Och så vi då som är av den andra sorten, som behöver pauser för att få utrymme. Vi som repellerar de flesta andra, som bara hittar några få själsfränder. Vi som överlever i känslan, i ordlösheten. Står ofta gapandes och tittar på med stora ögon, längtansfulla. Söker gemenskap, finner den över milsvida landskap.

Inspirerad av: http://ingrodd.blogspot.com/2012/01/istalletmed-den-stora-tomheten.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar