Du gör skillnad

Imorgon är det val 2014.

Skillnaderna mellan partierna är egentligen inte så stora, även om politikerna själva förstorar upp frågorna till att bli milsvida skillnader blocken emellan. Det spelar egentligen inte så stor roll hur man röstar om man ser till det stora hela. Faktiskt. De flesta partier ligger runt mitten och skvalpar.

MEN det finns en fråga som skiljer, en fråga som gör skillnad, och det är invandrar- och flyktingfrågan. Se in i ditt hjärta. Visa din medmänsklighet. Människor från andra kulturer är inte farliga, lär bara känna dem ska du se. Rösta med ditt hjärta, rösta inte med din rädsla för det okända. Din röst behövs.


Gå och rösta imorgon, med ditt hjärta. Kanske har du redan förtidsröstat, men imorgon kan du ändra dig, det är inte försent. DU gör skillnad.

(bild snodd från nätet)

Balansgång

Nu har jag läst ännu en bok som väckt funderingar i mig. Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson. Den handlar om en romsk kvinna som i ett koncentrationsläger byter identitet till judinna. Kan tyckas vara ett sämre val, men det var därför hon klarade sig. Hon kommer till Sverige vid krigsslutet, men hon vågar inte berätta att hon är rom. Romhatet är vida utbrett, så även i Sverige. Hon berättar inte för någon, inte ens för sin make. Alla tror hon är judinna. Hon bevarar hemligheten djupt, men det kostar på. På hennes 85-årsdag börjar det pysa över av olika anledningar, och familjen nystar upp hennes berättelse. (Läs den! Handlar mest om tiden i koncentrationslägren. Hemsk och gripande.)

Man ska inte behöva vänta tills man är 85 år innan man kommer ut med vem man är, tycker jag, men vi lever i det samhälle vi lever i. De som drar sig för att berätta kan ju gälla homosexuella t.ex. och så vi som har psykisk ohälsa. Men det finns tyvärr så mycket fördomar och rent av hat i vårt samhälle så man passar sig noga innan man säger något. Min familj vet ju om min sjukdom, liksom nära vänner och kollegor. Men sen är det stopp. Jag har förlorat flera vänner, som jag trodde var nära, när de fått reda på min sjukdom, så om inte ens de klarade ta emot min berättelse, hur skulle då de jag inte känner så bra göra det?

Jag har en text kring min sjukdomshistoria som jag skulle kunna försöka få publicerad, men jag vågar inte. Jag har ett ovanligt efternamn, så alla skulle plötsligt veta att det handlade om just mig, helt explosionsartat. Det steget är jag inte beredd att ta än. Nu är jag 44 år. Jag måste kanske leva lika länge till innan jag vågar komma ut.

Varför är det så svårt att bryta tystnaden?

Att tala om för folk att jag ramlar ner i en depression ibland, det kan jag numera göra utan att skämmas. Det är värre med psykoserna. Nu var det i och för sig länge sedan jag drabbades av en psykos, närmare bestämt 10 år sedan i vinter, så det är ju inte så aktuellt. Men att tala om psykoserna känns svårare än att tala om depressionerna. Jag vet att det finns fler fördomar kring psykoser, så just därför borde jag tala om det, men det får motsatt effekt på mej. Jag vill inte bli utstött. Jag kan inte riktigt se vad jag vinner på att berätta om psykoserna. Inte för att det blir så många tillfällen till det, det är inget man tar upp på fikarasten precis.

Jag jobbar på det, inom mig. Det handlar ju om acceptans förstås. Jag vill ju innerst inne berätta, psykoserna är ju trots allt en del av min historia. Dags att ta tag i den där boken jag påbörjat....

Bilden The Starry night av Van Gogh är hämtad från http://www.arthistoryguide.com

Vi är viktiga! 2

Vi bryter mark. Vi träder in på områden som så länge varit tabu.  Det vi är med om är ingenting att gömma undan. Vi har ingenting att skämmas över. Det vi berättar om, det är ju vi, vår sjukdom är en del av oss.

Om detta må vi berätta. För att skapa förståelse, för att vidga öppenheten, för att vi är vi.

Respektera oss. Lyssna på vad vi har att berätta. Läs våra bloggar kring psykisk ohälsa.

http://www.hjarnkoll.se/

Hur bemöta föraktet?

Har flera gånger sista tiden varit i samtal med folk som skojar föraktfullt om psykisk ohälsa. Hur ska man bemöta det? Skoja om saker ska man väl få göra. Psykisk ohälsa är inget heligt. Det är det här föraktet jag reagerar på. Jag har dock inte haft modet att ta en diskussion, mest för att det är så laddat för mej, jag kommer bergis att bli väldigt känslosam och det orkar jag inte.