Folk jag träffar tar alltid för givet att jag läser så mycket, att jag har koll på alla nya romaner som ges ut, ja, att jag har läst allt helt enkelt. Av den enkla anledningen att jag är bibliotekarie! Det är lite komiskt för jag har inte ens läst litteraturvetenskap... Man förväntas helt enkelt kunna allt om litteratur bara för att man är bibliotekarie. Vilka fördomar människor har! Visst finns det bibliotekarier som läst "allt", men inte alla! Och att alla bibliotekarier måste läsa litteraturvetenskap är en myt! Själv arbetar jag inte alls med skönlitteratur längre, bibliotekarieyrket är så mycket mer än det.
Vad läser då en bibliotekarie? Hur läser en bibliotekarie? Inte heller här finns det ett rätt svar. "Det ska vara smalt och intellektuellt, inget romantiskt trams, serier eller deckare" så svarar nog rätt många. En del läser bara facklitteratur. Många läser baksidestext och innehållsförteckning för att se vad boken handlar om. En del hinner bara med barn/ungdomslitteratur.
Så var det för mej en period när jag var barnbibliotekarie. Då skummade jag mest böckerna för att hinna med alla jag måste läsa, läste i raketfart. Egentligen är jag en långsam läsare. Men jag tränade mej redan i min ungdom på att läsa snabbt, som min syster, för då hann jag ju med många fler titlar. Och det hade jag alltså nytta av när jag behövde läsa inför ett bokprat för barn.
Nu har jag inte längre sådana arbetsuppgifter som kräver att jag läser många böcker. Jag läser inte längre i raketfart. Jag läser istället långsamt, och jag hinner därmed uppleva både språket och berättelsen. Läsning för mej är njutning på flera plan.
Vad som är gemensamt för alla bibliotekarier, oavsett vad eller hur vi läser, är att vi läser för att dela med oss av läsningen till andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar