söndag 3 juni 2012

Månen hänger i alla fall där den ska

Så ska jag ta mig tillbaka igen, klättra uppför repet ifrån avgrunden, med bara händerna. För vilken gång i raden vet jag inte. Jag vet bara att jag är fasligt trött på det. Vad jag inte vet är ifall det är värt att ta sig tillbaka, jag ramlar ju bara ner hela tiden. Vad vinner jag på det?  Jag klarar inte av att hålla balansen när jag rest mig upp. Måste jag leva livet liggandes för att slippa falla?

Kroppen säger ifrån gång på gång, att nu går det för fort, nu är det för stressigt, nu är du på fel spår. Kroppen drar i nödbromsen när jag inte hör, jag ramlar ner i depression. Jag är tydligen trög, jag går ständigt på niten och dras in i samhällets hetsiga tempo igen, in i samhällets slit. Jag vet att jag inte gör det jag är ämnad för. Vad jag inte vet är vad det är just jag verkligen är ämnad för. Vad är det jag ska göra med mitt liv, hur ska jag leva?

En skör själ i en hetsig värld. Det går inte ihop. Denna gången vill jag komma tillbaka till ett liv som håller, där jag klarar att hålla mig upprätt. Hur det livet ska se ut återstår att se.

2 kommentarer:

Vardagsninjan sa...

så mycket känslor som ligger i var bokstav.

känner med dig i detta inlägg, känner med så mycket och känner igen så väl.
ta hand om dig <3

har faktiskt inte slagit mig för hårt i mina tankar att jag kanske inte kommer komma tillbaka så som jag vill göra.
tänker om lite. allt är i ständig rörelse så egentligen varför ska inte en privata livsskepnad bli något annat men ändå bra när man tagit sig upp?!

fick en del att tänka på av det du har skrivit. tack.

<3

KIA sa...

Det är många tankar och känslor som cirkulerar, ingenting har landat än.

Jag är glad att det jag skriver ändå sätter igång nåt hos läsaren. Vi är värda ett bra liv, ett liv där vi mår så bra som bara är möjligt.

Kram