Jag har ju träffat en del läkare genom åren. Många mycket bra, några mindre bra. Viktigaste tycker jag är att de lyssnar på vad jag säger och tar mej på allvar. Att de faktiskt försöker göra någonting åt de besvär jag har.
Mina minnen får tala för sej själva:
Minnesbild 1993
Varje gång jag går till min läkare sägs samma sak.
’Jaha hur har du det nu Ingela?’
’Jag mår inte bra för jag har inget att syssla med.'
'Jaha'
'Jag ligger på sängen större delen av dagen.'
'Jaha'
'Jag behöver något att göra på dagarna.’
’Jaha. Hur ser din medicinering ut?’
Gång på gång på gång. Tills en dag, då det finns en läkarkandidat med på samtalet.
’Nå Ingela hur har du det nu?’
’Jag behöver något att sysselsätta mej med om dagarna. Jag mår inte bra av att gå sysslolös.’
’Jaha, men det ska vi väl kunna ordna. Det finns en arbetsterapi du kan gå till, där du kan väva, sy och pyssla med olika saker. Skulle det vara något för dej?’
’Jaa, det vill jag väldigt gärna gå på.’
’Jaha, men vad bra, jag ringer dem på en gång.’
Och så var det ordnat. Så fort jag börjat på arbetsterapin mådde jag genast mycket bättre. Tänk om "doktor jaha" hade lyssnat på mej ifrån början, då hade jag kommit tillbaka mycket snabbare. Först när han hade en läkarkandidat hos sej som han skulle imponera på så var han professionell.
Det var på den tiden det fanns arbetsterapi.
Minnesbild 2003
Jag har gått många timmar i terapi, och känner att jag behöver någonting för kroppen istället för tankarna. Jag tar upp frågan med min öppenvårdsläkare.
'Jag skulle vilja ha övningar för kroppen'
'Vad tänker du dej då?' frågar Ingvar.
'Feldenkrais har jag provat tidigare, det tyckte jag om'
'Nu har vi inte feldenkrais här i öppenvården. Jag kan erbjuda dej att gå Basal kroppskännedom hos en av våra sjukgymnaster.'
'Ja, det skulle jag vilja prova'
Ja, det var så jag fick börja hos Maria. Tack vare att han tog mej på allvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar