Mitt bloggande är bra för mig. Lite som en dagbok, men med skillnaden att här läser någon det jag skriver. Jag får anstränga mig lite, känns inget bra med ihållande klagoton, det vill väl ingen läsa? Jag läser dock om andra människors lidande med behållning, men själv vill jag inte skriva så. Nej jag försöker att inte. Jag försöker vända och vrida på min tillvaro och hitta det som är positivt. Det får mig också att må bättre själv. Egenterapi? Jag lyckas väl inte alltid, men jag försöker.
Det viktigaste är i alla fall att jag gör min röst hörd. Jag formulerar mig. Jag tillåter mig att synas precis som jag är. Så många år som gått där jag tryckt ner mig själv i skorna, varit jordens mest värdelösa varelse. Inte tillåtit mig att ge något uttryck. Inte accepterat att jag är den jag är. Men nu vet jag att jag är lika mycket värd som alla andra på denna jord. Jag är ok "trots" min sjukdom. Min sjukdom är en del av mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar