Här är Jag

Vad som är väldigt tydligt nu när jag går hemma år att jag stärker mitt Jag. Alla timmar för mig själv fyller sitt syfte.

Det finns ingen tvekan längre vad det är Jag vill, Jag tycker och Jag känner. Det är fantastiskt skönt att erfara. Ute bland andra människor, som på jobbet, blir mitt Jag väldigt suddigt, svårt att känna igen. Jag blir som invaderad av alla andra.

Jag vill aldrig mer vara suddig, jag vill vara Jag.

Test

Har provat att dra upp antalet intryck lite, och införa mer aktivitet i mitt liv. Hjärnan protesterar direkt. Blir fullkomligt utmattad igen. Så nej, det går inte. Tillbaka till det lugna livet med långa pauser.

Så länge själen håller min hand

Så är jag där igen, tankarna trummar häftigt i min hjärna
Känslorna dras genast med upp på tåget
Det går så fort att jag inte hinner stoppa det i tid (jag som vetat vad jag vill i ett halvår nu)
Jag tvivlar
Ger man upp ett fast jobb bara för att må bättre? Gör man så i dagens Sverige? Jag ska vara glad att jag har ett jobb, jag får klamra mig fast trots att vantrivseln fräter upp mig inifrån, att jag blir sjuk av att vara där, av så många olika anlednigar. Hur skulle det gå för mig, hur skulle jag överleva ekonomiskt?

Själen viskar något helt annat;

~ dra dig tillbaka ~

Viskningarna blir allt starkare, min kropp blir allt mer övertygad. Det är rätt, det är rätt, det är rätt. Allt som har med jobb att göra känns alldeles galet i min kropp.

Men vad ska alla säga? Vad ska JAG säga när jag träffar folk? Hur ska jag kunna visa mig på stan? Vad ska folk tycka, vad ska de tycka, vad ska de TYCKA?

Kroppen skriker WHAT THEY THINK? - COULDN'T CARE LESS



'nough said

Bild från http://sverigesradio.se/

Allting har en baksida

Det är helt underbart att vistas i denna vackra fjällvärld och jag älskar verkligen att röra på mig, men...

...så var det detta med vikten. Jag går och bär på 20 kg övervikt och det är en klar nackdel i dessa stigningar. Knäna har faktiskt klarat sig, men jag har fått mer ont i min vänstra höft. Och så känner jag mig fruktansvärt otränad. Hemma promenerar jag minst en timme om dagen och springer fyra trappor upp utan hiss, minst två gånger/dag. Men det räcker inte som träning för detta landskap. Skånes i stort sett platta landskap är inte träning nog.

Ja, visst jämför jag mig med förra gången vi var här, det var åtta år sedan. Jag var 37 år, inte 45, och inte överviktig. Då gick det lätt minnsann, jag galopperade uppför branterna vill jag minnas.

Jag får vara nöjd med att vandra en mil om dagen. Det är inte fy skam. Tyvärr kommer jag inte att nå så långt in i fjällvärlden som jag hade sett framför mig, jag trodde att vi nu, med en femtonåring som yngsta vandrare, skulle lyckas gå längre. Men så var det då det där med 45-åringen. Tänkte inte på henne...

I skuggan av skrålande midsommarfirande grannar ligger jag och funderar

Saker jag vetat om mig själv men inte tagit hänsyn till under alla dessa år. Vetat men ändå fortsatt sträva i motsatt riktning. Velat vara som andra. Velat vara annorlunda än den jag är. För jag har inte sett att det finns andra som är som jag, de syns och hörs inte och därför är de svåra att upptäcka. Hela tiden trott det varit fel på mig.

Nu i och med denna långa sjukskrivning har jag tagit mig tid till att fundera över vad som kan rättas till. Jag måste ta hänsyn till vem jag är och till min sjukdom. Jag kan inte hålla på och bli sjuk hela tiden, det tar för mycket på hjärnans kapacitet.

Min personlighet är enligt Meyers-Briggs personlighetstest Introvert-känsla-intuition-perception. Jag är dessutom en högsensitiv person.
Min diagnos är Cykloid psykos vilket är en recidiverande affektiv sjukdom. Jag skulle vilja kalla den för 'introvert bipolär' (mitt påhitt).

Alla dessa faktorer påvisar följande:
Jag ska vistas i en lugn miljö utan för mycket intryck.
Jag ska inte ha för mycket folk omkring mig.
Jag ska ha möjlighet till avskiljd vila när och hur länge det än behövs.
Jag behöver få utlopp för min kreativitet.
Jag behöver en stressfri tillvaro.

Bibliotek funkar inte, varken större eller mindre, varken folkbibliotek eller skolbibliotek. Så är det bara.

Att vara hemma funkar väldigt bra.

Hur går jag vidare?

Punkt

Blundar, kanske försvinner alla bekymmer då
Landar i en trädgård med fågelkvitter
kan jag få stanna här för evigt?

Jag finns här, i min kropp, i min tanke, i min känsla, i min själ
Gott nog, det räcker så

Face the facts

Jag har nått en gräns i mitt liv. Nu får det vara nog. Jag har försökt och försökt passa in, anpassa mig efter ett tempo som inte är mitt. Gång efter annan har det brakat in i en depression.

Jag vill leva ett liv där jag håller mig frisk. Jag vill vara glad och må bra. Jag behöver känna att jag gör det JAG vill, och inte hela tiden anpassar mig efter det andra vill. Det tar tid för mig att känna efter vad jag vill. Om jag befinner mig bland andra människor känner jag inte alls vad jag vill, jag behöver lugn och ro och tid för mig själv. Först då blommar jag och kommer i visshet.

Jag ratar ett liv i ständig stress. Det får vara slut med det nu. Det är dags att inse att jag är en skör och känslig själ, jag tål inte särskilt mycket. Det är bara att acceptera det, det går inte att ändra på, hur gärna jag än vill. Det är bara att göra det bästa av situationen. Jag behöver vara hemma i lugn och ro, för mig själv mest. Det är ok.

Bara jag slipper prata så är jag nöjd

Det är inte lätt att känna att det är ok att vara introvert i denna extroverta värld. Det är mest de pratsamma som syns, som introvert är det lätt att tro att det är något fel på en. Jag hade det bra enda tills jag började skolan, då märkte jag plötsligt att jag var annorlunda. Alla andra slogs för att få uppmärksamhet med hjälp av orden. Ingen såg mig eftersom jag knappt sa något. Det var säkert fler än jag som var tysta, men det kunde jag inte se då, jag såg bara alla pratmakare.

Sen har åren gått. Jag har lidit av min tystnad.

Jag gjorde Myers-Briggs personlighetstest i 20-årsåldern. Då framkom det bl.a. att jag är introvert, det var lite av en aha-upplevelse, men jag kunde fortfarande inte acceptera det. Acceptans kan ta tid.

Jag läste i höstas två böcker, om introverta, som varit stärkande och som givit mig en sista puff mot att acceptera. De är inga nyheter på bokhimmeln, men kanske har någon missat dem.

Tyst : de introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns av Susan Cain
Introvert : den tysta revolutionen av Linus Jonkman

Jag känner igen mig i dem och det är skönt att läsa någon annans ord på sådant jag redan vet. Jag rekommenderar dem!

Krävs det en kändis berättelse för att få acceptans?

Nu har vi väl alla sett Jonas Gardells underbara Torka aldrig tårar utan handskar på SVT. Alla pratar om TV-serien som den bästa som gjorts. Fantastiska porträtt av homosexuella män på 80-talet. Väldigt gripande och jag rördes till tårar flera gånger. Ja ni vet.

Krävs det en kändis som Gardell att komma ut och berätta om utsattas och föraktades liv, för att vinna acceptans? Jag tänker på oss med psykisk ohälsa. Många utav oss bloggar, det har skrivits flera böcker, men det får inget stort genomslag. Vi skulle behöva en rikskändis som går ut och berättar om sitt liv med psykisk ohälsa. Att det blev en rörande TV-serie ;) Det är vad jag väntar på just nu...

Det är sån jag är

Märkbart trött efter första arbetsveckan så jag stannade hemma ikväll. Maken fick gå själv på grillfesten. Grämer mig inte över vad jag missar. Jag var inte på humör. Jag ska vara på väldigt gott humör om fester ska kunna bli kul. Det tar på krafterna att vara utåtriktad.

Don't hide yourself in regret
Just love yourself and you're set
I'm on the right track, baby
I was born this way, born this way

Varför är det så svårt att bryta tystnaden?

Att tala om för folk att jag ramlar ner i en depression ibland, det kan jag numera göra utan att skämmas. Det är värre med psykoserna. Nu var det i och för sig länge sedan jag drabbades av en psykos, närmare bestämt 10 år sedan i vinter, så det är ju inte så aktuellt. Men att tala om psykoserna känns svårare än att tala om depressionerna. Jag vet att det finns fler fördomar kring psykoser, så just därför borde jag tala om det, men det får motsatt effekt på mej. Jag vill inte bli utstött. Jag kan inte riktigt se vad jag vinner på att berätta om psykoserna. Inte för att det blir så många tillfällen till det, det är inget man tar upp på fikarasten precis.

Jag jobbar på det, inom mig. Det handlar ju om acceptans förstås. Jag vill ju innerst inne berätta, psykoserna är ju trots allt en del av min historia. Dags att ta tag i den där boken jag påbörjat....

Bilden The Starry night av Van Gogh är hämtad från http://www.arthistoryguide.com

Kämpa på!

Det gjorde ont i mej när jag läste om mannen med schizofreni i Sydsvenskan idag. Han var inte alls överens med sin sjukdom, ville inte acceptera sin diagnos. Han mådde så dåligt.

Något som gjort det lättare för mej att leva med min sjukdom är acceptans, acceptans och åter acceptans. När jag väl accepterat min sjukdom är den mycket enklare att leva med. Jag har blivit bättre på att inse mina begränsningar. Jag har också blivit bättre att lägga tid på det som stärker mej.

En sak är säker. Jag kommer aldrig sluta kämpa. Jag kommer aldrig att ge upp. Min sjukdom kan göra sej påmind, jag kan bli sjukskriven några veckor, några månader, men jag kommer alltid tillbaka.