I skuggan av skrålande midsommarfirande grannar ligger jag och funderar

Saker jag vetat om mig själv men inte tagit hänsyn till under alla dessa år. Vetat men ändå fortsatt sträva i motsatt riktning. Velat vara som andra. Velat vara annorlunda än den jag är. För jag har inte sett att det finns andra som är som jag, de syns och hörs inte och därför är de svåra att upptäcka. Hela tiden trott det varit fel på mig.

Nu i och med denna långa sjukskrivning har jag tagit mig tid till att fundera över vad som kan rättas till. Jag måste ta hänsyn till vem jag är och till min sjukdom. Jag kan inte hålla på och bli sjuk hela tiden, det tar för mycket på hjärnans kapacitet.

Min personlighet är enligt Meyers-Briggs personlighetstest Introvert-känsla-intuition-perception. Jag är dessutom en högsensitiv person.
Min diagnos är Cykloid psykos vilket är en recidiverande affektiv sjukdom. Jag skulle vilja kalla den för 'introvert bipolär' (mitt påhitt).

Alla dessa faktorer påvisar följande:
Jag ska vistas i en lugn miljö utan för mycket intryck.
Jag ska inte ha för mycket folk omkring mig.
Jag ska ha möjlighet till avskiljd vila när och hur länge det än behövs.
Jag behöver få utlopp för min kreativitet.
Jag behöver en stressfri tillvaro.

Bibliotek funkar inte, varken större eller mindre, varken folkbibliotek eller skolbibliotek. Så är det bara.

Att vara hemma funkar väldigt bra.

Hur går jag vidare?

Face the facts

Jag har nått en gräns i mitt liv. Nu får det vara nog. Jag har försökt och försökt passa in, anpassa mig efter ett tempo som inte är mitt. Gång efter annan har det brakat in i en depression.

Jag vill leva ett liv där jag håller mig frisk. Jag vill vara glad och må bra. Jag behöver känna att jag gör det JAG vill, och inte hela tiden anpassar mig efter det andra vill. Det tar tid för mig att känna efter vad jag vill. Om jag befinner mig bland andra människor känner jag inte alls vad jag vill, jag behöver lugn och ro och tid för mig själv. Först då blommar jag och kommer i visshet.

Jag ratar ett liv i ständig stress. Det får vara slut med det nu. Det är dags att inse att jag är en skör och känslig själ, jag tål inte särskilt mycket. Det är bara att acceptera det, det går inte att ändra på, hur gärna jag än vill. Det är bara att göra det bästa av situationen. Jag behöver vara hemma i lugn och ro, för mig själv mest. Det är ok.

Välja sida

Kan inte bestämma mig för vilket som är bäst. Att nå höjder av lycka och glädje och sedan obönhörligen ramla ner i svackor av utanförskapskänslor och deppighet. Eller att stanna harmonisk i mitten. Fast jo det kan jag. Lyckorusen är inte värda sitt pris.

Vad det var som fick känslorna att skena mot extas den här gången vet jag inte riktigt. Men jag fick stopp på det, svackan som kom efter blev inte särskilt djup tack och lov.

Bilder från Rövarekulan, Skåne oktober 2013

Äntligen kan jag glädjas

Jag har varit orolig ganska exakt i en månad nu, med varierande styrka. Idag tog oron slut. Idag skrevs kontraktet, idag sålde vi vårt hus definitivt. Jag kunde äntligen pusta ut.

Oron började för en månad sedan när vi skrev kontrakt på vår nya lägenhet. En fantastiskt rolig händelse som jag borde vara glad över. Men det kunde jag inte; vi hade ju kvar huset att sälja. Oron förtärde mig. Jag mådde fruktansvärt vissa dagar. Helvetet på jorden.

Jag har mått så dåligt förut men då har jag "flytt" antingen in i psykos eller depression på en gång. Jag har inte orkat uthärda. Men den här gången stannade jag kvar i känslan, den fick finnas där, jag fick rida ut stormen. This too will pass. Så trots att jag mått så förbannat dåligt vissa dagar så har jag ändå vunnit detta slag; jag har hållit mig frisk. Det känner jag mig väldigt stolt över. With a little help from my medicines...

Lång väg till acceptans

förbannade sjukdom som fäller mig
gång på gång

trots att jag borde vara glad
anfaller istället ångesten kraftigt
med medicinhöjning som följd

det är svårt att ta

Värnlös

Livets giftigaste pilar styrs mot mig
som missiler
träffen är förödande
jag blir totalförstörd
ett vrak av nerver
i upplösning

Jag vet så väl;
det finns inte några garantier
och ändå
ändå har jag ingen sköld att sätta emot

Går ej att värja mig

Fy för satan, det hände igen,
känslor av rädsla högg tag i mig
sög in mig i ett svart hål

skräckslagen
utan möjlighet att värja mig

Där är kallt, där är ogästvänligt
vinden ilar genom leder och märg
jag är totalt ensam och övergiven
ja, det är helvetet på jorden

Jag tog mig ur till sist
jag tog mig ur eländet
om än skakandes som ett asplöv ännu

Ska jag aldrig hitta balansen?

Är otroligt trött. Mer sovandes än vaken, som i en dimma. Jag känner av Zyprexan, känner mig avtrubbad förutom att jag är så trött.

Åh, jag vill bara hitta en lagom dos, så att jag mår bra, och inte är så förbaskat trött. Min läkare säger dock att jag får stanna på denna dosen ett tag tills jag säkert är stabil och symptomfri. Sen kanske den kan sänkas. Rätt så, jag får ha tålamod.

It was not for me

Nähä, jag ropade visst hej lite för tidigt, jag hade inte hoppat över bäcken...

Jag har under veckan fått tillbaka olika symptom. Symptom som jag brukar få innan det slår över i psykos. Jag blev livrädd och ångesten blossade upp. När ångesten blev olidlig tog jag Zyprexa igen och jag mådde inom ett par timmar mycket bättre.

Det fanns ingen annan utväg. Jag vill absolut inte bli psykotisk igen.

Jag har gjort ett försök, kroppen fick var utan Zyprexa i 2,5 veckor. Visst är det nedslående att det inte fungerade, men det viktigaste är att jag håller mig frisk. Det gör mig inget att knapra mina piller.

Jag är bara en skör person. Verkligheten tar sig för långt in i mig utan piller, jag är så känslig för allt. Verkligheten kryper in i mig och jag känner för starkt. Med Zyprexa kan jag hålla livet lite på avstånd.

Yes I'm alive

Det är stort att få livet tillbaka. Två veckor nu utan neuroleptika. Det är mycket som känns ovant i mig ännu. Jag behöver lite tid att vänja mig vid mig själv igen. Absurt men sant.

Det känns i alla fall riktigt bra.

Att få livet tillbaka

Jag prövar just nu, på min läkares inrådan, att sätta ut min neuroleptika helt. Anledningen är att jag börjat känna mig deppig igen, helt utan anledning denna gång. Eftersom neuroleptika tynger humöret (eller i alla fall den sort jag ätit, Zyprexa) så ska jag prova utan den.

Det känns fantastiskt bra, som att jag fått min själ tillbaka. Jag känner mig närvarande, jag har kontakt med mina känslor, jag känner min kreativa ådra andas. Ja, det är som att få livet tillbaka. Och jag är inte deppig längre utan glädjen börjar så smått spira.

<3 <3 <3

Jag önskar

Önskar ibland att jag hade haft ett trauma att skylla all ohälsa på. Något att kunna arbeta med i terapi, att sakta ta mig ur, eller åtminstone lära mig hantera. Tänk så enkelt det vore (i jämförelse).

Står där istället nu med en ohälsa som uppstår pga min känslighet. Någonting händer i min närhet och jag ballar ur, kan inte hantera alla känslor som väller upp.

I september är det 20 år sedan jag blev sjuk första gången, då drabbades jag av en kort reaktiv psykos. Inget att fira precis. Däremot kan jag fira att det är 10 år sedan, i december, jag hade en psykos sista gången. Jag önskar jag kunde säga det var sista gången i mitt liv, definitivt. Sätta punkt.

(Så var det depressionerna, de återkommer tyvärr fortfarande...)

Why?

Efter resan helt uttröttad psykiskt. Så tråkigt att jag inte kan göra något roligt utan att bli så fullkomligt utmattad efteråt.

Tur att jag har en veckas semester kvar att återhämta mig på.

Varför är det så svårt att bryta tystnaden?

Att tala om för folk att jag ramlar ner i en depression ibland, det kan jag numera göra utan att skämmas. Det är värre med psykoserna. Nu var det i och för sig länge sedan jag drabbades av en psykos, närmare bestämt 10 år sedan i vinter, så det är ju inte så aktuellt. Men att tala om psykoserna känns svårare än att tala om depressionerna. Jag vet att det finns fler fördomar kring psykoser, så just därför borde jag tala om det, men det får motsatt effekt på mej. Jag vill inte bli utstött. Jag kan inte riktigt se vad jag vinner på att berätta om psykoserna. Inte för att det blir så många tillfällen till det, det är inget man tar upp på fikarasten precis.

Jag jobbar på det, inom mig. Det handlar ju om acceptans förstås. Jag vill ju innerst inne berätta, psykoserna är ju trots allt en del av min historia. Dags att ta tag i den där boken jag påbörjat....

Bilden The Starry night av Van Gogh är hämtad från http://www.arthistoryguide.com

Måste få det ur mig

Jag önskar inte min värsta fiende att få ångest. Det finns fasen inget värre. Det gör fysiskt ont i hela kroppen, främst bröstkorg och över axlarna. Hela kroppen fryses fast i en position, det går inte att röra sig. Och så den psykiska smärtan som pulserar i bröstet, i känslorna, i tankarna. Hela kroppen brännande nerfrusen. Världens undergång är där. Panik.

Det släppte tack och lov. En sådan här ångestattack har dock sina efterdyningar. Jag känner mig oerhört skör, jag har fjärilar i bröstet, jag är genomskinlig, mina rörelser går tveksamt, det finns ingen styrka i mig. Jag har i alla fall gjort någonting idag, praktiska saker jag kan gå in i utan att tänka. Som att plocka bort alla vinterkläder och vinterskor. Dammsuga. Att göra någonting när jag mår dåligt är fan så mycket bättre än att göra ingenting när jag mår dåligt. Det känns lite bättre efteråt att tänka på att jag i alla fall fått någonting uträttat. Så jag är glad när det lyckas, när jag kommer igång och gör någonting.

Kan väl inte riktigt säga att jag har distans, men jag mår i alla fall bättre.

Jag rasar ner igen

Det var för tidigt att ropa hej, jag hade inte kommit över bäcken... Glädjen jag kände har vänt till ångest. Det började så smått igår, och idag blev det värre. Jag hade panikångest ett tag, provade att ringa min läkare, men han går ju inte att få tag i utom på telefontiden. Den har han 2x45 minuter i veckan. Nästa gång är imorgon. Fan, jag kunde ju inte vänta på det. Jag beslöt att gå tillbaka till min gamla medicinering, med den hade jag i alla fall ingen ångest.

Nu har det gått några timmar sen jag tog min gamla medicin och jag är ångestfri igen tack och lov. Kvar återstår då nedstämdheten och de mörka tankarna som fördjupats på kuppen.

Jag läste på en annan blogg om hur hon var medicinfri. Hur läkaren sagt att hon måste ta medicin resten av livet men att hon slutat med medicinerna ändå och det funkade. I wish I were there.

Det har börjat lätta :)

Man kan tycka att jag borde vara van, men jag vänjer mig aldrig. Det är inget vidare att bli depressiv och inget man vänjer sig vid, hur många gånger det än händer. Jag har dock lärt mig att känna igen symptomen, jag hinner reagera i tid så att jag inte sjunker så djupt. Jag vet också att jag alltid kommer ut på andra sidan.

Nu har det gått drygt två veckor. Jag har hunnit med ett medicinbyte som faktiskt denna gång fått mig att må mycket bättre än på länge. Den gamla medicinen tyngde mig, det känner jag nu när jag blivit av med den.

Idag har jag vågat mig ut bland folk, jag har gått i affärer och i eftermiddag ska jag gå på Tai chi-gruppen. Sakta men säkert för jag in mer upplevelser i vardagen. Planen är att jag ska vara tillbaka på jobbet på tisdag.

När humöret sänker mig

Suck... Nu har jag haft två dagar när jag inte kommit upp ur sängen. Har bara legat och sovit och inte velat någonting. Har känts som det enda rätta på morgonen vid åtta att ringa och sjukanmäla mig. När sedan klockan tickar iväg till eftermiddag och jag fortfarande inte har gjort någonting annat än sovit mår jag sämst i världen. Ångesten gör sitt intåg och besegrar mig.

Jag hittar ingen utväg. Hur jag än gör blir det fel. Att gå till jobbet är en omöjlighet när jag mår så dåligt på morgonen, att stanna hemma blir en plåga. Jag skulle behöva träffa min läkare nu med det samma, men får vänta tio dagar tills jag har min tid bokad.

Nu har jag en ledig dag tillsammans med familjen imorgon.Jag hoppas att jag kommer ur sängen då.Sen hoppas jag att jag klarar av att gå till jobbet fredag och lördag.

Och humöret då?

Jag har blivit bättre av antideppmedicinen, det märker jag tydligt.  Jag kan till och med ana att sömnen har blivit bättre. Det är sån tur att det finns mediciner, vad hade jag gjort annars? Var hade jag varit?

Been there before

Satt igår och skrev ner mina symptom på ett papper för att jag inte skulle missa något. Idag var det nämligen dags att träffa min läkare. Och visst var det som jag misstänkte, jag har gått och blivit lite deprimerad.  Han frågade om jag ville bli sjukskriven, men nej jag tycker inte jag är så sjuk. Jag mår dessutom bara sämre om jag går hemma och gör ingenting.

Så är det med min sjukdom, någonting som händer i mitt liv som jag reagerar starkt på, får mig att svänga antingen nedåt i depression eller uppåt i psykos. Den här gången var det tre olika, halvjobbiga händelser som triggade. Jag har gått och trott att jag ska må bättre av mig själv, men det har jag inte.

Men det är i alla fall inte så djupt, jag gick till läkaren i tid. Jag har ju lärt mig att uppmärksamma symptomen. Jag fick utskrivet medicin - förstås - som ska vända förloppet. Så är mitt liv, mediciner äter jag ju. Ibland behöver jag öka en medicin, ibland en annan för att hålla sjukdomen i schack. Sen när jag är i balans igen sänker jag medicinen. Är tacksam för att det finns så bra mediciner, var hade jag annars varit?