Rensa ut

Vad man samlar på sig mycket! Vi har en vind och källare där vi lagrat en massa bråte. Idag har vi rensat på vinden - det blev inte mycket kvar av det som låg där. Vi beslöt att skänka bort eller sälja allt - en massa leksaker. Känns väldigt bra att göra sig av med det. Så nu är det bara källaren kvar...

Att flytta är himla bra - ett tillfälle att göra sig av med saker :)

Lite kultur

Idag var vi på Dunkers kulturhus i Helsingborg där det var en fotoutställning jag ville se : Sagor och minnen – Fotografier av Cooper & Gorfer

Favoritbilden:

The truth the whole truth and nothing but the truth

"Att berätta är en sorts plikt.
Ett sätt att hedra och att sörja och att minnas.
Föra minnets kamp mot glömskan."

Ur: Torka aldrig tårar utan handskar av Jonas Gardell

Äntligen kan jag glädjas

Jag har varit orolig ganska exakt i en månad nu, med varierande styrka. Idag tog oron slut. Idag skrevs kontraktet, idag sålde vi vårt hus definitivt. Jag kunde äntligen pusta ut.

Oron började för en månad sedan när vi skrev kontrakt på vår nya lägenhet. En fantastiskt rolig händelse som jag borde vara glad över. Men det kunde jag inte; vi hade ju kvar huset att sälja. Oron förtärde mig. Jag mådde fruktansvärt vissa dagar. Helvetet på jorden.

Jag har mått så dåligt förut men då har jag "flytt" antingen in i psykos eller depression på en gång. Jag har inte orkat uthärda. Men den här gången stannade jag kvar i känslan, den fick finnas där, jag fick rida ut stormen. This too will pass. Så trots att jag mått så förbannat dåligt vissa dagar så har jag ändå vunnit detta slag; jag har hållit mig frisk. Det känner jag mig väldigt stolt över. With a little help from my medicines...

En stund i sagornas värld

Tog en tur in i sagornas värld idag. Tänk, där känner jag mig väldigt välkommen. Det blev ett kärt återsseende av Gandalf och Bilbo på nya äventyr i The Hobbit: En oväntad resa.

Jag kände väl igen mig i Tolkiens värld, uppbyggd av Peter Jackson. Det var ingen tvekan om att den hängde ihop med Sagan om ringen. Jag gillade vad jag såg. Mycket. Den är ett måste om man gillar Tolkien.

Lång väg till acceptans

förbannade sjukdom som fäller mig
gång på gång

trots att jag borde vara glad
anfaller istället ångesten kraftigt
med medicinhöjning som följd

det är svårt att ta

Värnlös

Livets giftigaste pilar styrs mot mig
som missiler
träffen är förödande
jag blir totalförstörd
ett vrak av nerver
i upplösning

Jag vet så väl;
det finns inte några garantier
och ändå
ändå har jag ingen sköld att sätta emot

Går ej att värja mig

Fy för satan, det hände igen,
känslor av rädsla högg tag i mig
sög in mig i ett svart hål

skräckslagen
utan möjlighet att värja mig

Där är kallt, där är ogästvänligt
vinden ilar genom leder och märg
jag är totalt ensam och övergiven
ja, det är helvetet på jorden

Jag tog mig ur till sist
jag tog mig ur eländet
om än skakandes som ett asplöv ännu

"Magi, magi"

Käre Zlatan,

när du säger att du är fokuserad, vet du då att du är Mästare i Mindfulness? Du är så där totalt närvarande i nuet att allting klaffar och magin inträder. Beundransvärt :)


PS Och om någon missat det:

http://www.tv4play.se/program/fotbollsklipp?video_id=2240287

http://www.tv4play.se/program/fotbollsklipp?video_id=2240286

mönster

törsta min älskade
törsta
jag dricker ditt hjärtas röst
värmer mig vid dina fötter,
din jord

låt oss dansa
i månskenets sorg
låt oss vila
vid det svarta hålet

älskling
morgonen kommer åter

Höst på Söderåsen - bilder

Tack Fi för den fina födelsedagspresenten; 8 km vandring på Söderåsen. En fantastisk vandring med bästa maken och bästa sonen under klarblå himmel, vindstilla och +3. De flesta löven hade fallit av men det var vackert ändå.

Krävs det en kändis berättelse för att få acceptans?

Nu har vi väl alla sett Jonas Gardells underbara Torka aldrig tårar utan handskar på SVT. Alla pratar om TV-serien som den bästa som gjorts. Fantastiska porträtt av homosexuella män på 80-talet. Väldigt gripande och jag rördes till tårar flera gånger. Ja ni vet.

Krävs det en kändis som Gardell att komma ut och berätta om utsattas och föraktades liv, för att vinna acceptans? Jag tänker på oss med psykisk ohälsa. Många utav oss bloggar, det har skrivits flera böcker, men det får inget stort genomslag. Vi skulle behöva en rikskändis som går ut och berättar om sitt liv med psykisk ohälsa. Att det blev en rörande TV-serie ;) Det är vad jag väntar på just nu...

Indiansommar

En sådan härlig dag! Tid för vandring i Häckeberga naturvårdsområde. Med finaste maken, finaste mamma och finaste pappa. En liten födelsedagsvandring.

Skrivande - i en eller annan form

2009-07-11 skrev jag mitt första inlägg på denna blogg. Tre år sedan alltså. Sedan dess har jag skrivit ett blogginlägg ungefär två gånger i veckan.

Detta skrivande är oerhört betydelsefullt för mig. Jag har hittat min röst igen. Jag är ingen pratsam person, men när jag skriver känner jag ett flöde. Jag känner min sanna röst andas. Och så får jag bekräftelse här, genom kommentarer och gillanden. Det ska ni veta känns oerhört bra. Tack!

Nu har jag även kommit igång med annat skrivande. Jag har börjat skriva dikter igen. Och så har jag en berättelse på gång. Förhoppningsvis ska jag kunna färdigställa något inom kort.

Writing is queen! Writing am I!

Ska jag aldrig hitta balansen?

Är otroligt trött. Mer sovandes än vaken, som i en dimma. Jag känner av Zyprexan, känner mig avtrubbad förutom att jag är så trött.

Åh, jag vill bara hitta en lagom dos, så att jag mår bra, och inte är så förbaskat trött. Min läkare säger dock att jag får stanna på denna dosen ett tag tills jag säkert är stabil och symptomfri. Sen kanske den kan sänkas. Rätt så, jag får ha tålamod.

Bruno K. Öijer - Tätt Intill

Tätt intill

dom viktiga åren
och hela mitt förflutna
verkar så avlägset
men ligger ändå nära tätt intill
håller armen om mej när jag sover
och får allt tungt och värdelöst
att släppa taget
att släppa sitt grepp om mej
en natt som den här är jag fri
fri att tänka mej hur långt bort som helst
och varför ljuga
jag väger mindre och mindre
svävar nästan till över marken
glider undan från tillvaron
som om jag
brutit en fjäder ur de dödas dräkt
och förstått
hållit den länge i handen
och lärt mig använda den
lärt mej till slut vad allt går ut på

Ur Svart som silver

It was not for me

Nähä, jag ropade visst hej lite för tidigt, jag hade inte hoppat över bäcken...

Jag har under veckan fått tillbaka olika symptom. Symptom som jag brukar få innan det slår över i psykos. Jag blev livrädd och ångesten blossade upp. När ångesten blev olidlig tog jag Zyprexa igen och jag mådde inom ett par timmar mycket bättre.

Det fanns ingen annan utväg. Jag vill absolut inte bli psykotisk igen.

Jag har gjort ett försök, kroppen fick var utan Zyprexa i 2,5 veckor. Visst är det nedslående att det inte fungerade, men det viktigaste är att jag håller mig frisk. Det gör mig inget att knapra mina piller.

Jag är bara en skör person. Verkligheten tar sig för långt in i mig utan piller, jag är så känslig för allt. Verkligheten kryper in i mig och jag känner för starkt. Med Zyprexa kan jag hålla livet lite på avstånd.

Yes I'm alive

Det är stort att få livet tillbaka. Två veckor nu utan neuroleptika. Det är mycket som känns ovant i mig ännu. Jag behöver lite tid att vänja mig vid mig själv igen. Absurt men sant.

Det känns i alla fall riktigt bra.

Att få livet tillbaka

Jag prövar just nu, på min läkares inrådan, att sätta ut min neuroleptika helt. Anledningen är att jag börjat känna mig deppig igen, helt utan anledning denna gång. Eftersom neuroleptika tynger humöret (eller i alla fall den sort jag ätit, Zyprexa) så ska jag prova utan den.

Det känns fantastiskt bra, som att jag fått min själ tillbaka. Jag känner mig närvarande, jag har kontakt med mina känslor, jag känner min kreativa ådra andas. Ja, det är som att få livet tillbaka. Och jag är inte deppig längre utan glädjen börjar så smått spira.

<3 <3 <3

Lilla gumman är så stor så stor

Hon är med på sin första audition. Skolans band söker musiker till årets 'spex'. Hon spelar sitt triumfkort Johnny B Good och så spelar hon en av låtarna från musikalen i våras. Hon får veta att hon blir antagen som 2:a pianist samma dag!

Dessutom sökte hon jobb och får det också. Inget vidare roligt (tycker jag), som telefonförsäljare, men hon tycker det ska bli spännande.

Jag kan bara säga she's amazing

PS Det är alltså min 16-åriga dotter jag skriver om...

Att ha en mamma :)

Idag var mamma här och sparkade mig lite i rumpan. 'Ta hand om din fallfrukt! Gör äppelpaj!' Jag har gått och tittat på den där fallfrukten och tänkt att den är ju inte så rolig att äta.

Men nu har vi fått äppelpaj till efterrätt och imorgon ska jag baka äppelkakor. :) Det är sån tur att jag har min mamma <3 <3 <3 <3 <3 hon ser allt, hon vet allt.

Minnen tar sig uttryck

Fingrar möter tangentbord, tankar möter känslor. Jag skriver på något betydelsefullt, något jag påbörjade för flera år sedan, som jag nu tänker fullfölja. Detta blir vinterhalvårets projekt. Känns bra.

Huset har bytt skepnad

Från att ha varit ett väldigt färgglatt hus går nu alla rum i vitt, vitt, vitt. Bara ett par fondväggar i grönt, kökskakel i grönt och blått klinkers i badrummet är kvar. Jag målade det sista rummet färdigt idag, vårt sovrum.

Det har blivit i helt nytt hus, lugnt, ljust och vackert. Jag gillade det som det var förut, ombonat och färgsprakande, men det ljusa är helt klart ett strå vassare, klassiskt. Jag är helnöjd =D

Den årliga besvikelsen

Idag fick jag reda på min fantastiska löneförhöjning. 400 kr. Wow liksom. *Glädjetjut*
Då ska man betänka att jag bara jobbar halvtid. Det blir 200 kr. Efter skatt 140 kr. *Glädjetjut* upprepas.

140 kr. Det täcker ju inte ens inflationen, det täcker inte alla ökade utgifter. Vilket jä-la skämt! Yippie, jag kan gå på bio en gång i månaden, och kanske räcker det till en halv öl också.

Men jag ska vara glad att jag har ett jobb. Jag ska vara tacksam för att jag får jobba med kultur.

Och det är jag ju. Men någonstans vill man ju ha lite belöning i plånboken också.

Enda från tårna

Oj vad jag har skrattat i eftermiddag. Vi har sett tre shower på Humorfestivalen i Lund.

Först ut var fyra stå-upp-are. De var helt ok, det blev en hel del skratt. Det blev lite väl kort framträdande för var och en, de hann inte riktigt komma igång.

Nummer två var Anders Jansson och Johan Wester. De använde sig av publikens tankar, nedskrivna på lappar. Det blev riktigt roligt ibland. De är ju väldigt säkra.

Sist såg vi The boy with tape on his face. Vi såg honom förra året också, det var hysteriskt roligt då. I år var det ny show och minst lika roligt, fastän man kunde hans koncept. Han använder sig också mycket av publiken, där några får komma upp på scenen. Jag låg stundtals dubbelvikt och skrattade så tårarna rann.

Underbart, underbart, underbart att få skratta så mycket.

Inget ont som inte har något gott med sig

Min son är en hejare på engelska, och det tack vare dataspelen. De flesta spelen är på engelska, och så chattar och skypar han med folk från hela världen. Han har ett enormt engelskt ordförråd för att bara vara 12 år. Så det är en av fördelarna med dataspelandet.

Engelska i skolan har han alltså haft väldigt lätt för. Det är inte många nya ord han lärt sig där. Nu när han börjar med ett nytt språk blev det lite tuffare. Han satt med sin första spanskaläxa idag, han skulle lära sig tio meningar. Han fick traggla och nöta in orden, han kunde bara ett ord sedan innan. Det är nytt för honom, att behöva plugga in ett språk. Det är bra att veta att man kan det också.

Kanske borde vi försöka hitta ett spanskt dataspel till honom...

Jag önskar

Önskar ibland att jag hade haft ett trauma att skylla all ohälsa på. Något att kunna arbeta med i terapi, att sakta ta mig ur, eller åtminstone lära mig hantera. Tänk så enkelt det vore (i jämförelse).

Står där istället nu med en ohälsa som uppstår pga min känslighet. Någonting händer i min närhet och jag ballar ur, kan inte hantera alla känslor som väller upp.

I september är det 20 år sedan jag blev sjuk första gången, då drabbades jag av en kort reaktiv psykos. Inget att fira precis. Däremot kan jag fira att det är 10 år sedan, i december, jag hade en psykos sista gången. Jag önskar jag kunde säga det var sista gången i mitt liv, definitivt. Sätta punkt.

(Så var det depressionerna, de återkommer tyvärr fortfarande...)

Viktlös

Gled ned en stund i bassängen idag. Till sist kom vi alltså iväg igen. Simmade lååångsamt till en början, bara njöt av viktlösheten. Så skönt så.

Fick i alla fall till slut ihop 1000 m.

Sensommarvandring

Vandrat små skogsstigar och bestigit Romeleåsens näst högsta topp, Romeleklint. Luktat skogens dofter, andats den friskaste av luft djupt ner i lungorna. Sett björkar börjat gulna, stoppat björnbär i min mun, låtit vinden rufsa till mitt hår. Njutit.

Njutit. Njutit...

Njuter fortfarande.

Det är sån jag är

Märkbart trött efter första arbetsveckan så jag stannade hemma ikväll. Maken fick gå själv på grillfesten. Grämer mig inte över vad jag missar. Jag var inte på humör. Jag ska vara på väldigt gott humör om fester ska kunna bli kul. Det tar på krafterna att vara utåtriktad.

Don't hide yourself in regret
Just love yourself and you're set
I'm on the right track, baby
I was born this way, born this way

Han fick sitt rätta straff

Breivik har fått sin dom och han är straffrättsligt tillräknelig. Det var ju en lättnad. Att han skulle vara otillräknelig var för mig helt uteslutet. Han visste ju precis vad han gjorde, allt var planerat in i minsta detalj. Det skulle aldrig en psykotisk person klara av.

Jag är lättad, jag vill inte pga av min psykiska ohälsa buntas ihop med en så genomgående ond människa.

Tillbaka i ekorrhjulet igen

Första arbetsveckan har gått.... bra. Har haft trötthetschackningar efter lunch, jag tror jag får börja dricka kaffe på förmiddagarna, så ska det nog lösa sig.

Väl hemma på eftermiddagen är jag trött, psykiskt trött av alla intryck som blir på en arbetsplats. Jag orkar bara sitta och glo som en ko. Det är avigsidan med att jobba, att jag blir så trött när jag kommer hem.

Annars känns det rätt skönt att komma iväg, det är roligt att träffa arbetskamraterna, mina arbetsuppgifter känns intressanta igen. Så ja, det känns bra :)

Nu gäller det bara att bibehålla lugnet, att inte börja stressa. Låta allt ha sin tid. Befinna mig här och nu och inte tänka i förväg på framtiden. Det blir det svåra.

Rocka loss

Var inne på Malmöfestivalen igår kväll. Såg först Soundtrack of our lives. Kul att se dem igen, men jag har sett bättre konserter med dem. Det var lite lågt tempo. Sen blev det Granddaddy som jag aldrig hört förr. De var ok, lite söt stämsång, påminde om Nada Surf, Teenage Fanclub och Weezer.

Till sist blev det the Hives, och de var riktigt roliga att se. De var alla klädda i frack och hög hatt. Musiken öser, och sångaren for runt på scenen, hoppade, sparkade och klättrade på högtalare. Han gav allt. Han pratade mycket med publiken och fick igång den. Det var säkert 2000-3000 personer på Stortorget. Det var show, en upplevelse, en glädjespridare. <3 <3 <3

Och så fick jag dansa, eller i alla fall gunga lite till musiken. Bara en sån sak!

Två läsupplevelser

Innan floden tar oss av Helena Thorfinn tar oss till ett myllrande Bangladesh där biståndsarbetare jobbar för de fattiga bangladeserna. Boken har fokus på en svensk kvinna och hennes medföljande man, men man får även möta bangladesiska kvinnor som slåss för ett bättre liv. Man blir väl insatt i biståndsarbetets sidor och avigsidor, kulturkrockar, globalisering, orättvisor. En bok som inte lämnar en oberörd.

Ett arabiskt vemod av Abdellah Taïa är en självbiografisk berättelse av en homosexuell marockansk man. Han blir som 12-åring utsatt för ett gruppvåldtäktsförsök som präglar honom. Han förälskar sig sedan i män som antingen avfärdar honom eller sätter sig över honom. Det är en tänkvärd bok om kärlek. Författaren har ett vackert språk. (Enbart 110 sidor...)

Allting har en ände

Semestern är nu slut. Det har varit bra veckor, en skön blandning mellan nytta och nöje. Jag känner mig skönt utvilad och energin har kommit åter. Det enda som det varit för lite av är bad, jag har bara badat tre (!) gånger.

Jag börjar arbetsveckan med min lediga dag, känns bra ;)

Bror Duktig i farten igen

Fi hjälpte mig att tömma hans rum och sen har jag målat om hans väggar. Det blev vitt, med en grön fondvägg. Idag bar vi alla grejor på plats igen.

Det blev riktigt bra! (om jag får säga det själv...?)

Senare i höst ska jag fortsätta med vårt sovrum, det ska också bli vitt. Från att ha varit ett väldigt färgglatt hus går vi nu över i det vita stadiet ;)

Fokus: förhindra spelberoende

Vi pratade om dataspelandet, jag och Fi. Han är väl medveten om att han spelar för mycket. När jag sa 'spelberoende' hajade han till. Att det kanske är så illa hade han inte tänkt sig. Han är inte spelberoende än, men han ligger risigt till, han ligger väldigt nära att dippa över.

Det går inte att låta honom själv ta ansvar för sitt spelande som vi gjort det senaste året. Han fixar det inte. Det är upp till oss vuxna att vara på honom med blåslampa och få honom att göra annat också. Tjata, tjata och aldrig ge upp.

Det har gått bra att få honom att sluta spela, att ta längre pauser, efter vårt samtal. Han har dock lite svårt att aktivera sig med annat. Läst har han gjort, och det är ju bra. Vi pratar mycket, ännu bättre.

Det ska bli skönt att skolan börjar på måndag, bra med lite rutiner att luta sig mot.

Spelberoende eller 'bara' problem med sitt spelande?

Överväger att ta kontakt med Spelberoendes Riksförbund för att min son bara spelar och spelar sina dataspel. Det är i stort sett omöjligt att få honomn att göra något annat.

Läste en artikel idag i Sydsvenskan där de uppmanade en att ta kontakt i tid. Det är lättare att ändra vanor och beteende om man är yngre. Lättare att ta en fight med en 12-åring än med en 16-åring. True.

I sommar har det blivit mycket låt-gå-beteende hos oss. Har inte orkat tjata på honom för att få honom att göra något annat.

Ska ta ett snack med min son om situationens allvar. Nu. Om han inte ändrar sina vanor får vi söka hjälp.

Why?

Efter resan helt uttröttad psykiskt. Så tråkigt att jag inte kan göra något roligt utan att bli så fullkomligt utmattad efteråt.

Tur att jag har en veckas semester kvar att återhämta mig på.

Semester i storstaden- en reseberättelse

Vi tog bilen till Berlin i 5 dagar. Hade köpt en guidebok, men för en gångs skull planerade vi inte resan in i detalj, utan vi tog dagarna lite efter vad vi kände för. Det blev riktigt lyckat, avslappnat och intressant!

Vi var vid Brandenburger Tor, Checkpoint Charlie med museum, Holocaust memorial, Judiska museet, Naturhistoriska museet, Zoo, akvariet, slottet Charlottenburg.... Vi har promenerat minst en mil varje dag, och så har vi shoppat en del förstås.

Vi bodde riktigt bra, för en gångs skull. Centralt och fräscht hotell med många restauranger runt hörnet i trygga kvarter.

Jag hade fasat för att det skulle bli värmebölja och hett ute, men istället var det perfekt lagom temperatur. 16-25 grader och uppehåll.

Vi körde med GPS vilket fungerade väldigt bra. Vi kom fel ett par gånger, men hittade snabbt rätt igen. Det var mycket trafik, men inte hetsigt som det kan vara i t.ex. Stockholm. På söndagen när vi körde till Berlin blev det tvärstopp på autobahn flera gånger. Vi tappade 1.5 timmar på det. På hemvägen var färjan vid Rostock 1 timme försenad. Annars gick det bra att köra.

Kan inte påstå att det var direkt billigt, utan snarare dyrt som i Sverige. Kanske något billigare tack vare att euron stod lågt.

En resa att minnas och som hela familjen var nöjda med. :)

Hon är äntligen hemma

De kom hem ikväll, de sju ungdomarna som hälsat på en kompis i Hamburg. Fyra tjejer och tre killar. 16 år. På resande fot utomlands, utan vuxet sällskap. En av dem var min E.

Allting har gått bra, de har haft en toppenresa.

Jag är stolt över dem att allting gick så bra, att de skötte sig exemplariskt. Jag är stolt över mig själv, och alla de andra föräldrarna, som släppte iväg dem på detta äventyr.

Kan tilläggas att de bodde hemma hos killen i Hamburg, och där fanns det ju vuxna. Men ändå... ;)

Hoppas, hoppas

Vi har varit bortresta i fem dagar, och jag har varit så duktig där hemma hos mamma och pappa. Det har bjudits på kakor, efterrätt och godis, och jag har sagt nej tack till det. Lagom stora portioner och inget småätande mellan måltiderna. Jag har varit så duktig, så duktig, känns riktigt bra!

Imorgon bitti ska jag väga mig, och jag hoppas att jag får belöning med en liten viktminskning. Hoppas, hoppas...

Boktips :)

Jag hade ro att sitta och läsa och tog mig igenom Extremt högt & otroligt nära av Jonathan Safran Foer på bara några dagar. Den rekommenderas! Jag satte den direkt i händerna på mamma.

Den handlar om excentriska Oscar, tio år, som försöker komma över sorgen efter sin pappa som dog i Twin Towers-attacken. Han och hans mamma kan inte riktigt nå varandra i sin sorg. Oscar får fatt i en nyckel som varit pappans, och ger sig ut på jakt efter det saknade låset. Han träffar en hel rad trevliga människor. Historien om hans farmor och farfar nystas också upp.

Charmig och mysig berättelse om ett nutida New York. Finns på ett bibliotek nära dig ;)

Bild hämtad från bokus.com

Lata dagar

Havet. Vinden. Solen (ibland tittar den fram). Bad. Kortspel. Promenader. God mat. Gott sällskap. Tidningen Vi.

Nu är jag ledig på riktigt :)

Det ska vi fira!

Färdig! =D=D=D

Nu lämnar vi grottstadiet...

Har rivit ner våra fina terracottafärgade tapeter. Jag älskade dem verkligen men de har suttit i 14 år, de började bli slitna. Upp på väggarna tapetserar jag nu vita tapeter istället, i matrummet, nedre hallen, längsmed trappan och i övre hallen. Det blir helt annat, så ljust och vackert. Bort med grottan och in med ljuset!

Jag började i måndags, orkar jobba fem timmar om dagen, så det bör vara färdigt på fredag. Det är rätt jobbigt för det är så varmt, jag har verkligen lyckats pricka in värmeböljan ;)

Se upp!

Efter att ha läst en ledare/signerat i DN idag blir jag förbannad. Här skrivs det ur läkarnas perspektiv. Hur de tvingas skriva sjukintyg etc till 'vårdtagare'som simulerar sjukdom och som blir förbannade, hotfulla om läkarna inte skriver det. Hur läkarna tvingas till att vara oetiska med detta fiffel.

Självklart finns det dessa 'vårdtagare' som utnyttjar systemet. De är friska och starka och orkar kräva det de vill ha om de först får ett nej från läkarna. De vill bara ha sin försörjning fixad, men sjuka är de då inte.

Men om man ser till de verkligt vårdbehövande då? Jag är övertygad om att detta kommer att gå ut över oss som verkligen behöver vården, som verkligen behöver ett sjukintyg. Vi som, när vi är sjuka, inte orkar stå på oss. Ska det sluta med att läkarna kör över oss, bara för att känna att de inte skriver ut sjukintyg till alla som ber om det, så att de känner sig tillfreds med att i alla fall säga nej till någon?

Kom igen, bättre kan ni läkare! Läkarna måste stå på sig och säga nej till fifflarna, trots att de kanske förlorar en kund på köpet (de ska väl bara vara glada att bli av med dem!) Annars vet vi inte var det slutar!

Bakvänt

Jag är dödligt trött när jag kommer hem ifrån jobbet. Orkar inte göra någonting. Det håller i sig tills jag lägger mig kl 21. DÅ plötsligt blir jag pigg och klarvaken och kan inte alls somna. Jag behöver ju sova nu, ska upp tidigt imorgon.

Jag skulle behöva en mat- & sovklocka som visade när det var dags för mat och sömn. Däremellan inget matsug och ingen trötthet. Tider som inte går att rucka på, tider som kroppen lyssnade till. Jag tycker visserligen att jag har regelbundenhet i huvudmåltiderna, och att jag lägger mig vid samma tid, men det hjälper inte.

Just nu känns kroppen bakvänd :( (och vad vill den ha 'sagt' med det?)

Jag säger bara tre ord:

EN DAG KVAR =D -->

(Snodd bild)

Zlatans karriär i bilder

1999-2010: Sydsvenskans foton

och så 2012 till Paris Saint-Germain

Läs Jag är Zlatan / David Lagercrantz. Mycket intressant. Han har inte haft det helt lätt den gode Zlatan.

I oktober 2009 var vi i Barcelona och såg Zlatan göra mål för FC Barcelona i mötet med Rubin Kazan i Champions Leauge. Jag hittade tyvärr ingen bild.

Mellan skurarna

Idag blev det bärplockning i trädgården. Mellan skurarna fick jag ihop 3 l röda vinbär, 1,5 l vita vinbär och 3 l krusbär. Jag har kokat sylt i två omgångar. Så imorgon är det dags för pannkakor igen. Nu har vi fyra sorters hemgjord sylt att ta av.

Hälsningar bror Duktig

En till

"The real question is not whether life exists after death.
The real question is whether you are alive before death."
~ Osho

The only way

"Don't seek, don't search, don't ask, don't knock, don't demand - relax.
If you relax it comes. If you relax it is there." ~ Osho

Matsug: go away and never come back!

Eländes elände! Det går inte alls bra med min 'diet'. Frukost, lunch, middag, dessa måltider fungerar. Recepten är kanonbra i min nya receptbok, vi äter alla med god aptit och hyllar recepten - så långt så bra. Men sen mellan måltiderna. Då har jag tänkt ett mellanmål på eftermiddagen, punkt. Problemet är att det blir alldeles för stort. Jag bara äter och äter och äter. Och sent på kvällen är jag vrålsugen likaså, och äter då med.

Totalt får jag i mig alldeles för mycket mat. Jag är sugen på något att äta mest hela tiden, från eftermiddagen och framåt. :(

Jag har en känsla av att jag har regredierat. Jag beter mej som ett litet spädbarn igen. Framåt eftermiddag, kväll bara äter och äter och äter jag. Och så älskar jag att ligga ner. Vill helst bli omhändertagen... Ja, jag vet att jag hade det väldigt bra som spädis. Fullkomligt trygg var jag då. Det är klart skönt att återvända till den känslan, det är ju ett väldigt trevligt tillstånd. Att äta mycket och gott och att lata sig ;) men jag vill ju inte gå upp i vikt på kuppen!

Hur tar man sig ur en regression? När har man läkt färdigt? Hur kan man hjälpa på processen? Vad ska man lära sig?

Nu skulle jag ju haft en bild på mig själv som liten, men då var kameran trasig, så jag har fått sno en från nätet

Varför är det så svårt att bryta tystnaden?

Att tala om för folk att jag ramlar ner i en depression ibland, det kan jag numera göra utan att skämmas. Det är värre med psykoserna. Nu var det i och för sig länge sedan jag drabbades av en psykos, närmare bestämt 10 år sedan i vinter, så det är ju inte så aktuellt. Men att tala om psykoserna känns svårare än att tala om depressionerna. Jag vet att det finns fler fördomar kring psykoser, så just därför borde jag tala om det, men det får motsatt effekt på mej. Jag vill inte bli utstött. Jag kan inte riktigt se vad jag vinner på att berätta om psykoserna. Inte för att det blir så många tillfällen till det, det är inget man tar upp på fikarasten precis.

Jag jobbar på det, inom mig. Det handlar ju om acceptans förstås. Jag vill ju innerst inne berätta, psykoserna är ju trots allt en del av min historia. Dags att ta tag i den där boken jag påbörjat....

Bilden The Starry night av Van Gogh är hämtad från http://www.arthistoryguide.com

Nader & Simin - en separation

Film på persiska blev det idag. Det är inte ofta jag ser film från den delen av världen. Filmen handlade om ett par som separerar. De har en 11-årig dotter som kommer i kläm. Simin flyttar hem till sina föräldrar, och då får Nader anställa en kvinna att ta hand om hans dementa far. Det blir förvecklingar. Mycket inre handling och inte så snabbt tempo. Perfekt.

Det var ett modert Iran man fick se. Bilden av Iran för mig är fattiga människor på landsbygden, men det här visade moderna människor i stan.

Jag tyckte om den och rekommenderar den. Finns på ett bibliotek eller en filmuthyrning nära dej ;)

En olycka händer alltför lätt

Vi skulle på konfirmation i Helsingborg i lördags, så vi passade på att hälsa på svärfar i Mölle redan på fredagen. Efter en god middag får vi ett glas Talisker. Vi sitter där i godan ro och njuter av den. Då sätter F plötsligt whiskeyn i halsen. Han får ingen luft och far upp från stolen. Han lägger sig på knä och ramlar sedan ihop avsvimmad på golvet. Jag gör Heimlich manöver på honom, får trycka flera gånger innan han börjar andas och vaknar upp.

En sådan lättnad. Gud vet alla tankar som hann fara genom huvudet på mej.

Vi ringer sjukvårdsupplysningen och de säger åt oss att åka in till akuten på en gång. Det blir Helsingborg som är närmast, med taxi eftersom ingen av oss kan köra bil.

Sjuksköterskan tar reda på vad som hänt, kollar blodets syresättning, och pratar med en läkare. Det är ingen fara. Vi kan åka hem igen. Om smärtan i lungorna är kvar på morgonen ska vi komma tillbaka. Vi väljer att sitta kvar en stund på lasarettet, och då hinner smärtan försvinna. Vi åker hem igen och på morgonen känns det inte heller något i lungorna. Skönt! Kvar är bara hostan.

Så det blev konfirmation på lördagseftermiddagen. Lätt skakade var vi fortfarande; jag, F och Fi.

Med huvudet under

Vi tog oss ut till Lomma sent på eftermiddagen, Fi och jag. Det var dags för ett dopp i värmen. Vattnet var så varmt att jag dök i med huvudet under vattnet. Så skönt det var, årets första dopp! Vi var i ett bra tag innan det var dags att hämta E på stationen i Lund.

Bad vill jag ha mer av i sommar!

Dödligt trött

Efter tredje dagen på jobbet...


zzzzzzzzzzzzzzz

Feeling good

Det var psykologiskt bra att ha den där semesterveckan efter sjukskrivningen, då fick jag tid att känna mig frisk och stark. Och så kom jag tillbaka till jobbet efter semestern och inte efter sjukskrivningen ;)

Så det var alltså helt ok att komma tillbaka igår, jag kände mej äkta glad. Där är ju lugnt just nu eftersom många är på semester, passar mej bra. Jag behövde inte äns använda mig av mitt mantra. (se inlägg: Ett, två, tre, på det fjärde ska det ske...)

5,3 kg

Vi plockade jordgubbarna idag, jag och Fi. Finfina, stora Polka på finfina halmbeströdda fält. Kan det bli bättre än så? Nä Rögle bär är bäst! Vi fick ihop 5,3 kg på en halvtimma, dvs drygt 10 liter.

Min fina son, som är en mästare på att vila kroppen, la sig ner i halmen och plockade. "Åh, det här var ju skönt" mös han i solvärmen.

Därhemma frös jag in en del bär och så lagade jag jordgubbs- och krusbärssylt, med fjorårets krusbär. Så nu har vi sylt till pannkakan ikväll. Smaskens! (Ingen bra GI-måltid, jag vet. Men det var tvunget eftersom vi hade nylagad sylt.)

16 kg

Nu har jag köpt mej en bok med GI-recept.

Snabblagad GI - 100 rätter på mindre än 30 minuter / Ola Lauritzson 2011

Jag står inte ut med min stora mage och rumpa längre (har jag sagt det förut?). Nu SKA jag gå ner i vikt. 16 kg till nästa sommar, det är väl inte för hastig nedgång?

Med GI gäller det främst att hålla koll på kolhyderaterna, att man stoppar i sig rätt sort. Det blir det svåra för mig, för jag älskar pasta, bröd osv. När jag gått ner i vikt förut har jag främst hållit koll på sockret, men nu vill jag få en helsund livsstil på köpet, med bra recept.

Startskottet går idag.

snodd bild

Ett, två, tre, på det fjärde ska det ske...

Imorgon bitti är det dags att cykla in till jobbet igen. Det är sju veckor sedan jag var där, sex veckor sjukskriven och en veckas semester. Känns alltid lite konstigt att komma tillbaka när man varit borta så länge. Lite nervöst. Skulle vilja ha någon att hålla i handen när det är dags för fikapaus liksom...möta alla i lunchrummet känns lite motigt.

Vad tänker de om mej? Försöker hålla mig till följande mantra: "what do I care, I'm right here" Med det menar jag att jag är jag, jag duger precis som jag är. De andra får tycka vad de vill, det spelar ingen roll.

Försäkringskassan... (snodd bild)


Jag har kommit på att en del till att jag känner mig stressad är cyklingen; jag stresscyklar för att hinna fram till en viss tid. Jag ska försöka komma iväg lite tidigare, och sen hålla ett mer lagom tempo. Jag har ju flextid trots allt.

Tre veckor ska jag jobba nu, det ska gå bra. Sen har jag ytterligare fyra veckors semester då jag kan hämta ännu mer kraft.

...på det femte gäller det, på det sjätte smäller det!

EM-final 2012

Sista matchen ikväll. Jag har kollat på nästan all fotboll de senaste veckorna så det kommer att bli tomt när det är slut.

Det viktigaste ikväll tycker jag är att både Spanien och Italien satsar sitt yttersta för att bjuda publiken på en rafflande EM-final värd att minnas.

Vem vinner? Jag tror Italien tar det i år.

PS Ja, så fel jag kunde ha.... Men Spanien var väl värda sina guldmedaljer!

Spanien, är ett land, där man vinner EM

Hovmästar'n, det sprattlar en fluga i mitt vin!

Nu finns det ju ingen hovmästare här hemma, så jag får ta bort flugan själv. Ja, jag tyckte jag gjort mej väl förtjänt av ett glas rött efter denna dag. (Det tyckte tydligen flugan också.)

Vi har haft ena halvan av stora trädgårdsröjarhelgen idag. Klippt 110 meter häck och ansat lite på buskar här och där. Klippt, sågat, räfsat, burit, ja gud vet allt, i 5 timmar. En 4 m hög syrénbuske som behövde föryngras strök med, liksom det halvdöda hagtornsträdet. Det är med sorg i hjärtat jag sågar ner träd, men hagtornet gick tyvärr inte att rädda. Det blir ved till vår kamin istället. Och hängmattan får vi flytta till två andra träd.

Mellan varven satt vi i skuggan under blodboken och pustade och drack vatten. Det blev många vilopauser för det var rätt varmt. Puh!

På slutet gick det på ren vilja. Jag är helt slut i hela kroppen. Nu får kroppen vila i 12 timmar innan det är dags att köra med allt klipp på tippen.

Det har gått suveränt att vara så aktiv så många timmar i sträck. Att jobba med kroppen är inga problem, det är bara en njutning. Återstår att se hur det går på jobbet när jag börjar på tisdag. Där är det bara hjärnan som jobbar tyvärr.

Nu sitter jag här och njuter av hur duktig jag har varit idag och av hur fin och välfriserad trädgården blivit. Doften av blad finns fortfarande i mina näsborrar.

Allt av "ondo" kommer i tretal, typ

Så har jag lyckats pricka in ett tretal igen. Varje gång har stackars Fi varit med...

* Vi vandrar iväg till bibblan på onsdagen, men möts av ett stängt bibliotek. Öppet må, ti, tors i sommar. Må, ons, fre brukar det vara. Så det så. Vi fick vandra tillbaka till bibblan dagen efter istället.

* Vi kör till Rögle Bär kl 10 för att plocka jordgubbar. Vi möts av en skylt: öppet 14-18 vardagar. Lång näsa igen. Klockan 14 ösregnade det, så det blev inga jordgubbar idag.

* Jag såg på FB igår kväll att Malmö Museer öppnat en ny utställning om djur, The big five. Den vill vi se! Så jag och Fi kör dit idag. Fast det visade sig att den öppnar inte förrän imorgon, eller på söndag, personalen visste inte vilket(!!!). Vi fick se akvariet, lite häftiga uppstoppade djur och fåglar och en utställning av Max Walter Svanberg istället, så vi klagar inte.

Det var bara lite lustigt att vi, dvs jag, fick fel på öppettider tre gånger på tre dagar.

Porslinskvinnorna av Max Walter Svanberg, hämtad från Malmö Konstmuseums hemsida

Zen en väg ur depression

Plockade fram en bok jag köpte förra gången jag var deprimerad.

Zen en väg ur depression / Philip Martin, 2000

Jag sträckläser den. Så mycket tänkvärt i den, jag rekommenderar den verkligen.

Här en dikt att fundera över:

När lidandet överväldigar mig
ska jag ta ett djupt andetag
och lämna en öppning i detta ögonblick
för glädjen som gömmer sig strax där bakom

Terapisnack

Kom i kontakt med en annan kvinna med min sjukdom, cykloid psykos, på forumet Terapisnack. Hon har det som jag på många sätt.

Återigen det här viktiga uppfylldes: att känna att jag inte är ensam. Det känns riktigt bra! Ja, inte att vi lider av sjukdomen, men att vi hittar ett igenkännande.

Semesterfirare

Idag har jag brutit min sjukskrivning. Istället har jag semester en vecka framåt. Efter det blir det jobb igen i tre veckor och så semester i fyra veckor. Det ska gå bra att jobba, det tror jag nog.

Har inte planerat något speciellt för denna semestervecka, jag ska fortsätta ta det lugnt som under min sjukskrivning. Någon liten utflykt kanske tillsammans med min son.

Det känns i alla fall bättre att ha semester än att vara sjukskriven. Friskare ;)

Midsommarhelg i paradiset

Midsommarhelg vid havet i stugan med föräldrarna, systrarna och ena systerdottern. Vi har myst, skrattat, gjort en liten midsommarstång, lövat, plockat blommor, ätit och druckit gott, promenerat, åkt båt, badat och haft det allmänt trevligt tillsammans. Lite kortspel och fotbollstittande fick också plats. Vi saknade tre personer som firade på annat håll.


Stugan ligger precis vid havet längst ut på en smal grusväg, med bara sex hus som grannar. Det är en idyll, alldeles lugnt och stilla. Ingen trafik, inga gatulyktor, inga ljud förutom vågornas kluckande, vindens vinande och fåglarnas kvittrande. Jag går ner i varv och blir totalt avstressad när jag är där. Och sover gott gör jag också, utan sömnpiller.

Chen Man-Ch'ing Short Tai Chi Form

Det bästa just nu är att göra Tai chi, jag gör den första sekvensen som filmen visar.

Jag står ute i trädgården och gör mina mjuka, långsamma rörelser. Känner så tydligt där att jag är ett med naturen. Jag rör mig som blodboken, vars rörelse startas av vinden.

Det är underbart.

Fina dottern

Sweet 16, det är min dotter det. Vi har haft våra bataljer under den första halvan av tonåren. Nu har vi dock en bra relation, vi kan prata med varandra istället för att skrika på varandra.

Hon är på väg att bli vuxen. Till hösten väntar gymnasiet och efter det kanske jag inte får ha henne kvar här hemma. Så åter igen, jag får passa på att njuta medan tid är.

Fina sonen

Idag fyller min son 12 år. Han har ett år kvar som barn, sen är han tonåring. Det var alldeles nyss som han låg i min mage, alldeles nyss som han lärde sig gå. Åren har bara rullat iväg, vart tar de vägen? Jag hänger inte riktigt med. Jag vill stanna tiden nu ett tag och njuta av den här tiden med mitt barn, innan han blir tonåring. Njuta av mitt barn som fortfarande är barn, mitt yngsta. Det är sista chansen nu.

Vi är viktiga! 2

Vi bryter mark. Vi träder in på områden som så länge varit tabu.  Det vi är med om är ingenting att gömma undan. Vi har ingenting att skämmas över. Det vi berättar om, det är ju vi, vår sjukdom är en del av oss.

Om detta må vi berätta. För att skapa förståelse, för att vidga öppenheten, för att vi är vi.

Respektera oss. Lyssna på vad vi har att berätta. Läs våra bloggar kring psykisk ohälsa.

http://www.hjarnkoll.se/

Vi är viktiga!

Jag läser flera andra bloggar med människor som har olika slags psykisk ohälsa. Det är så himla bra för mig!

Någon ligger inlagd. Någon går på behandling i öppenvården. Någon har haft bloggen som terapi när hon mått dåligt men nu slutat skriva för att hon mår bra. Någon mår bra och fortsätter skriva. Bra dagar blandas med mindre bra. Livet rullar på med alla dess skiftningar.

Tack alla bloggare, jag lär mig så mycket av er. Ni sätter ord på saker jag själv inte kunnat uttrycka. Ni inspirerar mig. Jag känner igen mig i det ni skriver och ni får mig att känna att jag inte är ensam.

Ju mer jag läser av er, desto närmre kommer jag er, ni blir så sakta mina vänner. <3 Tillsammans är vi starka!

Gå in på http://www.hjarnkoll.se/ för att hitta intressanta bloggare att följa du med.

Testing: being among people 3

Igår var det dags att fira unga svärfar som fyllde pigga 80 år. Stor fest med 60 gäster. Jag mådde riktigt bra och var ärligt glad och öppen. Kändes fantastiskt, jag har klättrat en bra bit upp, nu är det inte så långt kvar.

Resultat: strålande =D

Det ska gå

Jag har bestämt mig nu. Jag ska komma tillbaka till samma nivå som innan, jag tänker inte ge upp. Jag står inte ut med tanken att jag skulle gå här hemma och inte få tummarna loss, inte få något gjort. Jag mår inte bra av att göra ingenting, jag skulle bara gå ner mig mer och mer.

20 timmars arbete ska det bli i veckan igen. Det ska gå att hålla mig frisk. Det känns väldigt bra nu när jag tagit det här beslutet, nu har jag ett mål. Om två veckor ska jag vara tillbaka.

Jag har lite att jobba med dock. Mindfulness, mindfulness, mindfulness, det är medicinen, att vara ständigt närvarande i mig själv. Att inte stressa iväg.  Att få ner tempot och skrida fram. Att ha koll på andningen så den inte lägger sig i bröstet utan djupnar i magen. Att ta paus. Att fylla på energi genom att göra roliga saker. Att ha lagom med aktiviteter i veckorna. Att röra mig. Att gå, cykla, dansa, göra Tai chi. Att meditera. Att vara ute i naturen. Att skapa. Att använda händerna.

Andante

Mitt mest genuina tempo är att skrida fram som en Lucia. Jag känner det så starkt i mig när jag tänker på

Natten går tunga fjät runt gård och stuva. Kring jord som soln förgät, skuggorna ruva. Då i vårt mörka hus, stiger med tända ljus Sankta Lucia, Sankta Lucia

En fot långsamt fram, den andra intill. Känna balansen. Andra foten långsamt fram, den första intill. Känna balansen. Och fortsätta så. Andante. Andante. Lento. Lento.

Trädgårdsglädje

Den blommande vallmon lockade ut mig utomhus idag. Jag har legat i sängen med nedfällda persienner i två dagar pga migrän så det var skönt att äntligen komma ut i trädgården.

För första gången har jag sett två svartvita flugsnappare i trädgården. De är tydligen vanliga trädgårdsfåglar, men jag har aldrig sett dem här. Jag såg även när talgoxen matade sin unge med talg från talgbollen, mitt utanför fönstret.

Igelkotten gömde sig i oreganon hela eftermiddagen. Jag satt redo med kameran för att ta en bild, men han ville inte röra på sig. I andra halvlek Grekland-Tjeckien knackade intuitionen på att det var dags att fånga igelkotten på bild. Och mycket riktigt, när jag kom ut med kameran fanns han där i gången...

Testing: being among people 2

Jag vågade mig iväg på en studentskiva i helgen. Det blev långt över förväntan! Jag hade trott det skulle vara jobbigt med allt folk, men det var riktigt roligt! Jag fick träffa släkt som jag inte sett på en herrans massa år. Nice!

Resultat: känns mycket bättre att träffa folk :)

Jag undrar hur

Hur lever jag livet långsamt utan att dras med i samhällets hetsiga tempo? Detta är den svåra frågan just nu.

Jag vill inte leva vid sidan av samhället, jag vill vara en del utav det. Men jag måste kunna leva i mitt tempo, det är en förutsättning. Jag vill inte bli sjuk av stress fler gånger.

Hur ska det gå till? Någon som har några tips?

Testing: being among people

Två kvällar i rad nu har vi varit och sett E spela keyboard i bandet till musikalen. Hon är så fantastisk, min älskade dotter. Det är härligt att kunna glädjas åt hennes framgångar.

Jag förvånar mig själv med att spricka upp i världens leenden när jag möter olika föräldrar som jag ju egentligen bara kallpratar med normalt. Hur lyckas jag med det när det inuti bröstet fladdrar 'desperata fjärilar' och jag egentligen bara vill därifrån?

Resultat: jag är fortfarande väl skör bland människor.

Promenad i Fågelsångsdalen

Idag ville jag gå på promenad, alldeles ensam vågade jag dessutom, ett framsteg. Tog lite sommarbilder med mobilen.

Månen hänger i alla fall där den ska

Så ska jag ta mig tillbaka igen, klättra uppför repet ifrån avgrunden, med bara händerna. För vilken gång i raden vet jag inte. Jag vet bara att jag är fasligt trött på det. Vad jag inte vet är ifall det är värt att ta sig tillbaka, jag ramlar ju bara ner hela tiden. Vad vinner jag på det?  Jag klarar inte av att hålla balansen när jag rest mig upp. Måste jag leva livet liggandes för att slippa falla?

Kroppen säger ifrån gång på gång, att nu går det för fort, nu är det för stressigt, nu är du på fel spår. Kroppen drar i nödbromsen när jag inte hör, jag ramlar ner i depression. Jag är tydligen trög, jag går ständigt på niten och dras in i samhällets hetsiga tempo igen, in i samhällets slit. Jag vet att jag inte gör det jag är ämnad för. Vad jag inte vet är vad det är just jag verkligen är ämnad för. Vad är det jag ska göra med mitt liv, hur ska jag leva?

En skör själ i en hetsig värld. Det går inte ihop. Denna gången vill jag komma tillbaka till ett liv som håller, där jag klarar att hålla mig upprätt. Hur det livet ska se ut återstår att se.

Bakläxa farbror doktorn!

Psykiatriker är väldigt glada för att leka med ändrad dosering av mediciner, och med medicinbyte. Det är oftast det enda samtalen går ut på när man är där. Det gäller så även min nuvarande läkare.

Jag har varit med om många försök med medicinbyten i min dag. En del har fungerat, andra har varit rena katastrofen. Alltid ska medicinbytena genomföras just när jag mår som sämst och när jag inte har så mycket att sätta emot. Jag måste ju också tro att läkarna vet vad de gör, och låter mig övertalas.

Förra gången jag bytte medicin gick det på många sätt bra, framför allt fick jag ett skydd mot omvärlden som jag inte haft innan. Jag kunde slappna av tillsammans med andra människor och var inte längre så skör. Det var ett mirakel! När jag skulle byta medicin denna gången togs alltså mitt skydd mot omvärlden bort, skölden togs bort och jag blev oskyddad. Istället fick jag en medicin som skulle göra mig gladare.Och visst blev jag gladare och mådde bra av den anledningen till att börja med. Men när jag mötte verkligheten och folket därute kom ångesten. Och tvi vale vilken ångest.

Så många år jag gått och haft social ångest, det vill jag inte ha tillbaka. Min skörhet behöver skyddas, annars kan jag bosätta mig i ett kloster och inte träffa någon. Så vill jag inte ha det. Jag vill vara delaktig i livet tillsammans med andra.

Aja baja farbror doktorn, ta aldrig igen bort mitt filter mot omvärlden! Det behöver jag ha kvar, annars fungerar jag inte!

Snopet

Vi lastar cyklarna där bak på bilen och kör i rivstart iväg mot Höör. Vi är lite sena, 30 minuter kvar innan de stänger starten på Ringsjön runt. Vi kommer fram minutrarna innan klockan slår tio. F lyfter av cyklarna. "Du, din cykel är låst, har du nyckel?"

Men nej det har jag inte. Jag brukar ju inte låsa cykeln när den står i garaget, så nyckeln skulle ju inte behövas. Jag minns nu att jag hade haft cykeln stående utomhus för några dagar sedan, och då hade jag låst den. Jag cyklade visst aldrig på den efter det, så den blev aldrig upplåst. Stor suck, tala om snopet. F får cykla själv, och jag kör hem så länge, för att hämta honom några timmar senare när han cyklat sina 65 km.

Ärligt talat så var det kanske lika bra. Jag har ingen 'go' i kroppen, jag vet inte om jag hade fixat att cykla så långt. Jag hade redan förvarnat F att jag inte skulle fixa att cykla så snabbt som vi brukar, min kropp 'vill inte' det, den rör sig lååångsamt. Nu fick F cykla i sin egen takt.

Jag hoppas bara att han har bättre väder än vi har här, just nu haglar det utanför fönstret.

Sexton år

Maken väckte mig med en snöbollsblomma i vas och en kopp kaffe. Sötaste han. Vi firar 16-årig bröllopsdag idag, oj vad tiden går snabbt. Det var ju som igår - trodde aldrig jag skulle säga så. Det är ju en gamlings kommentar... ;)

Måste få det ur mig

Jag önskar inte min värsta fiende att få ångest. Det finns fasen inget värre. Det gör fysiskt ont i hela kroppen, främst bröstkorg och över axlarna. Hela kroppen fryses fast i en position, det går inte att röra sig. Och så den psykiska smärtan som pulserar i bröstet, i känslorna, i tankarna. Hela kroppen brännande nerfrusen. Världens undergång är där. Panik.

Det släppte tack och lov. En sådan här ångestattack har dock sina efterdyningar. Jag känner mig oerhört skör, jag har fjärilar i bröstet, jag är genomskinlig, mina rörelser går tveksamt, det finns ingen styrka i mig. Jag har i alla fall gjort någonting idag, praktiska saker jag kan gå in i utan att tänka. Som att plocka bort alla vinterkläder och vinterskor. Dammsuga. Att göra någonting när jag mår dåligt är fan så mycket bättre än att göra ingenting när jag mår dåligt. Det känns lite bättre efteråt att tänka på att jag i alla fall fått någonting uträttat. Så jag är glad när det lyckas, när jag kommer igång och gör någonting.

Kan väl inte riktigt säga att jag har distans, men jag mår i alla fall bättre.

Jag rasar ner igen

Det var för tidigt att ropa hej, jag hade inte kommit över bäcken... Glädjen jag kände har vänt till ångest. Det började så smått igår, och idag blev det värre. Jag hade panikångest ett tag, provade att ringa min läkare, men han går ju inte att få tag i utom på telefontiden. Den har han 2x45 minuter i veckan. Nästa gång är imorgon. Fan, jag kunde ju inte vänta på det. Jag beslöt att gå tillbaka till min gamla medicinering, med den hade jag i alla fall ingen ångest.

Nu har det gått några timmar sen jag tog min gamla medicin och jag är ångestfri igen tack och lov. Kvar återstår då nedstämdheten och de mörka tankarna som fördjupats på kuppen.

Jag läste på en annan blogg om hur hon var medicinfri. Hur läkaren sagt att hon måste ta medicin resten av livet men att hon slutat med medicinerna ändå och det funkade. I wish I were there.

Det har börjat lätta :)

Man kan tycka att jag borde vara van, men jag vänjer mig aldrig. Det är inget vidare att bli depressiv och inget man vänjer sig vid, hur många gånger det än händer. Jag har dock lärt mig att känna igen symptomen, jag hinner reagera i tid så att jag inte sjunker så djupt. Jag vet också att jag alltid kommer ut på andra sidan.

Nu har det gått drygt två veckor. Jag har hunnit med ett medicinbyte som faktiskt denna gång fått mig att må mycket bättre än på länge. Den gamla medicinen tyngde mig, det känner jag nu när jag blivit av med den.

Idag har jag vågat mig ut bland folk, jag har gått i affärer och i eftermiddag ska jag gå på Tai chi-gruppen. Sakta men säkert för jag in mer upplevelser i vardagen. Planen är att jag ska vara tillbaka på jobbet på tisdag.

När humöret sänker mig

Suck... Nu har jag haft två dagar när jag inte kommit upp ur sängen. Har bara legat och sovit och inte velat någonting. Har känts som det enda rätta på morgonen vid åtta att ringa och sjukanmäla mig. När sedan klockan tickar iväg till eftermiddag och jag fortfarande inte har gjort någonting annat än sovit mår jag sämst i världen. Ångesten gör sitt intåg och besegrar mig.

Jag hittar ingen utväg. Hur jag än gör blir det fel. Att gå till jobbet är en omöjlighet när jag mår så dåligt på morgonen, att stanna hemma blir en plåga. Jag skulle behöva träffa min läkare nu med det samma, men får vänta tio dagar tills jag har min tid bokad.

Nu har jag en ledig dag tillsammans med familjen imorgon.Jag hoppas att jag kommer ur sängen då.Sen hoppas jag att jag klarar av att gå till jobbet fredag och lördag.

Att släppa prestationskravet

Livet behöver inte vara utstuderat händelserikt. Det vet jag ju. Jag vet att det räcker att bara vara, att finnas till. Men så ibland trasar allt sönder, jag får ångest över att jag inte är så occupied som "alla andra".

Att det ska vara så svårt ibland att landa i sig själv och känna att det räcker. Att känna att jag duger som jag är även om jag inte umgås med en massa människor eller hittar på en massa andra saker hela tiden.

Jag säger bara mindfulness, mindfulness, mindfulness - bring me home...

Att hitta en lagom nivå

Hej, hej :) Det var ett tag sen sist. Been out of inspiration, kind of. Och nu sitter jag här och känner att jag måste ge ifrån mig ett livstecken, sort of. Har känt det svårt att dela med mig när jag känner att mina tankar är oinspirerade och låga. But WTF here I am. Take me or leave me.

Jag har nu jobbat 50% i ett år, tidigare var det 75%. Länge har jag känt att 50% är fullt tillräckligt, men nu när den ljusare årstiden är här hade jag nog kunnat jobba mer. Jag känner mig lite otillfredsställd, lite understimulerad. Om jag bara kunde komma på något att sysselsätta mig med här hemma så hade det löst problemet.

Sen är det ju förstås det här med ekonomin. Det känns i plånboken att jag jobbar mindre. Då plötsligt skulle jag behöva koppla mina sysslor här hemma med något jag tjänar pengar på. Det blir genast svårare. Det behöver vara något jag skulle kunna leva på, men jobba med på hemmaplan. Vad sjutton skulle det vara? Några förslag?

Det är inte lätt att hitta en lagom nivå på sysselsättningen, och Försäkringskassan är ju inte de som underlättar heller. De har sina steg. Man jobbar antingen 25%, 50% 75% eller 100%. Ingenting däremellan. Jag skulle ha tyckt det var lagom med sådär 62%, skulle jag tro. Eller att jobba fler timmar under sommarhalvåret än under vinterhalvåret, det hade passat mig som hand i handske.

Någonstans får jag ändå vara nöjd med att nu håller jag mig på banan om än att jag är lite understimulerad.

Konstrunda

Fick med mig finaste maken på konstrunda i Malmö. Det som gjorde störst intryck var bilderna i Årets bild i Fotografins rum på Malmö museer http://www.malmo.se/Medborgare/Kultur--noje/Museer--utstallningar/Malmo-Museer/Fotografi/Fotografins-rum.html

Kunde inte tro mina ögon när jag såg vad jag trodde var bröllopsbilder visade sig vara bilder på far&dotter där dottern lovade kyskhet intill bröllpsdagen och fadern lovade sitt beskydd... extremistiska kristna i USA förstås, vad annars...

Fotografins rum - Malmö stad

Mörker

Avdankad, avverkad glädje. Ett väldigt hål i utbyte. Lunkar fram genom vardagen utan att riktigt finna guldkornen. En svacka. Ett stort svart hål. Ser bara mörker vart jag än vänder. Har jag nått botten nu?

Ingenting går min väg. Vill inte ha så stor trädgård, men hittar ingen annan bostad. Trött på jobbet men hittar inget alternativ. Ingen inspiration till varken måleri eller skrivande. Viktminskningen som går så lååångsamt. Jag vill förändring men står kvar på samma fläck som tidigare. Kanske dags att byta ut man och barn ;)