En liten insikt

Följde med pappa på ett föredrag ikväll. Det var Linus Thörnblad som berättade om sin höjdhopparkarriär som tyvärr slutade med att han gick in i väggen. Med andra ord fick han en utmattningsdepression. Han berättade väldigt öppet och ärligt om hela förloppet. Jag tycker det var väldigt starkt gjort av honom.

Jag kände igen mig förstås. Hur man driver sig själv mot undergången för att man inte kan tolka signalerna på att det går utför, man vill inte vara svag. Symptomen. Hur man efter man nått botten börjar uppskatta de små tingen i livet. Det är så bra att höra någon med samma erfarenhet sätta ord på det.

Han sa en grej som var "ny", som jag tog till mig. Att han sista året drevs av omgivningens förväntningar på att prestera och på att visa dem vad han gick för, att han dög. Men där fanns ingen inre drivkraft, ingen inre glädje. Precis så var det för mig också. Aldrig mer tillbaka i det! Fortsättningsvis gör jag saker som gläder mig, som jag vill långt inne. Av rätt orsaker.

Face the facts

Jag har nått en gräns i mitt liv. Nu får det vara nog. Jag har försökt och försökt passa in, anpassa mig efter ett tempo som inte är mitt. Gång efter annan har det brakat in i en depression.

Jag vill leva ett liv där jag håller mig frisk. Jag vill vara glad och må bra. Jag behöver känna att jag gör det JAG vill, och inte hela tiden anpassar mig efter det andra vill. Det tar tid för mig att känna efter vad jag vill. Om jag befinner mig bland andra människor känner jag inte alls vad jag vill, jag behöver lugn och ro och tid för mig själv. Först då blommar jag och kommer i visshet.

Jag ratar ett liv i ständig stress. Det får vara slut med det nu. Det är dags att inse att jag är en skör och känslig själ, jag tål inte särskilt mycket. Det är bara att acceptera det, det går inte att ändra på, hur gärna jag än vill. Det är bara att göra det bästa av situationen. Jag behöver vara hemma i lugn och ro, för mig själv mest. Det är ok.

Spänningarna släpper

Lever här och nu. Ingen stress, inga måsten som tar kål på mig, inga tider att passa. Inget betungande tankearbete. Behöver inte vara på min vakt; inga knivar i ryggen, inga sura kommentarer. Jag kan vara helt mig själv, helt i min egen takt. Underbart. Spänningarna börjar långsamt släppa.

Sover nästan halva dygnet, ett aldrig sinande sömnbehov. Gör så lite som möjligt förutom hushållsarbetet. Bakar, lagar mat, diskar, städar, tvättar, handlar, brygger te. Syr några stygn ibland. Det praktiska är skönt att utföra; det mesta går på rutin och kräver inget tankearbete. Läsa går inte, har ingen koncentration. Ser på TV. Promenerar varje dag, i staden, i skogen och längs havet.

Känner då och då lyckan i mig, den kramar om mig och får mig att le.

Jag har det bra just nu, depressionen har börjat släppa taget om mig och vi går mot ljusare tider.

Till vilket pris?

Vart tar man vägen när man inte passar in? När man inte orkar hålla takten? Kan man smyga ut genom bakdörren? Det finns regler som säger att man ska jobba tills man är 65, 40 timmar i veckan. Gör man inte det duger man inte, man håller inte måttet. Hur gör man när man är långsam och inte orkar hålla takten? När man inte passar in i samhällets normer?

Jag har kämpat mot min sjukdom, försökt att jobba, försökt hålla jämn takt med alla andra. Jag har minskat arbetstiden till nu 50%. Jag orkar några månader, år, sen rasar jag in i depression pga att jag har drivit mig själv för hårt. Jag har rest mig gång på gång, tagit nya tag, kämpat vidare. Till vilket pris? Någon uppskattning har jag aldrig fått. Nu är jag där igen, i en depression, och den här gången känner jag inte att jag vill tillbaka in i arbetslivet. För vad är det värt? Varför ska jag driva mig till att försöka passa in när jag ändå bara rasar inom kort?

Jag vill må bra, leva i ett tempo jag fungerar i. Jag orkar inte med arbetslivet. Ge mig istället frid.

Varför är det så svårt att bryta tystnaden?

Att tala om för folk att jag ramlar ner i en depression ibland, det kan jag numera göra utan att skämmas. Det är värre med psykoserna. Nu var det i och för sig länge sedan jag drabbades av en psykos, närmare bestämt 10 år sedan i vinter, så det är ju inte så aktuellt. Men att tala om psykoserna känns svårare än att tala om depressionerna. Jag vet att det finns fler fördomar kring psykoser, så just därför borde jag tala om det, men det får motsatt effekt på mej. Jag vill inte bli utstött. Jag kan inte riktigt se vad jag vinner på att berätta om psykoserna. Inte för att det blir så många tillfällen till det, det är inget man tar upp på fikarasten precis.

Jag jobbar på det, inom mig. Det handlar ju om acceptans förstås. Jag vill ju innerst inne berätta, psykoserna är ju trots allt en del av min historia. Dags att ta tag i den där boken jag påbörjat....

Bilden The Starry night av Van Gogh är hämtad från http://www.arthistoryguide.com

Zen en väg ur depression

Plockade fram en bok jag köpte förra gången jag var deprimerad.

Zen en väg ur depression / Philip Martin, 2000

Jag sträckläser den. Så mycket tänkvärt i den, jag rekommenderar den verkligen.

Här en dikt att fundera över:

När lidandet överväldigar mig
ska jag ta ett djupt andetag
och lämna en öppning i detta ögonblick
för glädjen som gömmer sig strax där bakom

Och humöret då?

Jag har blivit bättre av antideppmedicinen, det märker jag tydligt.  Jag kan till och med ana att sömnen har blivit bättre. Det är sån tur att det finns mediciner, vad hade jag gjort annars? Var hade jag varit?

Been there before

Satt igår och skrev ner mina symptom på ett papper för att jag inte skulle missa något. Idag var det nämligen dags att träffa min läkare. Och visst var det som jag misstänkte, jag har gått och blivit lite deprimerad.  Han frågade om jag ville bli sjukskriven, men nej jag tycker inte jag är så sjuk. Jag mår dessutom bara sämre om jag går hemma och gör ingenting.

Så är det med min sjukdom, någonting som händer i mitt liv som jag reagerar starkt på, får mig att svänga antingen nedåt i depression eller uppåt i psykos. Den här gången var det tre olika, halvjobbiga händelser som triggade. Jag har gått och trott att jag ska må bättre av mig själv, men det har jag inte.

Men det är i alla fall inte så djupt, jag gick till läkaren i tid. Jag har ju lärt mig att uppmärksamma symptomen. Jag fick utskrivet medicin - förstås - som ska vända förloppet. Så är mitt liv, mediciner äter jag ju. Ibland behöver jag öka en medicin, ibland en annan för att hålla sjukdomen i schack. Sen när jag är i balans igen sänker jag medicinen. Är tacksam för att det finns så bra mediciner, var hade jag annars varit?

Om någon frågar

Ibland händer det att någon frågar vad jag har för sjukdom, inte så ofta, men det händer. Det är framför allt arbetsgivaren och mina arbetskamrater som undrar eftersom jag har varit sjukskriven några perioder. Jag brukar svara att jag har en bipolär sjukdom, det är enkelt att förklara. Att humöret kan svänga mellan två poler är inte så tabu, det går att förstå, det blir folk inte så rädda för. Det är också vad mina läkare ibland kallar sjukdomen för.

 Om jag skulle säga att min diagnos är Cykloid psykos skulle folk dra öronen åt sej. (Jag berättar det här, och försöker avdramatisera det...) Jag tycker själv inte att det namnet är rättvisande, det blir sådan tonvikt på psykosen.  Egentligen borde min sjukdom kallas för en bipolär psykossjukdom (finns dock inget sådant begrepp inom psykiatrin). Ena polen är psykos och andra polen är depression. Nu är det ju inte så att jag konstant är antingen psykotisk eller depressiv, nej den mesta av tiden är jag på 'normalläge'. Jag har haft fyra  mycket korta psykotiska episoder, med ganska lång återhämtningstid. Jag har haft fler depressiva perioder och dessa perioder har varit lite mer utdragna.

Jag var sjuk många gånger mellan 1992 och 2002, en tio-årsperiod. Det är alltså nio år sedan jag var riktigt sjuk i psykos eller depression sist. Det är en seger! Jag har visserligen varit sjukskriven korta perioder efter det, men det har varit för att förhindra att en pressad situation ska framkalla ett psykos- eller depressionsgenombrott. Jag har behövt vila mej stark.

Det känns alltså lite konstigt att prata om att jag har en sjukdom när det var så länge sedan jag var sjuk sist. Tyvärr är det så att jag får leva med den som en skugga i resten av mitt liv. Det finns alltid en risk att jag blir sjuk igen. Risken är i alla fall mindre nu sen jag lärt mej att känna igen symptomen, det känner jag mej oerhört styrkt av. Sjukdomsgenombrotten går att stoppa i tid.

Definition

Min sjukdom tar sej uttryck i att jag drabbas av antingen en psykos eller en depression när livet blir för påfrestande. Jag är väldigt känslig och har låg stresströskel. Jag har en diagnos som låter väldigt skrämmande, Cykloid psykos. Dels för att den är cykliskt återkommande, dels för att en psykos är skrämmande i sej. Det finns en sida på nätet som beskriver Cykloid psykos väl. Den vill jag rekommendera. Den beskriver vad som händer vid en psykos, symptom och diagnos likaså. Det är Johan Cullberg som ligger bakom denna sida. Han har även skrivit en bok i ämnet, som heter just Psykoser. Boken är givetvis mer uttömmande.

Det är först efter ett antal skov som jag riktigt har fattat och accepterat att jag har den sjukdom jag har, att jag är känslig och inte tål påfrestningar särskilt bra. Jag har länge velat tro att jag kan allt lika bra som alla andra. Jag har fått lära mej den hårda vägen. Jag behöver leva mitt liv i långsamhetens lov, med många pauser och utan stress.

Kämpa på!

Det gjorde ont i mej när jag läste om mannen med schizofreni i Sydsvenskan idag. Han var inte alls överens med sin sjukdom, ville inte acceptera sin diagnos. Han mådde så dåligt.

Något som gjort det lättare för mej att leva med min sjukdom är acceptans, acceptans och åter acceptans. När jag väl accepterat min sjukdom är den mycket enklare att leva med. Jag har blivit bättre på att inse mina begränsningar. Jag har också blivit bättre att lägga tid på det som stärker mej.

En sak är säker. Jag kommer aldrig sluta kämpa. Jag kommer aldrig att ge upp. Min sjukdom kan göra sej påmind, jag kan bli sjukskriven några veckor, några månader, men jag kommer alltid tillbaka.

Bollen är i rullning

Sydsvenskans artikelserie där människor med olika typer av psykisk ohälsa träder fram är mycket välkommen! Vad jag har väntat! Den är ett led i kampanjen Hjärnkoll för attitydförändringar gentemot människor med psykisk ohälsa. Attitydförändringar behövs. Ämnet är fortfarande väldigt tabubelagt. Det finns mycket okunskap och rädslor kring psykisk ohälsa. Medierna har huvudsakligen skrivit om psykisk ohälsa i kombination med brott. Det skapar fördomar och rädslor, men framför allt ger det en väldigt orättvis bild av psykisk ohälsa.Huvuddelen av oss är inte brottslingar och mördare. Ingen vet att huvuddelen av oss med psykisk ohälsa lever ett normalt liv. Att vi är friska i långa perioder, men då och då drabbas vi av en tids sjukdom. Det ser lite olika ut beroende på vilken diagnos vi har.

Vi är många som lever med sjukdomen lite i smyg, pga av alla fördomar. Jag har länge tänkt skriva om min sjukdom och det liv jag lever, men tvekat. Nu i och med Hjärnkollkampanjen och Sydsvenskans artikelserie känner jag dock att det är rätt läge. Dagens huvudperson i Inpå livet i Sydsvenskan är en kvinna med bipolär sjukdom. Precis som kvinnan i artikeln har jag en bipolär sjukdom, en variant; Cykloid psykos. Det låter mer skrämmande än vad det är. Mitt humör svänger upp och ner lite mer än 'normalt'. Jag har insjuknat i både depression och psykos, som är de två polerna i denna sjukdom.

"Livet är mycket mer än en diagnos", som kvinnan i dagens artikel så klokt sa. Det är det jag tänker visa med mitt fortsatta bloggande. Men jag tänker också skriva om min sjukdom, helt enkelt för att avdramatisera den.