Kroppen i fokus

Under hela min sjukskrivning har jag sett till att vara i rörelse:

*En promenad varje dag på 30-90 minuter. Jag har flera rundor i stan, i skogen och längs havet som jag alternerar mellan.
*Ett-två yinyogapass i veckan. Antingen här hemma själv, eller hos min väninna, i en liten grupp.
*Nu de senaste veckorna, när vädret blivit sämre och jag inte velat gå ut, har jag hittat tillbaka till dansen. Jag dansar på mitt svarta köksgolv till musik, i en salig blandning av musiksorter. The Raveonettes, The Sonics, Depeche Mode, Adele, 22 Pistepirkko, The Kooks, Ossler, Sort sol, The Jam, Lloyd Cole and the Commotions, The Soundtracks of our lives, Mando Diao mm mm mm. Jag har en lista på Spotify som jag ökar på allt eftersom. Är uppe i 10 timmar dansmusik som jag kör på random play. Har som mest dansat i 100 minuter i ett streck. Helt underbart.

Jag vet att det är viktigt att jag rör på mig för att inte humöret ska dala. Därför har jag fokuserat på denna kroppsrörelse det senaste året, det har fått prio ett. Bara jag rör på mig varje dag så spelar det sedan inte någon roll vad jag får uträttat i övrigt.

I juni minskade jag min antidepressiva medicin till ett minimum. Jag har inte behövt öka dosen i höst/vinter, trots mörkret. Jag mår bra utan och det känns väldigt bra. Lite ökat sömnbehov nu de senaste veckorna, men humöret är på topp.

Kroppsrörelse är min medicin.

Yogan och jag

Den bästa yogan är tillsammans med andra. Det blir en helt annan energi än när jag är ensam. Inget fel alls att göra yoga ensam, men jag kommer inte lika djupt in i övningarna. Att göra yoga i grupp skapar en annan koncentration. Kanske för att ledarens ord manar till fokusering.

Just nu är vi en liten grupp på två. Så har det varit det senaste halvåret. Min vän har utbildat sig till yinyogainstruktör och har gruppen hemma hos sig, det är helt enkelt inte plats till fler. Hon övar ledarskapet på oss. Till hösten ska hon antagligen starta en större grupp i hyrd lokal. Jag får njuta av småskaligheten så länge det varar. Hon är väldigt duktig och när vi är så få har hon tid att ge oss lite healing - det är också bra när själen är i obalans.

Efter dagens yogapass mår jag riktigt bra, känner lyckan sprida sig i hela min kropp. Jag har det bra nu. Ingen stress och dagar som går i mitt eget tempo. Då gör det egentligen inte så mycket att hjärnan inte lyder. Kapaciteten kommer väl tillbaka tids nog.

Punkt

Blundar, kanske försvinner alla bekymmer då
Landar i en trädgård med fågelkvitter
kan jag få stanna här för evigt?

Jag finns här, i min kropp, i min tanke, i min känsla, i min själ
Gott nog, det räcker så

Spänningarna släpper

Lever här och nu. Ingen stress, inga måsten som tar kål på mig, inga tider att passa. Inget betungande tankearbete. Behöver inte vara på min vakt; inga knivar i ryggen, inga sura kommentarer. Jag kan vara helt mig själv, helt i min egen takt. Underbart. Spänningarna börjar långsamt släppa.

Sover nästan halva dygnet, ett aldrig sinande sömnbehov. Gör så lite som möjligt förutom hushållsarbetet. Bakar, lagar mat, diskar, städar, tvättar, handlar, brygger te. Syr några stygn ibland. Det praktiska är skönt att utföra; det mesta går på rutin och kräver inget tankearbete. Läsa går inte, har ingen koncentration. Ser på TV. Promenerar varje dag, i staden, i skogen och längs havet.

Känner då och då lyckan i mig, den kramar om mig och får mig att le.

Jag har det bra just nu, depressionen har börjat släppa taget om mig och vi går mot ljusare tider.

Till vilket pris?

Vart tar man vägen när man inte passar in? När man inte orkar hålla takten? Kan man smyga ut genom bakdörren? Det finns regler som säger att man ska jobba tills man är 65, 40 timmar i veckan. Gör man inte det duger man inte, man håller inte måttet. Hur gör man när man är långsam och inte orkar hålla takten? När man inte passar in i samhällets normer?

Jag har kämpat mot min sjukdom, försökt att jobba, försökt hålla jämn takt med alla andra. Jag har minskat arbetstiden till nu 50%. Jag orkar några månader, år, sen rasar jag in i depression pga att jag har drivit mig själv för hårt. Jag har rest mig gång på gång, tagit nya tag, kämpat vidare. Till vilket pris? Någon uppskattning har jag aldrig fått. Nu är jag där igen, i en depression, och den här gången känner jag inte att jag vill tillbaka in i arbetslivet. För vad är det värt? Varför ska jag driva mig till att försöka passa in när jag ändå bara rasar inom kort?

Jag vill må bra, leva i ett tempo jag fungerar i. Jag orkar inte med arbetslivet. Ge mig istället frid.

Anatomi

Medicinen jag tar sedan fem år (Zyprexa) har tagit bort mycket av mitt känsloliv. Jag mår bättre totalt sätt, men jag gråter ju aldrig. Det känns konstigt. Förr kunde jag gråta då och då och det lättade på trycket, jag mådde bättre efteråt.

Just nu tittar jag på tv-serien Grey's anatomy, är inne på säsong tre. Jag kan bara säga att jag gråter så det flödar i vissa avsnitt. Och det är skönt. Det är helt underbart att känna att jag har känslor igen. Så trött jag varit på det är jämna humöret jag haft så länge. Och jag inte bara gråter, jag känner kärlek och lycka likaså. Det är tur att jag ska få gråta och glädjas i åtta säsonger till. Kanske ska det till och med fortplanta sig så att jag ska kunna visa lite mer känslor i arbetslivet. Jag är så trött på att vara som en likgiltig mask utan att visa några känslor.

Slutsats: kultur är viktigt för känslolivet, det behöver inte vara finkultur för att skapa reaktioner, huvudsaken är att man känner igen sig

Äntligen kan jag glädjas

Jag har varit orolig ganska exakt i en månad nu, med varierande styrka. Idag tog oron slut. Idag skrevs kontraktet, idag sålde vi vårt hus definitivt. Jag kunde äntligen pusta ut.

Oron började för en månad sedan när vi skrev kontrakt på vår nya lägenhet. En fantastiskt rolig händelse som jag borde vara glad över. Men det kunde jag inte; vi hade ju kvar huset att sälja. Oron förtärde mig. Jag mådde fruktansvärt vissa dagar. Helvetet på jorden.

Jag har mått så dåligt förut men då har jag "flytt" antingen in i psykos eller depression på en gång. Jag har inte orkat uthärda. Men den här gången stannade jag kvar i känslan, den fick finnas där, jag fick rida ut stormen. This too will pass. Så trots att jag mått så förbannat dåligt vissa dagar så har jag ändå vunnit detta slag; jag har hållit mig frisk. Det känner jag mig väldigt stolt över. With a little help from my medicines...

Vi är viktiga! 2

Vi bryter mark. Vi träder in på områden som så länge varit tabu.  Det vi är med om är ingenting att gömma undan. Vi har ingenting att skämmas över. Det vi berättar om, det är ju vi, vår sjukdom är en del av oss.

Om detta må vi berätta. För att skapa förståelse, för att vidga öppenheten, för att vi är vi.

Respektera oss. Lyssna på vad vi har att berätta. Läs våra bloggar kring psykisk ohälsa.

http://www.hjarnkoll.se/

Vad glad jag blir

Nu har jag inlett ett bloggsamarbete med Hjärnkoll! Det innebär att mina inlägg syns på deras hemsida tillsammans med ett 50-tal andra bloggare. Det är verkligen spännande!

Hjärnkoll är en organisation som arbetar för ett psykiskt friskare Sverige. Genom att prata öppet om psykisk ohälsa blir det mer accepterat och vi får i förlängningen ett friskare samhälle. Läs mer på deras hemsida: http://www.hjarnkoll.se

Detta är riktigt högtidligt...