Att läsa, plågas, och komma till insikt

Har över helgen läst den bok som fick Augustpriset 2013, Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. Den har ju blivit hyllad, så jag hade minst sagt höga förväntningar, dock utan att ha läst recensionerna. Jag vill inte läsa recensioner, jag vill bilda mig en egen uppfattning och inte styras in i vad recensenten ser i texten.

Texten i boken är intellektuellt hållen, huvudpersonens tankegångar är skarpa och strukturerade. Jag blir snabbt uttråkad av berättarstilen, finner det ointressant i längden, konstruerat. Berättelsens händelseförlopp är dessutom förutsägbart. Kvinna trånar efter man, det slutar i sängen till sist, då tappar mannen intresset, kvinnan fortsätter tråna. Jag funderar många gånger på att sluta läsa, men fortsätter läsa trots motståndet, tänker att berättelsen ska få en oväntad vändning mot slutet. Men det fortsätter i samma stil, med ett enda lång kvinnligt förnedrande. Mannen som förnedrar henne, hon som förnedrar sig själv genom att fortsätta hoppas. Berättelsen blir som ett hån över förälskelsen och att den driver oss till denna förnedring.

Jag har själv varit där, det är inget jag är stolt över. Vi hade ett förhållande i knappt ett år, vi var 19 år. Han var sedan utomlands i ett år, jag var lika himlastormande förälskad i honom när han kom hem. Det utnyttjade han. Han sa att vi var tillsammans igen, han fick vad han ville och kom tillbaka när det passade honom. Jag började protestera lite milt. Han fortsatte ta vad han ville ha och sedan pysa. Sista gången protesterade jag, mer högljutt än tidigare, då insåg han till sist vad han höll på med och dröp iväg. Jag har inte sett honom sedan dess. Han har aldrig bett om ursäkt.

Det är aldrig rätt att utnyttja en person för att få sex. Aldrig. På så vis har Lena Andersson rätt. Jag blir dock besviken på huvudpersonen, för hon utvecklas inte. Jag hade velat att hon, som var så klarsynt i allt hon annars tänkte, även blev klarsynt här, att hon visade att det fanns en annan väg att gå än förnedringens. Att hon får upprättelse. Men jag inser nu när jag skriver detta, att det finns inget annat sätt. Man får aldrig upprättelse. Man får aldrig någon förklaring. Man får aldrig en ursäkt. Aldrig när man blivit utnyttjad sexuellt.