Ett, två, tre, på det fjärde ska det ske...

Imorgon bitti är det dags att cykla in till jobbet igen. Det är sju veckor sedan jag var där, sex veckor sjukskriven och en veckas semester. Känns alltid lite konstigt att komma tillbaka när man varit borta så länge. Lite nervöst. Skulle vilja ha någon att hålla i handen när det är dags för fikapaus liksom...möta alla i lunchrummet känns lite motigt.

Vad tänker de om mej? Försöker hålla mig till följande mantra: "what do I care, I'm right here" Med det menar jag att jag är jag, jag duger precis som jag är. De andra får tycka vad de vill, det spelar ingen roll.

Försäkringskassan... (snodd bild)


Jag har kommit på att en del till att jag känner mig stressad är cyklingen; jag stresscyklar för att hinna fram till en viss tid. Jag ska försöka komma iväg lite tidigare, och sen hålla ett mer lagom tempo. Jag har ju flextid trots allt.

Tre veckor ska jag jobba nu, det ska gå bra. Sen har jag ytterligare fyra veckors semester då jag kan hämta ännu mer kraft.

...på det femte gäller det, på det sjätte smäller det!