Första sashikoalstret

Det första alstret, inspirerad av sashikotekniken, gav jag bort till min kära mamma i 75-årspresent. Att bära hem alla biblioteksböcker i.

Väskan kallad planetväskan av min make. Inspirerad av sashikokonstnärinnan Hisako Hagiwara. Den sashiko jag har sett är med blå tyger, blå tråd. Jag gör det på mitt sätt.

Jag ville bara säga...

... att I love my stitches - jag älskar mina stygn!

Jag syr och det blir helt ok. Det blir en bild när det är färdigt, promise.

Tyg och garn genom livet

Förr har jag sytt mina egna kläder, mycket som jag också använde flitigt. Senare gav jag upp då jag tyckt att jag sytt för dåligt, att det synts så tydligt att det var hemmagjort. Har sedan bara sytt gardiner och kuddfodral när det behövts.

Jag har lagat och lappat och gjort om. Jag har stickat och virkat. Allt mindre sedan barnen kom dock, men nu är barnen så stora att jag kan börja med gott samvete.

Det är det två år sedan jag hade något handarbete. Mycket tid har passerat utan att jag har skapat något. Kanske därför denna lycka när jag äntligen börjar igen.

En sån glädje, en sån njutning

Jag sitter i köket med ryggen mot fönstret så att allt ljus faller in på mina händer. Jag har tagit fram mina lådor med sytillbehör, letat tyger och garn som ska passa. Jag trodde inte att jag hade något jeanstyg, men jag hittade två små bitar som precis räckte till att laga mina jeans. Ett ljusblått bomullsgarn ska jag ha att sy stygnen med, förstygn är det man använder i den japanska lagningstekniken Sashiko. Jag klipper jeansbitarna i rätt storlek och sätter igång.

Lappa ett par jeans, att det kan göra mig så glad! Jag älskar att känna tyget mot mina händer, krama åt för att sträcka det så stygnen kommer rätt. Vilken känsla det är! Som jag har saknat det!

Jag älskar broderier på kläder, men har aldrig varit någon stjärna på det och lagt ner det. Nu har jag äntligen hittat en teknik som passar mig. Här gör det ingenting om inte stygnen blir jämna, det är istället en del av uttrycket. Kanske, kanske kan jag bli tillräckligt duktig på det så att jag kan brodera på kläder så att det syns, och inte bara i grenen på byxor.

Att sy på lappar i grenen av ett par byxor är perfekt att börja med, att öva på. Jag gör mina misstag. Som att garnet spändes för hårt så tyget rynkades var ett. Men allt går att rätta till.

Raka ljusblå stygn som kryper över den mörkblåa bakgrunden, det är lycka det.

Att återuppta en livsstil

Tillbaka till tidskriften Hemslöjd. Så bra och nyttig den är. Jag har nu läst nummer 2013:5 med tema "gör om, gör nytt". TBT. Jag kastades verkligen tillbaka 20 år i tiden. Då lagade jag fortfarande saker som gick sönder, kläder tänker jag mest på (annat har jag för det mesta fortsatt laga). Jag lappade trasiga jeans. Jag lagade hål i tröjor. Det var något i mig som ville ta till vara på allt, som inte tyckte om att slänga.

En av skribenterna, Jonatan Malm, skriver om förr, att han först trott att folk lagade ting för att de var fattiga, att de inte hade något annat val. "...de stackars lappande landsbygdsmänniskorna förr var så långt ner i dynga pressade av armod, att varje litet redskap måste lappas till förbannelse. Livet stod och föll med att sakerna höll." Men sen insåg han att saker lagades av gammal vana och för att man inte ville slösa med resurserna. Man ville spara till kommande generationer.

Jag tror denna shoppinghysteri och slit-och-släng-samhälle vi lever i har sin botten i att folk känner sig rotlösa och saknar sammanhang. Att shoppa ger en känsla av sammanhang. Man köper t.ex. ett visst populärt märke, och känner sig som en del i en grupp där alla köper märkesvaror. Jag har emellanåt shoppat ganska mycket kläder, men det har inte känts rätt. Jag har emellanåt slutat att shoppa, men det har inte heller känts rätt. Jag tror jag vet vad som saknas mig.

Jag behöver använda händerna. Skapa. (Då talar jag inte om storslagen konst utan om bruksföremål, och om att laga.) Att använda händerna är medlet att nå sammanhang och att bli rotad.

Första hindret är då att jag minns mina slöjdlektioner i skolan där lärarna suckade över resultatet. Jag ska skjuta undan de minnena (jävla lärare vad de kan förstöra!). Jag ska ta intryck av duktiga slöjdare, bli inspirerad, men jag ska inte förvänta mig att det ska bli superbra resultat. I alla fall inte till en början. Det viktiga är att börja använda händerna igen.

Att skapa något nytt av något gammalt. För att spara på resurserna. För att känna sammanhang. Jag ska ramla tillbaka 20 år i tiden och ta upp det resurssparande tänk jag hade då.

Det första jag ska göra är att laga mina jeans. Med sashiko-teknik, ett japanskt sätt att laga tyg. Inte för att dölja, utan för att det ska synas :)

Maska följer på maska

Orkar inte vara kreativ, men vill ändå skapa något, så jag plockar fram min borgtlömda virkning. Det är oerhört skönt att se något växa fram genom mina händer. Jag behöver inte tänka ut något utan följer bara mönstret. Precis vad jag behöver just nu.

Väska

Nu är jag igång och virkar!  Jag virkar en svart handväska. Det var 25 år sedan sist så jag behövde lära på nytt. Jag hittade en utmärkt virkskola på nätet.  Då på högstadiet trodde jag aldrig att jag skulle virka igen, jag tyckte det var svårt och tråkigt. Jag virkade en ful vit duk som läraren bestämt att jag skulle göra. Men nu är det riktigt kul.

Handarbete

Jag hade en väninna på besök igår. Hon satt och virkade och jag blev inspirerad att ta upp mitt handarbete igen. Jag har en stickning som legat i över ett år och jag tog tag i den idag igen. Nu vet jag dock varför jag gav upp då för ett år sedan. Jag stickar med dubbel tråd, och garnet har små öglor på sej som bara trasslar hela tiden. Det är ett rent helvete så idag slängde jag eländet. Det var ingen stor stickning, bara en kort väst, så det gjorde inte så mycket.

Imorgon ska jag gå till Sländan och köpa mej garn till en väska. Nu ska här virkas istället :)