Vilken gudomlig eftermiddag

I dag var det andra gången vi träffades. Sex personer hemma hos Eva. Vi gjorde massage, speglingsövningar och mediterade. Vi gav och vi tog emot. Stundtals under övningarna var det lite jobbigt, men nu efteråt känns det helt himmelskt.

Jag är så oändligt tacksam att jag kunde delta i detta. Underbara människor och fantastiska, energigivande övningar.

Tack Lise för att du gjorde dessa möten möjliga, jag ser så fram emot nästa tillfälle!

En liten insikt

Följde med pappa på ett föredrag ikväll. Det var Linus Thörnblad som berättade om sin höjdhopparkarriär som tyvärr slutade med att han gick in i väggen. Med andra ord fick han en utmattningsdepression. Han berättade väldigt öppet och ärligt om hela förloppet. Jag tycker det var väldigt starkt gjort av honom.

Jag kände igen mig förstås. Hur man driver sig själv mot undergången för att man inte kan tolka signalerna på att det går utför, man vill inte vara svag. Symptomen. Hur man efter man nått botten börjar uppskatta de små tingen i livet. Det är så bra att höra någon med samma erfarenhet sätta ord på det.

Han sa en grej som var "ny", som jag tog till mig. Att han sista året drevs av omgivningens förväntningar på att prestera och på att visa dem vad han gick för, att han dög. Men där fanns ingen inre drivkraft, ingen inre glädje. Precis så var det för mig också. Aldrig mer tillbaka i det! Fortsättningsvis gör jag saker som gläder mig, som jag vill långt inne. Av rätt orsaker.

I skuggan av skrålande midsommarfirande grannar ligger jag och funderar

Saker jag vetat om mig själv men inte tagit hänsyn till under alla dessa år. Vetat men ändå fortsatt sträva i motsatt riktning. Velat vara som andra. Velat vara annorlunda än den jag är. För jag har inte sett att det finns andra som är som jag, de syns och hörs inte och därför är de svåra att upptäcka. Hela tiden trott det varit fel på mig.

Nu i och med denna långa sjukskrivning har jag tagit mig tid till att fundera över vad som kan rättas till. Jag måste ta hänsyn till vem jag är och till min sjukdom. Jag kan inte hålla på och bli sjuk hela tiden, det tar för mycket på hjärnans kapacitet.

Min personlighet är enligt Meyers-Briggs personlighetstest Introvert-känsla-intuition-perception. Jag är dessutom en högsensitiv person.
Min diagnos är Cykloid psykos vilket är en recidiverande affektiv sjukdom. Jag skulle vilja kalla den för 'introvert bipolär' (mitt påhitt).

Alla dessa faktorer påvisar följande:
Jag ska vistas i en lugn miljö utan för mycket intryck.
Jag ska inte ha för mycket folk omkring mig.
Jag ska ha möjlighet till avskiljd vila när och hur länge det än behövs.
Jag behöver få utlopp för min kreativitet.
Jag behöver en stressfri tillvaro.

Bibliotek funkar inte, varken större eller mindre, varken folkbibliotek eller skolbibliotek. Så är det bara.

Att vara hemma funkar väldigt bra.

Hur går jag vidare?

Face the facts

Jag har nått en gräns i mitt liv. Nu får det vara nog. Jag har försökt och försökt passa in, anpassa mig efter ett tempo som inte är mitt. Gång efter annan har det brakat in i en depression.

Jag vill leva ett liv där jag håller mig frisk. Jag vill vara glad och må bra. Jag behöver känna att jag gör det JAG vill, och inte hela tiden anpassar mig efter det andra vill. Det tar tid för mig att känna efter vad jag vill. Om jag befinner mig bland andra människor känner jag inte alls vad jag vill, jag behöver lugn och ro och tid för mig själv. Först då blommar jag och kommer i visshet.

Jag ratar ett liv i ständig stress. Det får vara slut med det nu. Det är dags att inse att jag är en skör och känslig själ, jag tål inte särskilt mycket. Det är bara att acceptera det, det går inte att ändra på, hur gärna jag än vill. Det är bara att göra det bästa av situationen. Jag behöver vara hemma i lugn och ro, för mig själv mest. Det är ok.

Spänningarna släpper

Lever här och nu. Ingen stress, inga måsten som tar kål på mig, inga tider att passa. Inget betungande tankearbete. Behöver inte vara på min vakt; inga knivar i ryggen, inga sura kommentarer. Jag kan vara helt mig själv, helt i min egen takt. Underbart. Spänningarna börjar långsamt släppa.

Sover nästan halva dygnet, ett aldrig sinande sömnbehov. Gör så lite som möjligt förutom hushållsarbetet. Bakar, lagar mat, diskar, städar, tvättar, handlar, brygger te. Syr några stygn ibland. Det praktiska är skönt att utföra; det mesta går på rutin och kräver inget tankearbete. Läsa går inte, har ingen koncentration. Ser på TV. Promenerar varje dag, i staden, i skogen och längs havet.

Känner då och då lyckan i mig, den kramar om mig och får mig att le.

Jag har det bra just nu, depressionen har börjat släppa taget om mig och vi går mot ljusare tider.

Till vilket pris?

Vart tar man vägen när man inte passar in? När man inte orkar hålla takten? Kan man smyga ut genom bakdörren? Det finns regler som säger att man ska jobba tills man är 65, 40 timmar i veckan. Gör man inte det duger man inte, man håller inte måttet. Hur gör man när man är långsam och inte orkar hålla takten? När man inte passar in i samhällets normer?

Jag har kämpat mot min sjukdom, försökt att jobba, försökt hålla jämn takt med alla andra. Jag har minskat arbetstiden till nu 50%. Jag orkar några månader, år, sen rasar jag in i depression pga att jag har drivit mig själv för hårt. Jag har rest mig gång på gång, tagit nya tag, kämpat vidare. Till vilket pris? Någon uppskattning har jag aldrig fått. Nu är jag där igen, i en depression, och den här gången känner jag inte att jag vill tillbaka in i arbetslivet. För vad är det värt? Varför ska jag driva mig till att försöka passa in när jag ändå bara rasar inom kort?

Jag vill må bra, leva i ett tempo jag fungerar i. Jag orkar inte med arbetslivet. Ge mig istället frid.

Balansgång

Nu har jag läst ännu en bok som väckt funderingar i mig. Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson. Den handlar om en romsk kvinna som i ett koncentrationsläger byter identitet till judinna. Kan tyckas vara ett sämre val, men det var därför hon klarade sig. Hon kommer till Sverige vid krigsslutet, men hon vågar inte berätta att hon är rom. Romhatet är vida utbrett, så även i Sverige. Hon berättar inte för någon, inte ens för sin make. Alla tror hon är judinna. Hon bevarar hemligheten djupt, men det kostar på. På hennes 85-årsdag börjar det pysa över av olika anledningar, och familjen nystar upp hennes berättelse. (Läs den! Handlar mest om tiden i koncentrationslägren. Hemsk och gripande.)

Man ska inte behöva vänta tills man är 85 år innan man kommer ut med vem man är, tycker jag, men vi lever i det samhälle vi lever i. De som drar sig för att berätta kan ju gälla homosexuella t.ex. och så vi som har psykisk ohälsa. Men det finns tyvärr så mycket fördomar och rent av hat i vårt samhälle så man passar sig noga innan man säger något. Min familj vet ju om min sjukdom, liksom nära vänner och kollegor. Men sen är det stopp. Jag har förlorat flera vänner, som jag trodde var nära, när de fått reda på min sjukdom, så om inte ens de klarade ta emot min berättelse, hur skulle då de jag inte känner så bra göra det?

Jag har en text kring min sjukdomshistoria som jag skulle kunna försöka få publicerad, men jag vågar inte. Jag har ett ovanligt efternamn, så alla skulle plötsligt veta att det handlade om just mig, helt explosionsartat. Det steget är jag inte beredd att ta än. Nu är jag 44 år. Jag måste kanske leva lika länge till innan jag vågar komma ut.

Varför är det så svårt att bryta tystnaden?

Att tala om för folk att jag ramlar ner i en depression ibland, det kan jag numera göra utan att skämmas. Det är värre med psykoserna. Nu var det i och för sig länge sedan jag drabbades av en psykos, närmare bestämt 10 år sedan i vinter, så det är ju inte så aktuellt. Men att tala om psykoserna känns svårare än att tala om depressionerna. Jag vet att det finns fler fördomar kring psykoser, så just därför borde jag tala om det, men det får motsatt effekt på mej. Jag vill inte bli utstött. Jag kan inte riktigt se vad jag vinner på att berätta om psykoserna. Inte för att det blir så många tillfällen till det, det är inget man tar upp på fikarasten precis.

Jag jobbar på det, inom mig. Det handlar ju om acceptans förstås. Jag vill ju innerst inne berätta, psykoserna är ju trots allt en del av min historia. Dags att ta tag i den där boken jag påbörjat....

Bilden The Starry night av Van Gogh är hämtad från http://www.arthistoryguide.com

Vi är viktiga! 2

Vi bryter mark. Vi träder in på områden som så länge varit tabu.  Det vi är med om är ingenting att gömma undan. Vi har ingenting att skämmas över. Det vi berättar om, det är ju vi, vår sjukdom är en del av oss.

Om detta må vi berätta. För att skapa förståelse, för att vidga öppenheten, för att vi är vi.

Respektera oss. Lyssna på vad vi har att berätta. Läs våra bloggar kring psykisk ohälsa.

http://www.hjarnkoll.se/

Bollen är i rullning

Sydsvenskans artikelserie där människor med olika typer av psykisk ohälsa träder fram är mycket välkommen! Vad jag har väntat! Den är ett led i kampanjen Hjärnkoll för attitydförändringar gentemot människor med psykisk ohälsa. Attitydförändringar behövs. Ämnet är fortfarande väldigt tabubelagt. Det finns mycket okunskap och rädslor kring psykisk ohälsa. Medierna har huvudsakligen skrivit om psykisk ohälsa i kombination med brott. Det skapar fördomar och rädslor, men framför allt ger det en väldigt orättvis bild av psykisk ohälsa.Huvuddelen av oss är inte brottslingar och mördare. Ingen vet att huvuddelen av oss med psykisk ohälsa lever ett normalt liv. Att vi är friska i långa perioder, men då och då drabbas vi av en tids sjukdom. Det ser lite olika ut beroende på vilken diagnos vi har.

Vi är många som lever med sjukdomen lite i smyg, pga av alla fördomar. Jag har länge tänkt skriva om min sjukdom och det liv jag lever, men tvekat. Nu i och med Hjärnkollkampanjen och Sydsvenskans artikelserie känner jag dock att det är rätt läge. Dagens huvudperson i Inpå livet i Sydsvenskan är en kvinna med bipolär sjukdom. Precis som kvinnan i artikeln har jag en bipolär sjukdom, en variant; Cykloid psykos. Det låter mer skrämmande än vad det är. Mitt humör svänger upp och ner lite mer än 'normalt'. Jag har insjuknat i både depression och psykos, som är de två polerna i denna sjukdom.

"Livet är mycket mer än en diagnos", som kvinnan i dagens artikel så klokt sa. Det är det jag tänker visa med mitt fortsatta bloggande. Men jag tänker också skriva om min sjukdom, helt enkelt för att avdramatisera den.