Dagbok från NY. Dag 1

Vi tar tunnelbanan från hotellet i Queens, ner till Manhattans sydspets där vi ska träffa mina föräldrar. I väntan går vi igenom Battery Park där det finns minnesstenar över soldater från WW II. Vi tar färjan över till Staten Island tillsammans med mor och far. Eftersom Frihetsgudinnan är stängd för renovering blir färjeturen vårt sett att se på gudinnan. Från färjan ser vi även Manhattan skyline.

Tillbaka igen på Manhattan promenerar vi längs East River för att titta på Brooklyn Bridge. Vi promenerar vidare längs Wall Street upp till minnesplatsen för World Trade Center. Vi går bara förbi byggarbetsplatsen eftersom ingen utom jag ville köa in för att se minnesplatsen Ground Zero.

Vi går längs gatorna mot Chinatown. Det är mäktigt att gå mellan skyskraporna och alla andra gigantiska byggnader. Vi kommer förbi t.ex. City Hall och City Hall Park.

Vi äter lunch på en kinarestaurang med mycket god mat. Det var vi och kineserna :)

Efter att ha promenerat lite till i Chinatown tröttnar Fi och vi skiljs åt från mina föräldrar. Vi tar tunnelbana upp till Central Park för att gå på American Museum of Natural  History. Vi går från östra till västra sidan av Central Park. På flera ställen i Central Park är det avspärrat pga att trädgrenar har fallit ner. Anledningen är att en snöstorm drog in över östra USA några dagar tidigare. Träden bar fortfarande sina gröna blad, snön la sig på dessa, och det blev för tungt för de stackars grenarna, som knäcktes."A disaster" kallade en amerikan vi pratade med, snöstormen.

American Museum of Natural  History var enormt stort, vi orkade inte äns med hälften. Vi såg afrikanska djur, en film om Big Bang, en jämförelse mellan olika storlekar i universum : från en proton till galaxer, specialutställning med guide om dinosaurier.

Efter det blir det tunnelbanan hem och vi handlar kvällsmaten på en kinesisk mataffär. Vi stupar i säng kl. 21.00.

Har jag glömt något?

Plockar och packar in i det sista. Imorgon bär det av till städernas stad, New York.

Spännande...

Gå din väg men stanna

Har just läst ut uppföljaren till Johanna Nilssons Hon går genom tavlan, ut ur bilden. Det är en mörk och dyster bok där Hanna dras allt djupare in i sin ätstörning och ångest. Hon slussas runt inom psykiatrin mellan psykiatriker som älskar att skriva ut mediciner och de som vill göra henne medicinfri. Det som håller henne uppe är kärleken.

Texten har ett väldigt driv och är, mitt i allt djup, mycket lättläst. Rekommenderas.

En siffra

Nu fick jag en siffra på det jag velat uttrycka förrut: 97% av alla våldsbrott begås av psykiskt friska. Ur Revansch 4/2011.

Det är alltså bara 3% av alla våldsbrott som begås av personer med psykisk ohälsa.

Allt för forskningen

Jag kommer att delta i en forskningsstudie, Stanleystudien, en studie av genetiska och miljömässiga orsaker till bipolärt syndrom. Det är Karolinska Institutet som står bakom studien. Jag blev intervjuad på telefon igår och ska även lämna ett blodprov. Jag tycker det känns viktigt att bidra så att de kan utveckla behandlingen av sjukdomen. Och så fick jag ju en biocheck som tack för besväret ;)

Maska följer på maska

Orkar inte vara kreativ, men vill ändå skapa något, så jag plockar fram min borgtlömda virkning. Det är oerhört skönt att se något växa fram genom mina händer. Jag behöver inte tänka ut något utan följer bara mönstret. Precis vad jag behöver just nu.

Öppenhet fungerar

Jag är oerhört tacksam för att jag har en arbetsgivare som respekterar mig och accepterar min sjukdom. Det har fungerat att vara öppen om min sjukdom! =D

Balansering

Det var litet av ett nederlag för mig när jag bestämde mig för att gå ner i arbetstid och bara jobba 50%. Jag ville ju så gärna klara lika mycket som 'alla andra', jag ville ju så gärna göra rätt för mig. Det var dock det enda rätta, det inser jag nu i efterhand. Jag blir ju tyvärr fortfarande väldigt trött av att jobba, men nu har jag tillräckligt med tid för återhämtning. Jag känner också att jag kan ge allt på den tid jag är på jobbet; det känns rätt.

Det gäller helt enkelt att hitta rätt nivå, där man känner att man orkar med. Att inte jämföra sig så mycket med 'alla andra' utan istället se vad som är bäst för sig själv.

Tack Skavlan

Skavlan är mästare på att ta in intressanta och högaktuella gäster till sin talkshow. Ikväll var Ann Heberlein, teologie doktor i etik, där. Hon är aktuell med sin bok Ett gott liv.  Ann Heberlein har diagnosen Bipolär sjukdom typ 2. Hon skrev 2008 boken Jag vill inte dö jag vill bara inte leva, som beskriver ett depressivt skov.

Tack Ann Heberlein för att du ger människan bakom en psykisk diagnos ett ansikte!

Visst funderar jag

Att ha en sjukdom som av samhället ses som frånstötande är inte helt enkelt. Många timmars funderande har det blivit. Vad jag har kommit fram till är dock att det första jag måste göra är att acceptera min egen sjukdom. Det är nummer ett. Inte förrän jag accepterat min egen sjukdom kan jag be att andra ska förstå mig.

Det har varit en process att acceptera min egen sjukdom, det är inget som jag gjort över en natt; det har tagit flera år. Under tio år av mitt liv drabbades jag av fyra psykoser för att jag helt enkelt inte såg symptomen i tid.   Först genom accepterandet har jag kunnat se symptomen och därmed kunnat stoppa sjukdomens utbrytande i tid. Givetvis har sjukdomsinsjuknandena skapat mycket lidande, inte bara för mig utan även för dem som står mig närmast, det går inte att komma ifrån. Samtidigt har jag lärt mig oerhört mycket om mig själv och hur jag fungerar. Min sjukdom är en del av mig, jag hade inte varit Jag utan den.

Jag har barn, två underbara barn som är mitt liv. 'Hur kan hon skaffa barn när hon har psykiska problem?' tänker du kanske. Det har för mig aldrig varit någon tvekan att skaffa barn, det har hela tiden varit helt självklart. Jag skulle ju egentligen ha fem barn, men jag insåg efter två att de var allt jag skulle klara av; samtidigt som barnen ger mycket energi, så kräver de en del... 'Tänk om de får din sjukdom' tänker du kanske. Ja, tänk om... Jag vet att det går att resa sig igen, hur många gånger man än faller. Det gäller mig, och det gäller dem om de skulle ha oturen att få utslag av mina gener så starkt....

I dagsläget är det ju tyvärr så att det råder många fördomar kring personer med psykisk ohälsa, fördomar som media driver på. Som jag sagt så många gånger förut: jag vill ändra på den bilden.