Jag har länge värjt mig för att läsa både bloggen och boken, rädd för vilka känslor de skulle väcka. Jag pratar om Kristian Gidlund med bloggen I kroppen min och boken I kroppen min : resan mot livets slut och alltings början
Anledningen till att jag kände till Kristian Gidlund var för att Gustaf Norén i Mando Diao på alla tre konserter jag sett i år berättat om sin vän och hans sjukdom, att han var döende. Men som sagt, jag har värjt mig.
Kristian Gidlund avled i tisdags, den 17 september. Igår, den 18 september, fanns plötsligt boken framför mig på personalbiblioteket och jag kände att nu är det dags att läsa. Jag började läsa och jag kunde inte släppa taget om den, jag sträckläste den till sent på kvällen, till sista sidan.
Det är en fantastisk bok. Han är så närvarande i sin text, så närvarande i sitt liv, sina upplevelser i livet och av sjukdomen. Han hyllar livet och uppmanar läsaren att verkligen känna efter vad som är viktigt här och nu. Han skriver vackert. Sorgligt men vackert. Han är så stark mitt i allt elände.
Jag säger bara LÄS! Visst väcker det känslor. Sorg självklart. Men den starkaste känslan jag kände var kärlek. <3<3<3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar