Min lilla tjej är på väg att bli stor

E har varit iväg på fotbollscup i Fredrikshavn i en vecka nu. Vi fick därmed en välbehövlig paus från varandra. Det senaste halvåret har vi bråkat väldigt mycket hon och jag. Vad jag än säger blir hon arg och jag blir arg tillbaka. Inte konstruktivt för fem öre. Inte särskilt moget av mej precis.

Någonting har hänt. Puberteten har gjort sitt intåg. Det har jag ju vetat hela tiden, med intellektet. E är på väg att bli vuxen, hon håller på att frigöra sej ifrån mej. Javisst, det är som det ska vara! Det är något positivt som sker.

Vad jag inte förutsett var hur jag skulle reagera känslomässigt. Jag sörjer min lilla tjej som över en natt förvandlats till ett vresigt, trotsigt monster. Min lilla goa, harmoniska unge är som borttrollad. Jag kommer aldrig att få tillbaka den tiden med henne igen.

Och det värsta av allt, jag har blivit ett monster tillbaka. Jag vill inte vara ett monster!

De här dagarna hon har varit bortrest har jag läst i en bok som heter:

Tonårsliv : handbok för föräldrar med tonåringar
av Helena Gustafsson och Maria Stephenson.

Författarna tar upp allt det här som jag redan visste om hur tonåringar är. Det är bra att repetera... Men det bästa av allt är att de sätter ord på mina reaktioner också. Det har varit jätteskönt att läsa. Det känns som om jag har kontroll på min skuta nu. Det kommer att storma i många år framöver, men jag känner att jag är bättre förberedd på hur jag ska styra igenom stormen.

E kommer hem sent ikväll. Jag har saknat henne och det ska bli skönt att få ge henne en lång kram.

Det återstår att se ifall jag lyckas vara en mognare förälder i framtiden.