torsdag 21 maj 2015

Dragkamp

2005-06 lyckades jag gå ner 20 kg i vikt. Övervikten hade jag fått av att tröstäta när jag mådde dåligt. Jag höll vikten i tre år. 2009 bytte jag ut Risperdal mot Zyprexa och då kom matmonstret in i mitt liv. Sen spelade det ingen roll om jag mådde bra eller dåligt. Jag har aldrig varit med om något liknande matsug, aldrig krävt mat på samma sätt förr i mitt liv. Jag vet inte på hur lång tid men jag har givetvis gått upp de där 20 kg igen. Det är nog ett under att jag inte gått upp ännu mer. Efter ett tag gick matmonstret i dvala, men vikten bestod.

Det är först nu jag känner på allvar att jag vill ta tag i vikten. Nu har dragkampen börjat. Under dagen lyckas jag dra in på maten så pass att jag skulle kunna gå ner i vikt om det inte var för matmonstret. Hon vaknar ur sin slummer på kvällarna. Jag har måst ta insomningstablett under en tid och lagom till när den börjat verka sätter matmonstret in stöten. Jag drivs upp ur sängen och äter både det ena och det andra i någon slags halvkoma. Sedan somnar jag och sover som en stock, mätt i magen som en nymatad bebis. Men ner i vikt går jag alltså inte.

Min syster sa en gång att har man en gång varit överviktig så strävar alltid kroppen tillbaka dit om man har lyckats gå ner i vikt. Det är som om fettcellerna som minskat kräver att bli fyllda igen. Jag vet inte om det stämmer men för mig skapar det logik. På något sätt triggar Zyprexa denna effekt. Så det är väl helt enkelt fettcellerna som är mitt matmonster. Det är fan i mig ingen lätt fiende jag tampas med.




http://www.fromamouth.com/2013/03/dragkamp/

(Jag ska bli så slim som henne och orka hålla emot eländes matmonster)

onsdag 20 maj 2015

Värmande visit

Lyckan visar sig allt oftare, omfamnar mig
som en vårsol värmer den min tinande själ
Jag njuter så länge besöket varar
vet att vi ses snart igen

lördag 16 maj 2015

Mother Nature

Naturen helar, den är så vilsam och lugnande. Jag blir grundad och centrerad av att vistas i naturen.

Här några bilder från ett dygn på Kullaberg/Viken/Mölle

Längtar redan tillbaka!


tisdag 12 maj 2015

Yogan och jag

Den bästa yogan är tillsammans med andra. Det blir en helt annan energi än när jag är ensam. Inget fel alls att göra yoga ensam, men jag kommer inte lika djupt in i övningarna. Att göra yoga i grupp skapar en annan koncentration. Kanske för att ledarens ord manar till fokusering.

Just nu är vi en liten grupp på två. Så har det varit det senaste halvåret. Min vän har utbildat sig till yinyogainstruktör och har gruppen hemma hos sig, det är helt enkelt inte plats till fler. Hon övar ledarskapet på oss. Till hösten ska hon antagligen starta en större grupp i hyrd lokal. Jag får njuta av småskaligheten så länge det varar. Hon är väldigt duktig och när vi är så få har hon tid att ge oss lite healing - det är också bra när själen är i obalans.

Efter dagens yogapass mår jag riktigt bra, känner lyckan sprida sig i hela min kropp. Jag har det bra nu. Ingen stress och dagar som går i mitt eget tempo. Då gör det egentligen inte så mycket att hjärnan inte lyder. Kapaciteten kommer väl tillbaka tids nog.

fredag 8 maj 2015

Punkt

Blundar, kanske försvinner alla bekymmer då
Landar i en trädgård med fågelkvitter
kan jag få stanna här för evigt?

Jag finns här, i min kropp, i min tanke, i min känsla, i min själ
Gott nog, det räcker så

torsdag 7 maj 2015

Har hjärnan dött eller?

Detta är ingen vanlig depression. Detta måste vara utmattningssyndrom. Hjärnan fungerar fortfarande inte som den ska efter snart ett halvårs sjukskrivning och det skrämmer mig. Hur har jag kunnat gå under stress så lång tid? Varför stoppade jag inte i tid?

Jag har fortfarande svårt att koncentrera mig. Och lyckas jag ändå under en kortare tid så blir jag så ohyggligt utmattad efteråt. Jag kan inte till fullo hjälpa barnen med läxor, prov och uppgifter. Läser jag ett stycke text så kan jag inte minnas vad jag läst. Jag har svårt att ta till mig information, det går liksom inte in. Jag har svårt att formulera mig. Hur länge ska jag ha det så här? Kommer jag över huvud taget att få tillbaka min hjärnkapacitet?

Jag får fortsätta ta hand om mig. Gå mina promenader och göra min yinyoga, det kräver ingen koncentration. Allt annat i små munsbitar för att inte bli utmattad. Många långa pauser - det är mitt liv just nu.