Hoppet finns alltid i musiken

Lyssnar mycket på Ossler just nu. Blir glad och lycklig av musiken faktiskt, fylld av kärlek.

.

Stå fast vid vad som är bäst för hälsan

Gläds åt att min dotter hittat jobb och boende i London så snabbt. Gläds åt att min son tar skolan på större allvar nu när han ska söka in på gymnasiet. Hoppas och tror att min make snabbt kommer att hitta ett nytt jobb efter att ha blivit uppsagd.

Själv måste jag fortsätta sätta hälsan först. Jag kan inte rusa ut och börja jobba bara för att maken blivit av med jobbet. (Inte för att han begär det, det är helt mina egna funderingar.) Jag skulle bli sämre av att jobba, det är bara så. Vid detta måste jag stå fast, för hälsans skull.

Jag hoppas att jag kan bidra till ekonomin på andra sätt, genom att sälja något jag sytt eller målat kanske, det vore en dröm att gå i uppfyllelse.

Test

Har provat att dra upp antalet intryck lite, och införa mer aktivitet i mitt liv. Hjärnan protesterar direkt. Blir fullkomligt utmattad igen. Så nej, det går inte. Tillbaka till det lugna livet med långa pauser.

Thåström

"Varje dag av mitt liv, varje andetag tar tid. Jag står aldrig still."

Såg honom på Mejeriet i våras. Såg honom igen på Malmöfestivalen igår kväll. Thåström äger.

Stunder av lycka

Vad jag njuter av att bara vara

Idag:

stavgång på 6 km i skogen
hittade ett solrosfält
städat lägenheten
strukit tvätt
gått till mataffären
läste tidskriften Vi

Jag sitter under min korkek, luktar på blommorna och är så LYCKLIG

Inspiration

Läser i Hemslöjd 2015:3. Det handlar om en ung kvinna som bosätter sig enkelt i naturen, inspirerad av Thoreau. Thoreau var en författare som på 1800-talet levde två år i en stuga mitt i skogen för att komma närmare naturen och se på civilisationen med distans. Det finns beskrivet i en bok som heter Walden.

"han satte sig på sin enkla veranda på morgonen, och blev plötsligt varse att det blivit kväll. Han hade inte uträttat något som helst fysiskt arbete, men tyckte ändå att det blev en bra dag, bara genom att sitta där."

Detta har hänt mig hur många gånger som helst under de senaste månaderna. Livet måste inte gå i expressfart hela tiden. Det finns så mycket att hämta ur stillheten, tystnaden och lugnet.


Jag har reserverat boken på bibblan, den måste jag läsa!

Så länge själen håller min hand

Så är jag där igen, tankarna trummar häftigt i min hjärna
Känslorna dras genast med upp på tåget
Det går så fort att jag inte hinner stoppa det i tid (jag som vetat vad jag vill i ett halvår nu)
Jag tvivlar
Ger man upp ett fast jobb bara för att må bättre? Gör man så i dagens Sverige? Jag ska vara glad att jag har ett jobb, jag får klamra mig fast trots att vantrivseln fräter upp mig inifrån, att jag blir sjuk av att vara där, av så många olika anlednigar. Hur skulle det gå för mig, hur skulle jag överleva ekonomiskt?

Själen viskar något helt annat;

~ dra dig tillbaka ~

Viskningarna blir allt starkare, min kropp blir allt mer övertygad. Det är rätt, det är rätt, det är rätt. Allt som har med jobb att göra känns alldeles galet i min kropp.

Men vad ska alla säga? Vad ska JAG säga när jag träffar folk? Hur ska jag kunna visa mig på stan? Vad ska folk tycka, vad ska de tycka, vad ska de TYCKA?

Kroppen skriker WHAT THEY THINK? - COULDN'T CARE LESS



'nough said

Bild från http://sverigesradio.se/

Vilt hav

Havet är fantastiskt spännande en sådan här blåsig dag (det tycker vågsurfarna också). Jag har gjort ett försök att fånga det på bild.

Allting har en baksida

Det är helt underbart att vistas i denna vackra fjällvärld och jag älskar verkligen att röra på mig, men...

...så var det detta med vikten. Jag går och bär på 20 kg övervikt och det är en klar nackdel i dessa stigningar. Knäna har faktiskt klarat sig, men jag har fått mer ont i min vänstra höft. Och så känner jag mig fruktansvärt otränad. Hemma promenerar jag minst en timme om dagen och springer fyra trappor upp utan hiss, minst två gånger/dag. Men det räcker inte som träning för detta landskap. Skånes i stort sett platta landskap är inte träning nog.

Ja, visst jämför jag mig med förra gången vi var här, det var åtta år sedan. Jag var 37 år, inte 45, och inte överviktig. Då gick det lätt minnsann, jag galopperade uppför branterna vill jag minnas.

Jag får vara nöjd med att vandra en mil om dagen. Det är inte fy skam. Tyvärr kommer jag inte att nå så långt in i fjällvärlden som jag hade sett framför mig, jag trodde att vi nu, med en femtonåring som yngsta vandrare, skulle lyckas gå längre. Men så var det då det där med 45-åringen. Tänkte inte på henne...

Freedom!