måndag 10 februari 2014

Bara jag slipper prata så är jag nöjd

Det är inte lätt att känna att det är ok att vara introvert i denna extroverta värld. Det är mest de pratsamma som syns, som introvert är det lätt att tro att det är något fel på en. Jag hade det bra enda tills jag började skolan, då märkte jag plötsligt att jag var annorlunda. Alla andra slogs för att få uppmärksamhet med hjälp av orden. Ingen såg mig eftersom jag knappt sa något. Det var säkert fler än jag som var tysta, men det kunde jag inte se då, jag såg bara alla pratmakare.

Sen har åren gått. Jag har lidit av min tystnad.

Jag gjorde Myers-Briggs personlighetstest i 20-årsåldern. Då framkom det bl.a. att jag är introvert, det var lite av en aha-upplevelse, men jag kunde fortfarande inte acceptera det. Acceptans kan ta tid.

Jag läste i höstas två böcker, om introverta, som varit stärkande och som givit mig en sista puff mot att acceptera. De är inga nyheter på bokhimmeln, men kanske har någon missat dem.

Tyst : de introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns av Susan Cain
Introvert : den tysta revolutionen av Linus Jonkman

Jag känner igen mig i dem och det är skönt att läsa någon annans ord på sådant jag redan vet. Jag rekommenderar dem!