Här är Jag

Vad som är väldigt tydligt nu när jag går hemma år att jag stärker mitt Jag. Alla timmar för mig själv fyller sitt syfte.

Det finns ingen tvekan längre vad det är Jag vill, Jag tycker och Jag känner. Det är fantastiskt skönt att erfara. Ute bland andra människor, som på jobbet, blir mitt Jag väldigt suddigt, svårt att känna igen. Jag blir som invaderad av alla andra.

Jag vill aldrig mer vara suddig, jag vill vara Jag.

Havsbris

Vi gick en lång promenad idag också, längs havet i Falsterbo. Friskt och skönt. Och vackert.

Näst intill eufori

Det är höst, och jag är ändå lycklig. Mörkret tar över men jag är ändå stark, glad och harmonisk. Hur udda är inte det.

En normal höst har humöret dippat vid det här laget. Det brukar ske lagom till min födelsedag den 21:e oktober. Hur många gånger har inte jag blivit sjukskriven för depression vid det här laget. Och de höstar jag inte blivit sjukskriven har jag varit ganska nedstämd ändå.

Höstdipparna började i tonåren, dvs på 80-talet. De var inte så starka då, de var hanterliga. Sen blev de värre när jag började jobba.

Nu när jag går i min bubbla här hemma mår jag bra. Jag tar allt i mitt eget tempo. Jag stressar inte. Jag tar många, långa pauser. Jag har det lugnt omkring mig. Jag är mest för mig själv, träffar familjen varje kväll, vänner då och då. Min ensamhet stärker mig.

Så ja, jag mår fantastiskt bra, och det håller i sig. Normalt brukar lycka vända till nedstämdhet ganska snabbt. Det vänder säkert den här gången också, this too will pass, men jag har i alla fått må bra väldigt länge. Det tycker jag att jag är värd.

Att återuppta en livsstil

Tillbaka till tidskriften Hemslöjd. Så bra och nyttig den är. Jag har nu läst nummer 2013:5 med tema "gör om, gör nytt". TBT. Jag kastades verkligen tillbaka 20 år i tiden. Då lagade jag fortfarande saker som gick sönder, kläder tänker jag mest på (annat har jag för det mesta fortsatt laga). Jag lappade trasiga jeans. Jag lagade hål i tröjor. Det var något i mig som ville ta till vara på allt, som inte tyckte om att slänga.

En av skribenterna, Jonatan Malm, skriver om förr, att han först trott att folk lagade ting för att de var fattiga, att de inte hade något annat val. "...de stackars lappande landsbygdsmänniskorna förr var så långt ner i dynga pressade av armod, att varje litet redskap måste lappas till förbannelse. Livet stod och föll med att sakerna höll." Men sen insåg han att saker lagades av gammal vana och för att man inte ville slösa med resurserna. Man ville spara till kommande generationer.

Jag tror denna shoppinghysteri och slit-och-släng-samhälle vi lever i har sin botten i att folk känner sig rotlösa och saknar sammanhang. Att shoppa ger en känsla av sammanhang. Man köper t.ex. ett visst populärt märke, och känner sig som en del i en grupp där alla köper märkesvaror. Jag har emellanåt shoppat ganska mycket kläder, men det har inte känts rätt. Jag har emellanåt slutat att shoppa, men det har inte heller känts rätt. Jag tror jag vet vad som saknas mig.

Jag behöver använda händerna. Skapa. (Då talar jag inte om storslagen konst utan om bruksföremål, och om att laga.) Att använda händerna är medlet att nå sammanhang och att bli rotad.

Första hindret är då att jag minns mina slöjdlektioner i skolan där lärarna suckade över resultatet. Jag ska skjuta undan de minnena (jävla lärare vad de kan förstöra!). Jag ska ta intryck av duktiga slöjdare, bli inspirerad, men jag ska inte förvänta mig att det ska bli superbra resultat. I alla fall inte till en början. Det viktiga är att börja använda händerna igen.

Att skapa något nytt av något gammalt. För att spara på resurserna. För att känna sammanhang. Jag ska ramla tillbaka 20 år i tiden och ta upp det resurssparande tänk jag hade då.

Det första jag ska göra är att laga mina jeans. Med sashiko-teknik, ett japanskt sätt att laga tyg. Inte för att dölja, utan för att det ska synas :)

Huset har bytt skepnad

Från att ha varit ett väldigt färgglatt hus går nu alla rum i vitt, vitt, vitt. Bara ett par fondväggar i grönt, kökskakel i grönt och blått klinkers i badrummet är kvar. Jag målade det sista rummet färdigt idag, vårt sovrum.

Det har blivit i helt nytt hus, lugnt, ljust och vackert. Jag gillade det som det var förut, ombonat och färgsprakande, men det ljusa är helt klart ett strå vassare, klassiskt. Jag är helnöjd =D

Balans

Detta är mitt liv nu. Fyra dagar på jobbet, tre dagar ledigt. Jag har börjat vänja mej vid det nu. Det känns helt rätt! Det känns bra framför allt för att jag inte alltid är så förbaskat TRÖTT. Jag orkar göra saker när jag kommer hem från jobbet. Jag känner mej utvilad efter varje helg. Jag ska snart ha semester, och jag släpar mej inte fram nu på slutet, jag är inte totalt slutkörd. Jag är utvilad redan innan semestern börjar :)

Det känns bra. Det är så här jag vill leva. Nu känner jag att jag lever och att jag inte bara släpar mej mellan allt jobb på arbetet och allt jobb här hemma. Jag kan andas, jag kan leva. Jag kan göra saker för min egen skull.

Ett helt hus

I elva år har vi bott i vårt hus och i lika många år har vi hållit på och renovera det. Huset är byggt 1958 och när vi flyttade in 1998 så var det i originalskick. I början hade vi mycket energi och slet dag och natt. Köket och badrummet blev precis klara när vi flyttade in. Övriga rum har vi gått igenom själva, rum för rum, medan vi bodde i byggröran. Strategin har varit att få rummet funktionellt och sedan gå vidare till nästa. Kvar har det blivit en del detaljer som lister och annat smått.

Några år stod det helt stilla. Energin tog slut och vi orkade inte se en färgburk utan att få feberfrossa.

Längst ner på prioretitslistan fanns källaren. Om man ser till det skick huset befann sej i när vi köpte det så var källaren läbbigast. Muggig rent ut sagt. I behov av grundläggande uppfräshning. Vår tvättstuga var så muggig att man inte gärna vistades där inne alls. Tvätten bar vi ner, sorterade, stoppade in i tvättmaskinen, hela tiden med ögonen stängda, och sen snabbt ut därifrån igen. Tappade vi ren tvätt på golvet fick vi tvätta det igen, för golvet gick inte att få rent. Eller rättare sagt, där var så muggigt inne att ingen ville städa, det var ingen mening.

I våras fick vi på tredje försöket tag på en hantverkare som kunde hjälpa oss att fixa källaren. Tre veckor senare stod källaren färdig. Vilket lyft det blev. Ärligt talat så var det mest tillfredsställande att få källaren i ordning av allt vi gjort i hela huset. Där blev så fint, det är en sån fantastisk skillnad...

Jag tänker nu att elva år har passerat då vi har bott i detta halvfärdiga hus. Hur sjutton har vi egentligen stått ut? Det är en sådan lättnad att huset är färdigt. Nu äntligen är huset ett helt hus, fräscht från topp till tå. Nu äntligen kan jag slappna av och verkligen njuta av helheten.