Vilken gudomlig eftermiddag

I dag var det andra gången vi träffades. Sex personer hemma hos Eva. Vi gjorde massage, speglingsövningar och mediterade. Vi gav och vi tog emot. Stundtals under övningarna var det lite jobbigt, men nu efteråt känns det helt himmelskt.

Jag är så oändligt tacksam att jag kunde delta i detta. Underbara människor och fantastiska, energigivande övningar.

Tack Lise för att du gjorde dessa möten möjliga, jag ser så fram emot nästa tillfälle!

Här är Jag

Vad som är väldigt tydligt nu när jag går hemma år att jag stärker mitt Jag. Alla timmar för mig själv fyller sitt syfte.

Det finns ingen tvekan längre vad det är Jag vill, Jag tycker och Jag känner. Det är fantastiskt skönt att erfara. Ute bland andra människor, som på jobbet, blir mitt Jag väldigt suddigt, svårt att känna igen. Jag blir som invaderad av alla andra.

Jag vill aldrig mer vara suddig, jag vill vara Jag.

En liten insikt

Följde med pappa på ett föredrag ikväll. Det var Linus Thörnblad som berättade om sin höjdhopparkarriär som tyvärr slutade med att han gick in i väggen. Med andra ord fick han en utmattningsdepression. Han berättade väldigt öppet och ärligt om hela förloppet. Jag tycker det var väldigt starkt gjort av honom.

Jag kände igen mig förstås. Hur man driver sig själv mot undergången för att man inte kan tolka signalerna på att det går utför, man vill inte vara svag. Symptomen. Hur man efter man nått botten börjar uppskatta de små tingen i livet. Det är så bra att höra någon med samma erfarenhet sätta ord på det.

Han sa en grej som var "ny", som jag tog till mig. Att han sista året drevs av omgivningens förväntningar på att prestera och på att visa dem vad han gick för, att han dög. Men där fanns ingen inre drivkraft, ingen inre glädje. Precis så var det för mig också. Aldrig mer tillbaka i det! Fortsättningsvis gör jag saker som gläder mig, som jag vill långt inne. Av rätt orsaker.

I skuggan av skrålande midsommarfirande grannar ligger jag och funderar

Saker jag vetat om mig själv men inte tagit hänsyn till under alla dessa år. Vetat men ändå fortsatt sträva i motsatt riktning. Velat vara som andra. Velat vara annorlunda än den jag är. För jag har inte sett att det finns andra som är som jag, de syns och hörs inte och därför är de svåra att upptäcka. Hela tiden trott det varit fel på mig.

Nu i och med denna långa sjukskrivning har jag tagit mig tid till att fundera över vad som kan rättas till. Jag måste ta hänsyn till vem jag är och till min sjukdom. Jag kan inte hålla på och bli sjuk hela tiden, det tar för mycket på hjärnans kapacitet.

Min personlighet är enligt Meyers-Briggs personlighetstest Introvert-känsla-intuition-perception. Jag är dessutom en högsensitiv person.
Min diagnos är Cykloid psykos vilket är en recidiverande affektiv sjukdom. Jag skulle vilja kalla den för 'introvert bipolär' (mitt påhitt).

Alla dessa faktorer påvisar följande:
Jag ska vistas i en lugn miljö utan för mycket intryck.
Jag ska inte ha för mycket folk omkring mig.
Jag ska ha möjlighet till avskiljd vila när och hur länge det än behövs.
Jag behöver få utlopp för min kreativitet.
Jag behöver en stressfri tillvaro.

Bibliotek funkar inte, varken större eller mindre, varken folkbibliotek eller skolbibliotek. Så är det bara.

Att vara hemma funkar väldigt bra.

Hur går jag vidare?

Punkt

Blundar, kanske försvinner alla bekymmer då
Landar i en trädgård med fågelkvitter
kan jag få stanna här för evigt?

Jag finns här, i min kropp, i min tanke, i min känsla, i min själ
Gott nog, det räcker så

Face the facts

Jag har nått en gräns i mitt liv. Nu får det vara nog. Jag har försökt och försökt passa in, anpassa mig efter ett tempo som inte är mitt. Gång efter annan har det brakat in i en depression.

Jag vill leva ett liv där jag håller mig frisk. Jag vill vara glad och må bra. Jag behöver känna att jag gör det JAG vill, och inte hela tiden anpassar mig efter det andra vill. Det tar tid för mig att känna efter vad jag vill. Om jag befinner mig bland andra människor känner jag inte alls vad jag vill, jag behöver lugn och ro och tid för mig själv. Först då blommar jag och kommer i visshet.

Jag ratar ett liv i ständig stress. Det får vara slut med det nu. Det är dags att inse att jag är en skör och känslig själ, jag tål inte särskilt mycket. Det är bara att acceptera det, det går inte att ändra på, hur gärna jag än vill. Det är bara att göra det bästa av situationen. Jag behöver vara hemma i lugn och ro, för mig själv mest. Det är ok.

Spänningarna släpper

Lever här och nu. Ingen stress, inga måsten som tar kål på mig, inga tider att passa. Inget betungande tankearbete. Behöver inte vara på min vakt; inga knivar i ryggen, inga sura kommentarer. Jag kan vara helt mig själv, helt i min egen takt. Underbart. Spänningarna börjar långsamt släppa.

Sover nästan halva dygnet, ett aldrig sinande sömnbehov. Gör så lite som möjligt förutom hushållsarbetet. Bakar, lagar mat, diskar, städar, tvättar, handlar, brygger te. Syr några stygn ibland. Det praktiska är skönt att utföra; det mesta går på rutin och kräver inget tankearbete. Läsa går inte, har ingen koncentration. Ser på TV. Promenerar varje dag, i staden, i skogen och längs havet.

Känner då och då lyckan i mig, den kramar om mig och får mig att le.

Jag har det bra just nu, depressionen har börjat släppa taget om mig och vi går mot ljusare tider.

Till vilket pris?

Vart tar man vägen när man inte passar in? När man inte orkar hålla takten? Kan man smyga ut genom bakdörren? Det finns regler som säger att man ska jobba tills man är 65, 40 timmar i veckan. Gör man inte det duger man inte, man håller inte måttet. Hur gör man när man är långsam och inte orkar hålla takten? När man inte passar in i samhällets normer?

Jag har kämpat mot min sjukdom, försökt att jobba, försökt hålla jämn takt med alla andra. Jag har minskat arbetstiden till nu 50%. Jag orkar några månader, år, sen rasar jag in i depression pga att jag har drivit mig själv för hårt. Jag har rest mig gång på gång, tagit nya tag, kämpat vidare. Till vilket pris? Någon uppskattning har jag aldrig fått. Nu är jag där igen, i en depression, och den här gången känner jag inte att jag vill tillbaka in i arbetslivet. För vad är det värt? Varför ska jag driva mig till att försöka passa in när jag ändå bara rasar inom kort?

Jag vill må bra, leva i ett tempo jag fungerar i. Jag orkar inte med arbetslivet. Ge mig istället frid.

Anatomi

Medicinen jag tar sedan fem år (Zyprexa) har tagit bort mycket av mitt känsloliv. Jag mår bättre totalt sätt, men jag gråter ju aldrig. Det känns konstigt. Förr kunde jag gråta då och då och det lättade på trycket, jag mådde bättre efteråt.

Just nu tittar jag på tv-serien Grey's anatomy, är inne på säsong tre. Jag kan bara säga att jag gråter så det flödar i vissa avsnitt. Och det är skönt. Det är helt underbart att känna att jag har känslor igen. Så trött jag varit på det är jämna humöret jag haft så länge. Och jag inte bara gråter, jag känner kärlek och lycka likaså. Det är tur att jag ska få gråta och glädjas i åtta säsonger till. Kanske ska det till och med fortplanta sig så att jag ska kunna visa lite mer känslor i arbetslivet. Jag är så trött på att vara som en likgiltig mask utan att visa några känslor.

Slutsats: kultur är viktigt för känslolivet, det behöver inte vara finkultur för att skapa reaktioner, huvudsaken är att man känner igen sig

Att återuppta en livsstil

Tillbaka till tidskriften Hemslöjd. Så bra och nyttig den är. Jag har nu läst nummer 2013:5 med tema "gör om, gör nytt". TBT. Jag kastades verkligen tillbaka 20 år i tiden. Då lagade jag fortfarande saker som gick sönder, kläder tänker jag mest på (annat har jag för det mesta fortsatt laga). Jag lappade trasiga jeans. Jag lagade hål i tröjor. Det var något i mig som ville ta till vara på allt, som inte tyckte om att slänga.

En av skribenterna, Jonatan Malm, skriver om förr, att han först trott att folk lagade ting för att de var fattiga, att de inte hade något annat val. "...de stackars lappande landsbygdsmänniskorna förr var så långt ner i dynga pressade av armod, att varje litet redskap måste lappas till förbannelse. Livet stod och föll med att sakerna höll." Men sen insåg han att saker lagades av gammal vana och för att man inte ville slösa med resurserna. Man ville spara till kommande generationer.

Jag tror denna shoppinghysteri och slit-och-släng-samhälle vi lever i har sin botten i att folk känner sig rotlösa och saknar sammanhang. Att shoppa ger en känsla av sammanhang. Man köper t.ex. ett visst populärt märke, och känner sig som en del i en grupp där alla köper märkesvaror. Jag har emellanåt shoppat ganska mycket kläder, men det har inte känts rätt. Jag har emellanåt slutat att shoppa, men det har inte heller känts rätt. Jag tror jag vet vad som saknas mig.

Jag behöver använda händerna. Skapa. (Då talar jag inte om storslagen konst utan om bruksföremål, och om att laga.) Att använda händerna är medlet att nå sammanhang och att bli rotad.

Första hindret är då att jag minns mina slöjdlektioner i skolan där lärarna suckade över resultatet. Jag ska skjuta undan de minnena (jävla lärare vad de kan förstöra!). Jag ska ta intryck av duktiga slöjdare, bli inspirerad, men jag ska inte förvänta mig att det ska bli superbra resultat. I alla fall inte till en början. Det viktiga är att börja använda händerna igen.

Att skapa något nytt av något gammalt. För att spara på resurserna. För att känna sammanhang. Jag ska ramla tillbaka 20 år i tiden och ta upp det resurssparande tänk jag hade då.

Det första jag ska göra är att laga mina jeans. Med sashiko-teknik, ett japanskt sätt att laga tyg. Inte för att dölja, utan för att det ska synas :)

Sökande

Träden vet att gräva där de står
att lyckan finns just precis
där fröet en gång började gro