i gången...

Testing: being among people 2

Jag vågade mig iväg på en studentskiva i helgen. Det blev långt över förväntan! Jag hade trott det skulle vara jobbigt med allt folk, men det var riktigt roligt! Jag fick träffa släkt som jag inte sett på en herrans massa år. Nice!

Resultat: känns mycket bättre att träffa folk :)

Jag undrar hur

Hur lever jag livet långsamt utan att dras med i samhällets hetsiga tempo? Detta är den svåra frågan just nu.

Jag vill inte leva vid sidan av samhället, jag vill vara en del utav det. Men jag måste kunna leva i mitt tempo, det är en förutsättning. Jag vill inte bli sjuk av stress fler gånger.

Hur ska det gå till? Någon som har några tips?

Testing: being among people

Två kvällar i rad nu har vi varit och sett E spela keyboard i bandet till musikalen. Hon är så fantastisk, min älskade dotter. Det är härligt att kunna glädjas åt hennes framgångar.

Jag förvånar mig själv med att spricka upp i världens leenden när jag möter olika föräldrar som jag ju egentligen bara kallpratar med normalt. Hur lyckas jag med det när det inuti bröstet fladdrar 'desperata fjärilar' och jag egentligen bara vill därifrån?

Resultat: jag är fortfarande väl skör bland människor.

Promenad i Fågelsångsdalen

Idag ville jag gå på promenad, alldeles ensam vågade jag dessutom, ett framsteg. Tog lite sommarbilder med mobilen.

Månen hänger i alla fall där den ska

Så ska jag ta mig tillbaka igen, klättra uppför repet ifrån avgrunden, med bara händerna. För vilken gång i raden vet jag inte. Jag vet bara att jag är fasligt trött på det. Vad jag inte vet är ifall det är värt att ta sig tillbaka, jag ramlar ju bara ner hela tiden. Vad vinner jag på det?  Jag klarar inte av att hålla balansen när jag rest mig upp. Måste jag leva livet liggandes för att slippa falla?

Kroppen säger ifrån gång på gång, att nu går det för fort, nu är det för stressigt, nu är du på fel spår. Kroppen drar i nödbromsen när jag inte hör, jag ramlar ner i depression. Jag är tydligen trög, jag går ständigt på niten och dras in i samhällets hetsiga tempo igen, in i samhällets slit. Jag vet att jag inte gör det jag är ämnad för. Vad jag inte vet är vad det är just jag verkligen är ämnad för. Vad är det jag ska göra med mitt liv, hur ska jag leva?

En skör själ i en hetsig värld. Det går inte ihop. Denna gången vill jag komma tillbaka till ett liv som håller, där jag klarar att hålla mig upprätt. Hur det livet ska se ut återstår att se.

Bakläxa farbror doktorn!

Psykiatriker är väldigt glada för att leka med ändrad dosering av mediciner, och med medicinbyte. Det är oftast det enda samtalen går ut på när man är där. Det gäller så även min nuvarande läkare.

Jag har varit med om många försök med medicinbyten i min dag. En del har fungerat, andra har varit rena katastrofen. Alltid ska medicinbytena genomföras just när jag mår som sämst och när jag inte har så mycket att sätta emot. Jag måste ju också tro att läkarna vet vad de gör, och låter mig övertalas.

Förra gången jag bytte medicin gick det på många sätt bra, framför allt fick jag ett skydd mot omvärlden som jag inte haft innan. Jag kunde slappna av tillsammans med andra människor och var inte längre så skör. Det var ett mirakel! När jag skulle byta medicin denna gången togs alltså mitt skydd mot omvärlden bort, skölden togs bort och jag blev oskyddad. Istället fick jag en medicin som skulle göra mig gladare.Och visst blev jag gladare och mådde bra av den anledningen till att börja med. Men när jag mötte verkligheten och folket därute kom ångesten. Och tvi vale vilken ångest.

Så många år jag gått och haft social ångest, det vill jag inte ha tillbaka. Min skörhet behöver skyddas, annars kan jag bosätta mig i ett kloster och inte träffa någon. Så vill jag inte ha det. Jag vill vara delaktig i livet tillsammans med andra.

Aja baja farbror doktorn, ta aldrig igen bort mitt filter mot omvärlden! Det behöver jag ha kvar, annars fungerar jag inte!

Snopet

Vi lastar cyklarna där bak på bilen och kör i rivstart iväg mot Höör. Vi är lite sena, 30 minuter kvar innan de stänger starten på Ringsjön runt. Vi kommer fram minutrarna innan klockan slår tio. F lyfter av cyklarna. "Du, din cykel är låst, har du nyckel?"

Men nej det har jag inte. Jag brukar ju inte låsa cykeln när den står i garaget, så nyckeln skulle ju inte behövas. Jag minns nu att jag hade haft cykeln stående utomhus för några dagar sedan, och då hade jag låst den. Jag cyklade visst aldrig på den efter det, så den blev aldrig upplåst. Stor suck, tala om snopet. F får cykla själv, och jag kör hem så länge, för att hämta honom några timmar senare när han cyklat sina 65 km.

Ärligt talat så var det kanske lika bra. Jag har ingen 'go' i kroppen, jag vet inte om jag hade fixat att cykla så långt. Jag hade redan förvarnat F att jag inte skulle fixa att cykla så snabbt som vi brukar, min kropp 'vill inte' det, den rör sig lååångsamt. Nu fick F cykla i sin egen takt.

Jag hoppas bara att han har bättre väder än vi har här, just nu haglar det utanför fönstret.

Sexton år

Maken väckte mig med en snöbollsblomma i vas och en kopp kaffe. Sötaste han. Vi firar 16-årig bröllopsdag idag, oj vad tiden går snabbt. Det var ju som igår - trodde aldrig jag skulle säga så. Det är ju en gamlings kommentar... ;)

Måste få det ur mig

Jag önskar inte min värsta fiende att få ångest. Det finns fasen inget värre. Det gör fysiskt ont i hela kroppen, främst bröstkorg och över axlarna. Hela kroppen fryses fast i en position, det går inte att röra sig. Och så den psykiska smärtan som pulserar i bröstet, i känslorna, i tankarna. Hela kroppen brännande nerfrusen. Världens undergång är där. Panik.

Det släppte tack och lov. En sådan här ångestattack har dock sina efterdyningar. Jag känner mig oerhört skör, jag har fjärilar i bröstet, jag är genomskinlig, mina rörelser går tveksamt, det finns ingen styrka i mig. Jag har i alla fall gjort någonting idag, praktiska saker jag kan gå in i utan att tänka. Som att plocka bort alla vinterkläder och vinterskor. Dammsuga. Att göra någonting när jag mår dåligt är fan så mycket bättre än att göra ingenting när jag mår dåligt. Det känns lite bättre efteråt att tänka på att jag i alla fall fått någonting uträttat. Så jag är glad när det lyckas, när jag kommer igång och gör någonting.

Kan väl inte riktigt säga att jag har distans, men jag mår i alla fall bättre.