fredag 25 januari 2013

Det är en framgångssaga!

Jag är oändligt tacksam över att mina mediciner finns även om det likafullt är surt att ta dem. Vad hade jag varit utan dem?

Med hjälp av medicinerna håller jag mig upprätt. Jag slipper de djupa dalarna och jag undviker att bli förvirrad. Tänk jag kan till och med krypa ur mitt slutna jag och säga vad jag tycker.

Till och med nu när oron slår sina klor i mig kan jag hålla det på avstånd. Som sagt, jag kan inte annat än vara tacksam, var hade jag varit utan mina mediciner? Vem hade jag varit?


2 kommentarer:

Osynliga bekännelser sa...

Japp de dära medicinerna har man mycket att tacka för.

MissManic sa...

Jag brukar ofta undra hur jag mått utan mediciner, jag vågar inte testa men undrar gör jag.
Tack för mediciner