Vilken gudomlig eftermiddag

I dag var det andra gången vi träffades. Sex personer hemma hos Eva. Vi gjorde massage, speglingsövningar och mediterade. Vi gav och vi tog emot. Stundtals under övningarna var det lite jobbigt, men nu efteråt känns det helt himmelskt.

Jag är så oändligt tacksam att jag kunde delta i detta. Underbara människor och fantastiska, energigivande övningar.

Tack Lise för att du gjorde dessa möten möjliga, jag ser så fram emot nästa tillfälle!

Här är Jag

Vad som är väldigt tydligt nu när jag går hemma år att jag stärker mitt Jag. Alla timmar för mig själv fyller sitt syfte.

Det finns ingen tvekan längre vad det är Jag vill, Jag tycker och Jag känner. Det är fantastiskt skönt att erfara. Ute bland andra människor, som på jobbet, blir mitt Jag väldigt suddigt, svårt att känna igen. Jag blir som invaderad av alla andra.

Jag vill aldrig mer vara suddig, jag vill vara Jag.

Näst intill eufori

Det är höst, och jag är ändå lycklig. Mörkret tar över men jag är ändå stark, glad och harmonisk. Hur udda är inte det.

En normal höst har humöret dippat vid det här laget. Det brukar ske lagom till min födelsedag den 21:e oktober. Hur många gånger har inte jag blivit sjukskriven för depression vid det här laget. Och de höstar jag inte blivit sjukskriven har jag varit ganska nedstämd ändå.

Höstdipparna började i tonåren, dvs på 80-talet. De var inte så starka då, de var hanterliga. Sen blev de värre när jag började jobba.

Nu när jag går i min bubbla här hemma mår jag bra. Jag tar allt i mitt eget tempo. Jag stressar inte. Jag tar många, långa pauser. Jag har det lugnt omkring mig. Jag är mest för mig själv, träffar familjen varje kväll, vänner då och då. Min ensamhet stärker mig.

Så ja, jag mår fantastiskt bra, och det håller i sig. Normalt brukar lycka vända till nedstämdhet ganska snabbt. Det vänder säkert den här gången också, this too will pass, men jag har i alla fått må bra väldigt länge. Det tycker jag att jag är värd.

Vandring i Genarp

Njuter så av att vandra i naturen. Höstarna är speciellt magiska när så stora ytor byter färg; träden. Idag fascinerades jag mest av lärkträdens färgskiftningar.

Vandring i Skäralid

Kroppsglädje

Musiken red mig genom disken och jag dansade till låt efter låt på min spellista. Bäst blev det när maken kom efter ett tag och dansade med mig. Psycho med the Sonics och golvet gungade i takt med musiken och våra danshopp.

Me like :)

PS Tur att grannarna under var bortresta ;)

Värmande visit

Lyckan visar sig allt oftare, omfamnar mig
som en vårsol värmer den min tinande själ
Jag njuter så länge besöket varar
vet att vi ses snart igen

Yogan och jag

Den bästa yogan är tillsammans med andra. Det blir en helt annan energi än när jag är ensam. Inget fel alls att göra yoga ensam, men jag kommer inte lika djupt in i övningarna. Att göra yoga i grupp skapar en annan koncentration. Kanske för att ledarens ord manar till fokusering.

Just nu är vi en liten grupp på två. Så har det varit det senaste halvåret. Min vän har utbildat sig till yinyogainstruktör och har gruppen hemma hos sig, det är helt enkelt inte plats till fler. Hon övar ledarskapet på oss. Till hösten ska hon antagligen starta en större grupp i hyrd lokal. Jag får njuta av småskaligheten så länge det varar. Hon är väldigt duktig och när vi är så få har hon tid att ge oss lite healing - det är också bra när själen är i obalans.

Efter dagens yogapass mår jag riktigt bra, känner lyckan sprida sig i hela min kropp. Jag har det bra nu. Ingen stress och dagar som går i mitt eget tempo. Då gör det egentligen inte så mycket att hjärnan inte lyder. Kapaciteten kommer väl tillbaka tids nog.

Spänningarna släpper

Lever här och nu. Ingen stress, inga måsten som tar kål på mig, inga tider att passa. Inget betungande tankearbete. Behöver inte vara på min vakt; inga knivar i ryggen, inga sura kommentarer. Jag kan vara helt mig själv, helt i min egen takt. Underbart. Spänningarna börjar långsamt släppa.

Sover nästan halva dygnet, ett aldrig sinande sömnbehov. Gör så lite som möjligt förutom hushållsarbetet. Bakar, lagar mat, diskar, städar, tvättar, handlar, brygger te. Syr några stygn ibland. Det praktiska är skönt att utföra; det mesta går på rutin och kräver inget tankearbete. Läsa går inte, har ingen koncentration. Ser på TV. Promenerar varje dag, i staden, i skogen och längs havet.

Känner då och då lyckan i mig, den kramar om mig och får mig att le.

Jag har det bra just nu, depressionen har börjat släppa taget om mig och vi går mot ljusare tider.

Anatomi

Medicinen jag tar sedan fem år (Zyprexa) har tagit bort mycket av mitt känsloliv. Jag mår bättre totalt sätt, men jag gråter ju aldrig. Det känns konstigt. Förr kunde jag gråta då och då och det lättade på trycket, jag mådde bättre efteråt.

Just nu tittar jag på tv-serien Grey's anatomy, är inne på säsong tre. Jag kan bara säga att jag gråter så det flödar i vissa avsnitt. Och det är skönt. Det är helt underbart att känna att jag har känslor igen. Så trött jag varit på det är jämna humöret jag haft så länge. Och jag inte bara gråter, jag känner kärlek och lycka likaså. Det är tur att jag ska få gråta och glädjas i åtta säsonger till. Kanske ska det till och med fortplanta sig så att jag ska kunna visa lite mer känslor i arbetslivet. Jag är så trött på att vara som en likgiltig mask utan att visa några känslor.

Slutsats: kultur är viktigt för känslolivet, det behöver inte vara finkultur för att skapa reaktioner, huvudsaken är att man känner igen sig

Secret gig med Mando Diao

Det är inte varje dag man lyckas vinna biljetter till en konsert. Igår var det dags för the secret gig med Mando Diao.

Hade fått anvisningar om att ta oss till Båstad. Där väntade bussar som slutligen körde oss till kanten av Hovs Hallar. Intill en restaurang hade de riggat en stor scen. Arrangörerna hade fixat mat och dryck att köpa i väntan på konserten. Bakom scenen väntade havet och senare en vacker solnedgång. Magiskt.

Vädret var perfekt. Lagom varmt, sol med enstaka moln. ca 2000 personer som var i stämning, förväntansfulla. Vi ställde oss långt fram, jag vill gärna se ansiktet på den som spelar, se alla ansiktsuttryck.

Så drog de igång. Det var ösigt från början till slut, även de lite lugnare låtarna kändes ösiga. De spelade låtar från hela sin karriär, gammalt blandat med nytt. Long before rock'n'roll. Strövtåg i hembygden. Romeo. Bara för att nämna några. (Jag var dock lite förvånad att de spelade så få låtar från nya plattan. Jag saknade speciellt Child, Baby och Make you mine.) Det blev många låtar, de höll på i nästan två timmar. Kändes som om de hade kunnat hålla på hur länge som helst. Jag hade definitivt kunnat lyssna på dem och dansa hur länge som helst. <3 <3 <3 <3 <3 Det var verkligen en höjdarkonsert. Bandet utstrålade glädje, det bara lyste om dem. De hade roligt, det syntes. Jag hade roligt, jag hoppas det syntes ;)Det var FEST, musikfest!!!! Fredde spelade in några av låtarna. Här är en av dem:

Lyckan är total

 Senaste månaden har det släppts två bra svenska plattor av två favvoband. Aelita med Mando Diao och Tigerdrottningen med Kent.

Lyckades få biljetter till Kent's spelning i Köpenhamn, efter att ha misslyckat med spelningen i Lund. Körde på chans innan jag hört plattan, och det visade sig vara rätt. Tigerdrottningen är stark. Kent är som vanligt att lita på.

Jag har dock lyssnat mest på Aelita. Kände ett visst motstånd mot deras nya stil från början. De har gått från rock-Mando till älskade vis-Mando och nu synth-Mando. Kände väl att jag lyssnat mitt på synth på 80-talet. Men detta är visserligen mycket synthar, men det är inte synth á la 80-tal. Detta är något helt annat och jag gillar det. Först tyckte jag musiken var lite långtråkig, enkel och för repetetiv, men den har vuxit. Vuxit rakt in i mitt hjärta. Det repetetiva är en del av livet, och det är vilsamt och vackert.

Någon konsert med Mando räknade jag inte med i Sverige, deras tour gick längre söderut i Europa. Men så idag. Jag vann biljetter till en secret gig. Någonstans i närheten av Båstad. Om två veckor. Yiiiihaaaa!!!!!!!!!!

Första sashikoalstret

Det första alstret, inspirerad av sashikotekniken, gav jag bort till min kära mamma i 75-årspresent. Att bära hem alla biblioteksböcker i.

Väskan kallad planetväskan av min make. Inspirerad av sashikokonstnärinnan Hisako Hagiwara. Den sashiko jag har sett är med blå tyger, blå tråd. Jag gör det på mitt sätt.

Jag ville bara säga...

... att I love my stitches - jag älskar mina stygn!

Jag syr och det blir helt ok. Det blir en bild när det är färdigt, promise.

En sån glädje, en sån njutning

Jag sitter i köket med ryggen mot fönstret så att allt ljus faller in på mina händer. Jag har tagit fram mina lådor med sytillbehör, letat tyger och garn som ska passa. Jag trodde inte att jag hade något jeanstyg, men jag hittade två små bitar som precis räckte till att laga mina jeans. Ett ljusblått bomullsgarn ska jag ha att sy stygnen med, förstygn är det man använder i den japanska lagningstekniken Sashiko. Jag klipper jeansbitarna i rätt storlek och sätter igång.

Lappa ett par jeans, att det kan göra mig så glad! Jag älskar att känna tyget mot mina händer, krama åt för att sträcka det så stygnen kommer rätt. Vilken känsla det är! Som jag har saknat det!

Jag älskar broderier på kläder, men har aldrig varit någon stjärna på det och lagt ner det. Nu har jag äntligen hittat en teknik som passar mig. Här gör det ingenting om inte stygnen blir jämna, det är istället en del av uttrycket. Kanske, kanske kan jag bli tillräckligt duktig på det så att jag kan brodera på kläder så att det syns, och inte bara i grenen på byxor.

Att sy på lappar i grenen av ett par byxor är perfekt att börja med, att öva på. Jag gör mina misstag. Som att garnet spändes för hårt så tyget rynkades var ett. Men allt går att rätta till.

Raka ljusblå stygn som kryper över den mörkblåa bakgrunden, det är lycka det.

Att återuppta en livsstil

Tillbaka till tidskriften Hemslöjd. Så bra och nyttig den är. Jag har nu läst nummer 2013:5 med tema "gör om, gör nytt". TBT. Jag kastades verkligen tillbaka 20 år i tiden. Då lagade jag fortfarande saker som gick sönder, kläder tänker jag mest på (annat har jag för det mesta fortsatt laga). Jag lappade trasiga jeans. Jag lagade hål i tröjor. Det var något i mig som ville ta till vara på allt, som inte tyckte om att slänga.

En av skribenterna, Jonatan Malm, skriver om förr, att han först trott att folk lagade ting för att de var fattiga, att de inte hade något annat val. "...de stackars lappande landsbygdsmänniskorna förr var så långt ner i dynga pressade av armod, att varje litet redskap måste lappas till förbannelse. Livet stod och föll med att sakerna höll." Men sen insåg han att saker lagades av gammal vana och för att man inte ville slösa med resurserna. Man ville spara till kommande generationer.

Jag tror denna shoppinghysteri och slit-och-släng-samhälle vi lever i har sin botten i att folk känner sig rotlösa och saknar sammanhang. Att shoppa ger en känsla av sammanhang. Man köper t.ex. ett visst populärt märke, och känner sig som en del i en grupp där alla köper märkesvaror. Jag har emellanåt shoppat ganska mycket kläder, men det har inte känts rätt. Jag har emellanåt slutat att shoppa, men det har inte heller känts rätt. Jag tror jag vet vad som saknas mig.

Jag behöver använda händerna. Skapa. (Då talar jag inte om storslagen konst utan om bruksföremål, och om att laga.) Att använda händerna är medlet att nå sammanhang och att bli rotad.

Första hindret är då att jag minns mina slöjdlektioner i skolan där lärarna suckade över resultatet. Jag ska skjuta undan de minnena (jävla lärare vad de kan förstöra!). Jag ska ta intryck av duktiga slöjdare, bli inspirerad, men jag ska inte förvänta mig att det ska bli superbra resultat. I alla fall inte till en början. Det viktiga är att börja använda händerna igen.

Att skapa något nytt av något gammalt. För att spara på resurserna. För att känna sammanhang. Jag ska ramla tillbaka 20 år i tiden och ta upp det resurssparande tänk jag hade då.

Det första jag ska göra är att laga mina jeans. Med sashiko-teknik, ett japanskt sätt att laga tyg. Inte för att dölja, utan för att det ska synas :)

Peppar, peppar, ta i trä

Att få lov att må så här bra, det trodde jag inte var möjligt för mig längre. Det var så länge sedan sist. Djup, förankrad glädje som håller i sig, som ligger kvar på samma sköna nivå, som inte dyker ner i ett vacuum av deppighet.

Jag som trodde jag var kroniskt lättdeprimerad. Jag var glad så sällan och så kortvarigt. År ut och år in då jag känt kanske inte att jag varit olycklig, men i alla fall utan lycka.

Vad som varit befriande är att ha sålt huset. Att slippa ha alla måsten hängande över sig, att slippa oroa sig över att något oförutsett ska hända med huset. Det hade vi gott om under våra 15 år med det huset, oförutsedda problem. Flera gånger blev jag sjuk pga stressen det medförde. Visst vi bor i ett hus nu med, här kan också hända saker, men här är vi inte ensamma om att åtgärda det. Här är vi fler som kan dela bördan.

Stressen och oron som flytten medförde har till sist lagt sig och jag har istället kunnat njuta av min nya tillvaro i lägenheten.

En annan lyckobringare är att jag tar hand om mig och min kropp. Jag har hittat en bra massör. Efter en behandling där kommer jag ut helt revitaliserad, i harmoni. Helt underbart, en ren njutning. Jag har dessutom börjat gå på yoga två gånger i veckan. Tanken var att jag skulle öka på takten och gå på gympapass till sist. Nu vet jag inte. Denna lugna ryggyoga jag går på är så rätt. Lugna rörelser i ett lugnt flöde. Känns inte som jag vill öka på takten, inte just nu i alla fall. Det är en bra ledare där också, hon påminner hela tiden att man ska känna efter och bara göra de rörelser som känns rätt, inte pressa sig. Det tar jag med mig.

Jag välkomnar denna glädje och lycka jag nu känner. Jag är djupt tacksam över den så länge den stannar hos mig.