Något som jag tror de flesta som lever med psykisk ohälsa har tampats med är medicinerna. Ska jag ta mediciner eller ej är nog den svåraste frågan. Alla vet vi ju att läkarna väldigt gärna skriver ut mediciner ;)
Det var rätt tungt när jag insåg att jag medicinerar för resten av livet. Jag klarar mej inte utan medicin. Jag hade då flera gånger provat att sänka medicinerna och att sätta ut dem helt. Det gick inte. Jag blev genast känsligare och insjuknade. Eftersom mitt humör pendlar upp och ner behöver jag stämningsstabiliserande medicin, annars tål jag inte livets motgångar, utan blir lätt sjuk.
Sen är det biverkningarna, för biverkningar får man, av en eller annan typ. I läkemedelsbeskrivningarna står det långa listor med biverkningar så det är bara att välja några ;) Efter ett tag vänjer man sej vid dem. I vissa fall har de dock varit så svåra att jag varit tvungen att byta medicin.
Det är ju meningen att medicinerna ska tas vid samma tidpunkt varje dag. Det har varit svårt för mej att minnas om jag tagit min medicin eller ej, eftersom det alltid är samma ritual och det inte går att skilja en dag från en annan. Därför har jag min finfina dosett där jag kan se om jag tagit min medicin eller ej. Så får det bli när minnet är kort.
Efter jag fick barn har jag haft det lättare att acceptera att jag medicinerar. Jag har inte bara mej själv att tänka på. Jag måste hålla mej frisk för deras skull. Jag har ett ansvar gentemot dem. Jag är en ordentlig mamma som tar min medicin och håller mej frisk. Så enkelt är det. Jag är tacksam för att det finns mediciner, för hur hade jag annars mått idag? Var hade jag befunnit mej?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar