Önskar ibland att jag hade haft ett trauma att skylla all ohälsa på. Något att kunna arbeta med i terapi, att sakta ta mig ur, eller åtminstone lära mig hantera. Tänk så enkelt det vore (i jämförelse).
Står där istället nu med en ohälsa som uppstår pga min känslighet. Någonting händer i min närhet och jag ballar ur, kan inte hantera alla känslor som väller upp.
I september är det 20 år sedan jag blev sjuk första gången, då drabbades jag av en kort reaktiv psykos. Inget att fira precis. Däremot kan jag fira att det är 10 år sedan, i december, jag hade en psykos sista gången. Jag önskar jag kunde säga det var sista gången i mitt liv, definitivt. Sätta punkt.
(Så var det depressionerna, de återkommer tyvärr fortfarande...)
2 kommentarer:
Jag vet inte jag...miljoner terapitimmar senare, när en är fullständigt sönderanalyserad, ligger traumat fortfarande och spökar, bara för att det KAN. Då känner en sig ganska obotbar.
Till slut insåg jag att det inte är det förflutna jag måste lära mig att hantera utan nuet.
Ja, det är så sant. Det är nuet man ska ta tag i.
Välkommen hit förresten :) Jag ska kolla in din blogg oxå
Skicka en kommentar