Att ha en sjukdom som av samhället ses som frånstötande är inte helt enkelt. Många timmars funderande har det blivit. Vad jag har kommit fram till är dock att det första jag måste göra är att acceptera min egen sjukdom. Det är nummer ett. Inte förrän jag accepterat min egen sjukdom kan jag be att andra ska förstå mig.
Det har varit en process att acceptera min egen sjukdom, det är inget som jag gjort över en natt; det har tagit flera år. Under tio år av mitt liv drabbades jag av fyra psykoser för att jag helt enkelt inte såg symptomen i tid. Först genom accepterandet har jag kunnat se symptomen och därmed kunnat stoppa sjukdomens utbrytande i tid. Givetvis har sjukdomsinsjuknandena skapat mycket lidande, inte bara för mig utan även för dem som står mig närmast, det går inte att komma ifrån. Samtidigt har jag lärt mig oerhört mycket om mig själv och hur jag fungerar. Min sjukdom är en del av mig, jag hade inte varit Jag utan den.
Jag har barn, två underbara barn som är mitt liv. 'Hur kan hon skaffa barn när hon har psykiska problem?' tänker du kanske. Det har för mig aldrig varit någon tvekan att skaffa barn, det har hela tiden varit helt självklart. Jag skulle ju egentligen ha fem barn, men jag insåg efter två att de var allt jag skulle klara av; samtidigt som barnen ger mycket energi, så kräver de en del... 'Tänk om de får din sjukdom' tänker du kanske. Ja, tänk om... Jag vet att det går att resa sig igen, hur många gånger man än faller. Det gäller mig, och det gäller dem om de skulle ha oturen att få utslag av mina gener så starkt....
I dagsläget är det ju tyvärr så att det råder många fördomar kring personer med psykisk ohälsa, fördomar som media driver på. Som jag sagt så många gånger förut: jag vill ändra på den bilden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar