Jag har vandrat många kilometer dessa dagar med ryggont eftersom att gå har varit det enda sättet för mej att ta mej fram. Flera gånger om dagen har jag gått ut. Jag vandrar samma runda hela tiden, åt två möjliga håll. Att jag inte varierar mej mer beror dels på att jag på denna runda har lagom långt hem ifall ryggen skulle strejka totalt. Dels beror det på att denna upprepning blir meditativ. Kroppen går av sej själv, och jag kan koppla bort tankarna helt. Det är väldigt skönt.
Jag möter inte särskilt mycket folk på mina promenader, i alla fall inte gåendes. Bilar är det dock gott om och en och annan cyklist. De som i alla fall vågar sej ut på promenad har alltid en hund i släptåg. Jag är tydligen väldigt gammalmodig som går på promenad helt ensam. Det är enormt slående att folk nu för tiden behöver sin bästa vän med sej ut för att gå en sväng. Vi är så rädda för att vara ensamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar