Skrivande tecken

I Församlingsbladet har jag sett i flera år att de har en grupp för kreativt skrivande. Intressant har jag tyckt men inte vågat ta steget dit. Men i veckan tog jag mod till mig och gick dit, kändes glädjefullt.

Vi var 10 kvinnor. Prästen som höll i det och jag var ungefär lika gamla, en tjej var något yngre, sedan var det bara gamla tanter. Alla hade medverkat i gruppen i flera år.

Vi fick en skrivövning. Jag visste inte alls vilket djup jag skulle lägga mig på, vad som var acceptabelt i gruppen. Min text blev lite komisk, grund.

En efter en lästes texterna upp, en efter en var de djupa och underfundiga. Jag tänkte vad fan, jag läser min text även om den är udda i sammanhanget, även om den inte riktigt passar in. Ärligt talat brydde jag mig inte om vad de skulle tycka. Det gick bra ändå.

Jag gick lite gladare därifrån, lite stärkt. Och jag tänker gå dit nästa gång.

Att återuppta en livsstil

Tillbaka till tidskriften Hemslöjd. Så bra och nyttig den är. Jag har nu läst nummer 2013:5 med tema "gör om, gör nytt". TBT. Jag kastades verkligen tillbaka 20 år i tiden. Då lagade jag fortfarande saker som gick sönder, kläder tänker jag mest på (annat har jag för det mesta fortsatt laga). Jag lappade trasiga jeans. Jag lagade hål i tröjor. Det var något i mig som ville ta till vara på allt, som inte tyckte om att slänga.

En av skribenterna, Jonatan Malm, skriver om förr, att han först trott att folk lagade ting för att de var fattiga, att de inte hade något annat val. "...de stackars lappande landsbygdsmänniskorna förr var så långt ner i dynga pressade av armod, att varje litet redskap måste lappas till förbannelse. Livet stod och föll med att sakerna höll." Men sen insåg han att saker lagades av gammal vana och för att man inte ville slösa med resurserna. Man ville spara till kommande generationer.

Jag tror denna shoppinghysteri och slit-och-släng-samhälle vi lever i har sin botten i att folk känner sig rotlösa och saknar sammanhang. Att shoppa ger en känsla av sammanhang. Man köper t.ex. ett visst populärt märke, och känner sig som en del i en grupp där alla köper märkesvaror. Jag har emellanåt shoppat ganska mycket kläder, men det har inte känts rätt. Jag har emellanåt slutat att shoppa, men det har inte heller känts rätt. Jag tror jag vet vad som saknas mig.

Jag behöver använda händerna. Skapa. (Då talar jag inte om storslagen konst utan om bruksföremål, och om att laga.) Att använda händerna är medlet att nå sammanhang och att bli rotad.

Första hindret är då att jag minns mina slöjdlektioner i skolan där lärarna suckade över resultatet. Jag ska skjuta undan de minnena (jävla lärare vad de kan förstöra!). Jag ska ta intryck av duktiga slöjdare, bli inspirerad, men jag ska inte förvänta mig att det ska bli superbra resultat. I alla fall inte till en början. Det viktiga är att börja använda händerna igen.

Att skapa något nytt av något gammalt. För att spara på resurserna. För att känna sammanhang. Jag ska ramla tillbaka 20 år i tiden och ta upp det resurssparande tänk jag hade då.

Det första jag ska göra är att laga mina jeans. Med sashiko-teknik, ett japanskt sätt att laga tyg. Inte för att dölja, utan för att det ska synas :)

Skrivande - i en eller annan form

2009-07-11 skrev jag mitt första inlägg på denna blogg. Tre år sedan alltså. Sedan dess har jag skrivit ett blogginlägg ungefär två gånger i veckan.

Detta skrivande är oerhört betydelsefullt för mig. Jag har hittat min röst igen. Jag är ingen pratsam person, men när jag skriver känner jag ett flöde. Jag känner min sanna röst andas. Och så får jag bekräftelse här, genom kommentarer och gillanden. Det ska ni veta känns oerhört bra. Tack!

Nu har jag även kommit igång med annat skrivande. Jag har börjat skriva dikter igen. Och så har jag en berättelse på gång. Förhoppningsvis ska jag kunna färdigställa något inom kort.

Writing is queen! Writing am I!

Nytt avstamp

Har nu haft en tids "skrivkramp". Jag har funderat mycket över varför jag egentligen skriver, har jag något att skriva om? Vill någon läsa? Min drivkraft var ju från början att skriva om hur det är att leva med min sjukdom, men det blev mer av en dagbok över allt positivt jag gör. Det har alltså inte riktigt blivit som jag tänkt.

Jag tänker att jag inte riktigt har vågat att skriva om allt det svåra, trots att det är det jag innerst inne vill. Det är ok att skriva om hur man slåss mot sin cancer, eller att komma tillbaka efter en svår trafikolycka. Psykiska ohälsa beror ju egentligen bara (förenklat) på "felprogrammering" i hjärnan och gener, lika fysiskt som alla andra sjukdomar, varför är det då tabu att skriva om och prata om psykisk ohälsa?  Det vill jag ändra på!

Jag gör ett nytt försök.

När jag vet att någon läser

Det känns riktigt gött att jag håller igång bloggen. Det känns underbart att någon är inne och faktiskt läser det jag skriver, det känns meningsfullt att skriva då.

Så tack kära läsare för att du är här och kikar på det jag skriver då och då. Att skriva bloggen är det bästa sätt jag skrivit på i hela mitt liv. I like.

Premiär

Semester! Äntligen ledig ett bra tag framöver. Långa lata dagar. "I'm free to do what I want any old time". Det känns underbart!

Veckorna under året kretsar kring jobb, hushållsarbete, pyssel med huset och att få barnen till rätt plats i rätt tid med rätt grejor. Det blir inte mycket tid över till något eget. En film ibland, träffar goda vänner ibland, men allt det där jag sysslade med FÖRE barnen kom, mina intressen, det har inte fått något utrymme på väldigt länge.

Nu har jag bestämt mej för att skrivandet ska få en ny chans i mitt liv. Jag börjar på min semesters första dag så att det ska hinna bli en vana tills vardagen böjar igen i augusti. Även om Internet nu skulle bli en ny byrålåda där det jag skriver aldrig blir läst av någon annan än mej själv, så spelar det ingen roll. Hudvudsaken är att jag skriver, att mina tankar och känslor får ett uttryck igen.