I skuggan av skrålande midsommarfirande grannar ligger jag och funderar

Saker jag vetat om mig själv men inte tagit hänsyn till under alla dessa år. Vetat men ändå fortsatt sträva i motsatt riktning. Velat vara som andra. Velat vara annorlunda än den jag är. För jag har inte sett att det finns andra som är som jag, de syns och hörs inte och därför är de svåra att upptäcka. Hela tiden trott det varit fel på mig.

Nu i och med denna långa sjukskrivning har jag tagit mig tid till att fundera över vad som kan rättas till. Jag måste ta hänsyn till vem jag är och till min sjukdom. Jag kan inte hålla på och bli sjuk hela tiden, det tar för mycket på hjärnans kapacitet.

Min personlighet är enligt Meyers-Briggs personlighetstest Introvert-känsla-intuition-perception. Jag är dessutom en högsensitiv person.
Min diagnos är Cykloid psykos vilket är en recidiverande affektiv sjukdom. Jag skulle vilja kalla den för 'introvert bipolär' (mitt påhitt).

Alla dessa faktorer påvisar följande:
Jag ska vistas i en lugn miljö utan för mycket intryck.
Jag ska inte ha för mycket folk omkring mig.
Jag ska ha möjlighet till avskiljd vila när och hur länge det än behövs.
Jag behöver få utlopp för min kreativitet.
Jag behöver en stressfri tillvaro.

Bibliotek funkar inte, varken större eller mindre, varken folkbibliotek eller skolbibliotek. Så är det bara.

Att vara hemma funkar väldigt bra.

Hur går jag vidare?

Värmande visit

Lyckan visar sig allt oftare, omfamnar mig
som en vårsol värmer den min tinande själ
Jag njuter så länge besöket varar
vet att vi ses snart igen

Punkt

Blundar, kanske försvinner alla bekymmer då
Landar i en trädgård med fågelkvitter
kan jag få stanna här för evigt?

Jag finns här, i min kropp, i min tanke, i min känsla, i min själ
Gott nog, det räcker så

Face the facts

Jag har nått en gräns i mitt liv. Nu får det vara nog. Jag har försökt och försökt passa in, anpassa mig efter ett tempo som inte är mitt. Gång efter annan har det brakat in i en depression.

Jag vill leva ett liv där jag håller mig frisk. Jag vill vara glad och må bra. Jag behöver känna att jag gör det JAG vill, och inte hela tiden anpassar mig efter det andra vill. Det tar tid för mig att känna efter vad jag vill. Om jag befinner mig bland andra människor känner jag inte alls vad jag vill, jag behöver lugn och ro och tid för mig själv. Först då blommar jag och kommer i visshet.

Jag ratar ett liv i ständig stress. Det får vara slut med det nu. Det är dags att inse att jag är en skör och känslig själ, jag tål inte särskilt mycket. Det är bara att acceptera det, det går inte att ändra på, hur gärna jag än vill. Det är bara att göra det bästa av situationen. Jag behöver vara hemma i lugn och ro, för mig själv mest. Det är ok.

Spänningarna släpper

Lever här och nu. Ingen stress, inga måsten som tar kål på mig, inga tider att passa. Inget betungande tankearbete. Behöver inte vara på min vakt; inga knivar i ryggen, inga sura kommentarer. Jag kan vara helt mig själv, helt i min egen takt. Underbart. Spänningarna börjar långsamt släppa.

Sover nästan halva dygnet, ett aldrig sinande sömnbehov. Gör så lite som möjligt förutom hushållsarbetet. Bakar, lagar mat, diskar, städar, tvättar, handlar, brygger te. Syr några stygn ibland. Det praktiska är skönt att utföra; det mesta går på rutin och kräver inget tankearbete. Läsa går inte, har ingen koncentration. Ser på TV. Promenerar varje dag, i staden, i skogen och längs havet.

Känner då och då lyckan i mig, den kramar om mig och får mig att le.

Jag har det bra just nu, depressionen har börjat släppa taget om mig och vi går mot ljusare tider.

Till vilket pris?

Vart tar man vägen när man inte passar in? När man inte orkar hålla takten? Kan man smyga ut genom bakdörren? Det finns regler som säger att man ska jobba tills man är 65, 40 timmar i veckan. Gör man inte det duger man inte, man håller inte måttet. Hur gör man när man är långsam och inte orkar hålla takten? När man inte passar in i samhällets normer?

Jag har kämpat mot min sjukdom, försökt att jobba, försökt hålla jämn takt med alla andra. Jag har minskat arbetstiden till nu 50%. Jag orkar några månader, år, sen rasar jag in i depression pga att jag har drivit mig själv för hårt. Jag har rest mig gång på gång, tagit nya tag, kämpat vidare. Till vilket pris? Någon uppskattning har jag aldrig fått. Nu är jag där igen, i en depression, och den här gången känner jag inte att jag vill tillbaka in i arbetslivet. För vad är det värt? Varför ska jag driva mig till att försöka passa in när jag ändå bara rasar inom kort?

Jag vill må bra, leva i ett tempo jag fungerar i. Jag orkar inte med arbetslivet. Ge mig istället frid.

Välja sida

Kan inte bestämma mig för vilket som är bäst. Att nå höjder av lycka och glädje och sedan obönhörligen ramla ner i svackor av utanförskapskänslor och deppighet. Eller att stanna harmonisk i mitten. Fast jo det kan jag. Lyckorusen är inte värda sitt pris.

Vad det var som fick känslorna att skena mot extas den här gången vet jag inte riktigt. Men jag fick stopp på det, svackan som kom efter blev inte särskilt djup tack och lov.

Bilder från Rövarekulan, Skåne oktober 2013

Balans

Detta är mitt liv nu. Fyra dagar på jobbet, tre dagar ledigt. Jag har börjat vänja mej vid det nu. Det känns helt rätt! Det känns bra framför allt för att jag inte alltid är så förbaskat TRÖTT. Jag orkar göra saker när jag kommer hem från jobbet. Jag känner mej utvilad efter varje helg. Jag ska snart ha semester, och jag släpar mej inte fram nu på slutet, jag är inte totalt slutkörd. Jag är utvilad redan innan semestern börjar :)

Det känns bra. Det är så här jag vill leva. Nu känner jag att jag lever och att jag inte bara släpar mej mellan allt jobb på arbetet och allt jobb här hemma. Jag kan andas, jag kan leva. Jag kan göra saker för min egen skull.

Balansera på livets spindeltråd

Just nu försöker jag hitta en balans i tillvaron där jag utgår ifrån mina behov, utan att känna några krav utifrån. Syster Duktig har pressat sej för hårt och jobbat tills hon stupat, dubbelarbetande som hon är ;) Nu ska det bli ändring på det:

Precis som förut ska där finnas plats för barnen, maken, hemmet och trädgården.
Släkt och vänner får gärna ta större plats.
Jobba ska jag, men betydligt mindre än de senaste två åren. På så vis ska jag slippa ha stressen flåsande i nacken hela tiden. Jag måste kunna andas!
Pauser ska det finnas många. Tai chi, läsa, dansa... bara sitta och glo.
Det nya är att jag vill SKAPA igen, för det i sej ger mej ny energi. Det blir jag glad av.

Ingela 4.1 coming up ;)