Suga på karamellen

Jag har hittat en tidskrift på bibblan som jag blev stormande förälskad i. Jag skulle egentligen bara läsa en artikel någon tipsat mig om, men jag blev fast. Direkt.

Tidskriften heter Hemslöjd och har precis som namnet avslöjar artiklar om hemslöjd. Men den är mer än så. Det handlar även om folkkultur, historia och miljö, den har personporträtt, allting mycket intressant och trevligt skrivet. Den är väldigt vacker också. Gjord på lite tjockare, matt papper. Många bilder och fint designad. Den träffade mig rakt i hjärtat.

Jag lånade hem några nummer och bestämde mig för att denna vill jag ha. Så ja, jag har unnat mig en prenumeration på ett år. Första numret har redan trillat in genom brevlådan. Jag har bläddrat igenom den flera gånger, framifrån och bakifrån, tittat på alla bilder, sugit i mig dem. Texten sparar jag till sist. Jag har ingen brådska. Det är så mycket annat som ska gå så snabbt i mitt liv, men det här ska jag ta till mig långsamt, det dröjer ändå två månader tills nästa nummer kommer. Om den tar slut för tidigt lånar jag hem några fler nummer från bibblan.

Sist men inte minst ger den inspiration till eget skapande.

Bilden är hämtad från Hemslöjds webbsida

Bara jag slipper prata så är jag nöjd

Det är inte lätt att känna att det är ok att vara introvert i denna extroverta värld. Det är mest de pratsamma som syns, som introvert är det lätt att tro att det är något fel på en. Jag hade det bra enda tills jag började skolan, då märkte jag plötsligt att jag var annorlunda. Alla andra slogs för att få uppmärksamhet med hjälp av orden. Ingen såg mig eftersom jag knappt sa något. Det var säkert fler än jag som var tysta, men det kunde jag inte se då, jag såg bara alla pratmakare.

Sen har åren gått. Jag har lidit av min tystnad.

Jag gjorde Myers-Briggs personlighetstest i 20-årsåldern. Då framkom det bl.a. att jag är introvert, det var lite av en aha-upplevelse, men jag kunde fortfarande inte acceptera det. Acceptans kan ta tid.

Jag läste i höstas två böcker, om introverta, som varit stärkande och som givit mig en sista puff mot att acceptera. De är inga nyheter på bokhimmeln, men kanske har någon missat dem.

Tyst : de introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns av Susan Cain
Introvert : den tysta revolutionen av Linus Jonkman

Jag känner igen mig i dem och det är skönt att läsa någon annans ord på sådant jag redan vet. Jag rekommenderar dem!

På jakt efter solen

Två gånger idag har vi sprungit ut för att få en skymt av solen. Det har varit så få soltimmar sedan i oktober, jag behöver det där solljuset så väl. När solen väl kommer fram blir hela jag sprittande glad, kroppen skrattar ;)

Lite vårtecken. Huset är Lunds nya strålningscentrum. De gående är medlemmar ur studentorkestern Alte Kamereren.

Lund och Lomma i töväder

Promenad i stan och en tur ut till havet för lite bilder.

Vinter i Måryd

Solen hittade inte fram idag, men det var skönt att gå ute ändå. Lite vitt på marken och is i bäcken.

Avigsidan med att äta mediciner, de blir bara fler och fler

Jag tar regelbundet blodprover pga att jag tar Lithionit. Det är bl.a. för att kontrollera att Lithiumhalten ligger på en bra nivå och att sköldkörteln producerar sitt hormon som den ska. Denna gången hade jag dåliga värden för sköldkörteln, den producerar inte tillräckligt med hormon. Detta måste medicineras.

Så nu får jag lägga till en ny medicin på min lista. Den börjar bli lång.

Snodd bild

Att ta ett steg utanför mig själv, att iaktta vad som händer

Jag dras med så i höstens alla färger, får en energiinjektion och flyger högt upp, närmar mig extas. Så faller alla löven av och jag faller jag med, i sorgen att det är över, färgerna är borta, livet har kommit så nära döden det kan utan att förintas. Jag sörjer det färgglada som är väck, gone by the wind. Underbart är alldeles för kort.

Det är så lätt att flyga högt uppe, så ljuvligt. Och ack så förargligt att dunsa ner i tungsinnet. Jag vet att det alltid blir så, ändå är jag aldrig beredd. Bollen faller alltid ner på marken. Men det är ju så att den blir liggande om jag inte plockar upp den igen. Jag vill inte stanna därnere. Ska jag kasta bollen högt en gång till? Eller bara rulla den på backen?

Jag står här utanför och ser på mig själv. Förstår och försöker acceptera att jag fungerar så här, som en berg-och-dal-bana, och att jag duger som jag är.

Varför allt detta socker?

Jag tycker om att laga mat ifrån scratch men ibland tycker jag att det är skönt med färdigmat. Färdigmat kan man ha de dagar man har tidsbrist eller ont om ork och inspiration. Det händer emellanåt. Det finns dock ett problem med färdigmat. Jag förstår inte varför det är socker i var och varannan produkt man köper. I efterrätter och kakor kan jag tycka att man får räkna med att socker ofta är en huvudingrediens. Men i riktig mat som t.ex. köttbullar, fisksoppa eller bernaisesås, varför har man över huvud taget socker som ingrediens där??? Socker behövs inte för smakens skull. Jag har aldrig socker när jag lagar mat. Utom i efterrätter och kakor, och då minimerar jag sockerhalten så gott det går.

Kan det vara så att producenterna vet om att folk ofta är omedvetet sockerberoende? Att folk gillar matvarorna och att kroppen 'kräver' att få äta det igen, för att kroppen känner av sockret och vill ha mer? Ja, det är i alla fall vad jag tror. Jag ska ta och skriva till de producenter där jag upptäckt att de har socker i färdigmat och klaga så får vi se vad som händer.

Välja sida

Kan inte bestämma mig för vilket som är bäst. Att nå höjder av lycka och glädje och sedan obönhörligen ramla ner i svackor av utanförskapskänslor och deppighet. Eller att stanna harmonisk i mitten. Fast jo det kan jag. Lyckorusen är inte värda sitt pris.

Vad det var som fick känslorna att skena mot extas den här gången vet jag inte riktigt. Men jag fick stopp på det, svackan som kom efter blev inte särskilt djup tack och lov.

Bilder från Rövarekulan, Skåne oktober 2013

Vila i frid

Jag har länge värjt mig för att läsa både bloggen och boken, rädd för vilka känslor de skulle väcka. Jag pratar om Kristian Gidlund med bloggen I kroppen min och boken I kroppen min : resan mot livets slut och alltings början

Anledningen till att jag kände till Kristian Gidlund var för att Gustaf Norén i Mando Diao på alla tre konserter jag sett i år berättat om sin vän och hans sjukdom, att han var döende. Men som sagt, jag har värjt mig.

Kristian Gidlund avled i tisdags, den 17 september. Igår, den 18 september, fanns plötsligt boken framför mig på personalbiblioteket och jag kände att nu är det dags att läsa. Jag började läsa och jag kunde inte släppa taget om den, jag sträckläste den till sent på kvällen, till sista sidan.

Det är en fantastisk bok. Han är så närvarande i sin text, så närvarande i sitt liv, sina upplevelser i livet och av sjukdomen. Han hyllar livet och uppmanar läsaren att verkligen känna efter vad som är viktigt här och nu. Han skriver vackert. Sorgligt men vackert. Han är så stark mitt i allt elände.

Jag säger bara LÄS! Visst väcker det känslor. Sorg självklart. Men den starkaste känslan jag kände var kärlek. <3<3<3