Skinande rent eller ett lagom kaos

Jag våndas när inte hemmet är rent och snyggt. Det är ju attan att det går så fort att skita ner. Synd egentligen att det är så tråkigt att städa, när jag nu lägger så mycket fokus på det. Visst det blir ju himla fint, men ändå, det är ju roligare att stöka till det. Idag hade det varit bättre att låta bli att städa, för jag lyckades ta sönder husets finaste skulptur. Suck...

Jag tycker alltid att städningen tar för mycket av min tid och energi, tid och energi som jag hellre vill lägga på annat. Jag scannar ständigt av hemmet och ser direkt när sakerna ligger på fel plats eller när dammråttorna ätit upp sej. Förr gick jag jämt och plockade och dammsög men jag tröttnade till sist på att det bara var jag som såg att det behövdes städas. Jag vill att alla ska hjälpa till, men jag vill inte tjata.

Vi prövade ett tag att ha en städerska hemma ett par timmar varannan vecka. Gick ihop med några grannar så att det skulle vara lönt för henne att komma hit enda från Malmö. Tanken var oerhört lockande - tänk att få slippa städa helt och hållet!

Några timmar innan hon kom hit första gången insåg jag att jag måste ju städa först! När man har någon som kommer hem och ska dammsuga, torka golvet och damma åt en så måste man ju först se till att det blir möjligt att genomföra. Dvs plocka undan alla saker och lägga dem på sin rätta plats. Leksaker, utspridda papper, böcker, cd-skivor, skor, kläder... Det är just detta plockande som tar mest tid. När städerskan väl kom och gjorde det hon skulle stod jag där och tänkte att det där kan jag ju lika gärna göra själv! Det är ju det enkla!

Sen var det något annat som gjorde att hon bara fick komma hem till oss två gånger till. Det var det här med att låta någon annan städa det jag skitat ner. Jag fixade inte det. Det kändes inte alls rätt. Nej jag fick allt städa själv. Men hur fick jag igång de andra i familjen?

Det tog flera år att lära sej att blunda för allt stök och smuts. För det var så det fick gå till. Att vänta ut de andra tills de hade nått sin smärtgräns och skrek i panik "varför är det ingen som städar". Ibland började de rent av städa reflexmässigt när gränsen var nådd. Härligt, det är så jag vill ha det!

Jag balanserar numera någonstans mellan att göra jobbet själv, tjata på de andra och leva med skiten.