hemsökt

oron kommer och går
fortfarande
(det är mycket att oroa sig för)

oron formar sig i djupaste svart
oron tar fäste
klamrar sig kvar

jag blir alldeles
stelfrusen

När jag inte hinner skriva så mycket...

...undrar jag vad jag egentligen gör med min tid. Det var över en vecka sedan jag skrev sist.

Och nu när jag skriver (och reflekterar) så inser jag varför. Oro oro oro. Oron har ockuperat mej den senaste veckan, jag har inte kunnat släppa fram några andra tankar. Åh vad jag hatar det. Vilken tur att oron är över för den här gången.

Ibland är 11 km väldigt långt

"Mamma Pappa kom hem. Jag har skadat mej" står det i ett mail. Jag sitter i Informationen på biblioteket. Jag drar efter andan och kastar mej över telefonen för att ringa hem till Filip. "Jag har ont. Kom hem."

Jag försöker få tag i Fredrik, men han iggar mej, pratar redan i telefon. Typiskt, han är ju den som kommer hem snabbast eftersom han har bilen. Som tur var har vi ingen rusning i Informationen, så jag kan sticka hem. Jag trampar på allt vad tygen håller, men aldrig har cykelturen hem känts så lång! Jag kan inte vara hemma snabbt nog.

Nu var det inte så farligt med armen trots allt. Det var ju skönt. Jag kan andas ut; puh...