Medicinen jag tar sedan fem år (Zyprexa) har tagit bort mycket av mitt känsloliv. Jag mår bättre totalt sätt, men jag gråter ju aldrig. Det känns konstigt. Förr kunde jag gråta då och då och det lättade på trycket, jag mådde bättre efteråt.
Just nu tittar jag på tv-serien Grey's anatomy, är inne på säsong tre. Jag kan bara säga att jag gråter så det flödar i vissa avsnitt. Och det är skönt. Det är helt underbart att känna att jag har känslor igen. Så trött jag varit på det är jämna humöret jag haft så länge. Och jag inte bara gråter, jag känner kärlek och lycka likaså. Det är tur att jag ska få gråta och glädjas i åtta säsonger till. Kanske ska det till och med fortplanta sig så att jag ska kunna visa lite mer känslor i arbetslivet. Jag är så trött på att vara som en likgiltig mask utan att visa några känslor.
Slutsats: kultur är viktigt för känslolivet, det behöver inte vara finkultur för att skapa reaktioner, huvudsaken är att man känner igen sig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar