Rörelse är grunden till välmående

Vetenskapens värld var intressant i måndags, det handlade om träning. Att träning är bra för oss vet vi ju sedan länge. Det har forskats mest på konditionsträning. Här hade de gjort tester med styrketräning och sett att styrketräning och konditionsträning aktiverar helt olika delar av hjärnan. Båda behövs.

Jag har tyvärr aldrig gillat styrketräning, men jag inser nu att jag behöver börja. Styrketräningen påverkar de delar av hjärnan som har med minnesfunktionerna att göra. Det kan säkert hjälpa mot mina problem med minnet och koncentrationsförmågan. Det har även effekt på demens demens. Styrketräning kan kanske inte motverka demens, men så länge man håller på skjuter man insjuknandet framför sig.

Jag har inte råd med gym så jag får väl börja gå till utegymmet i Stadsparken, det är gratis. Kanske köpa ett par hantlar.

Den enda pulshöjare jag har är stavgången. Jag har gått en gång i veckan i 1,5 timmar. Nu sa de att man ska träna minst 30 minuter tre gånger i veckan. Därför går jag nu stavgång tre gånger 60 minuter i veckan. Övriga dagar promenerar jag vanligt.

När jag har gått ner i vikt 10 kg till kan jag börja jogga igen, det blir en bättre pulshöjare än stavgången.

Näst intill eufori

Det är höst, och jag är ändå lycklig. Mörkret tar över men jag är ändå stark, glad och harmonisk. Hur udda är inte det.

En normal höst har humöret dippat vid det här laget. Det brukar ske lagom till min födelsedag den 21:e oktober. Hur många gånger har inte jag blivit sjukskriven för depression vid det här laget. Och de höstar jag inte blivit sjukskriven har jag varit ganska nedstämd ändå.

Höstdipparna började i tonåren, dvs på 80-talet. De var inte så starka då, de var hanterliga. Sen blev de värre när jag började jobba.

Nu när jag går i min bubbla här hemma mår jag bra. Jag tar allt i mitt eget tempo. Jag stressar inte. Jag tar många, långa pauser. Jag har det lugnt omkring mig. Jag är mest för mig själv, träffar familjen varje kväll, vänner då och då. Min ensamhet stärker mig.

Så ja, jag mår fantastiskt bra, och det håller i sig. Normalt brukar lycka vända till nedstämdhet ganska snabbt. Det vänder säkert den här gången också, this too will pass, men jag har i alla fått må bra väldigt länge. Det tycker jag att jag är värd.

Punkt

Blundar, kanske försvinner alla bekymmer då
Landar i en trädgård med fågelkvitter
kan jag få stanna här för evigt?

Jag finns här, i min kropp, i min tanke, i min känsla, i min själ
Gott nog, det räcker så

En sån glädje, en sån njutning

Jag sitter i köket med ryggen mot fönstret så att allt ljus faller in på mina händer. Jag har tagit fram mina lådor med sytillbehör, letat tyger och garn som ska passa. Jag trodde inte att jag hade något jeanstyg, men jag hittade två små bitar som precis räckte till att laga mina jeans. Ett ljusblått bomullsgarn ska jag ha att sy stygnen med, förstygn är det man använder i den japanska lagningstekniken Sashiko. Jag klipper jeansbitarna i rätt storlek och sätter igång.

Lappa ett par jeans, att det kan göra mig så glad! Jag älskar att känna tyget mot mina händer, krama åt för att sträcka det så stygnen kommer rätt. Vilken känsla det är! Som jag har saknat det!

Jag älskar broderier på kläder, men har aldrig varit någon stjärna på det och lagt ner det. Nu har jag äntligen hittat en teknik som passar mig. Här gör det ingenting om inte stygnen blir jämna, det är istället en del av uttrycket. Kanske, kanske kan jag bli tillräckligt duktig på det så att jag kan brodera på kläder så att det syns, och inte bara i grenen på byxor.

Att sy på lappar i grenen av ett par byxor är perfekt att börja med, att öva på. Jag gör mina misstag. Som att garnet spändes för hårt så tyget rynkades var ett. Men allt går att rätta till.

Raka ljusblå stygn som kryper över den mörkblåa bakgrunden, det är lycka det.

Bena vilda hästens man

Vi är en liten grupp, fyra kvinnor, som träffas en gång i veckan för att göra Basal kroppskännedom och Tai chi. Vår ledare är en fantastisk kvinna, Maria, som är oerhört engagerad i sitt jobb. Hon är sjukgymnast på Psykiatriska Öppenvården i Lund. Lugn, glad och med övertygelse leder hon oss genom övningarna på sin norrländska. Hon är verkligen inspirerande!

Att göra kroppskännedomsövningar är att hitta hem till mej själv; det är så oerhört skönt att göra dessa enkla övningar. Känna efter var gränserna går, vad känns skönt, vad känns inte skönt. Att hitta mittpunkten i kroppen varifrån all energi, all rörelse utgår ifrån, det var verkligen en aha-upplevelse för mej. Nu har jag mitt centrum, däri kan jag vila.

Höjdpunkten är ändå Tai chi. När jag gör Tai chi är det som jag rör mej i vatten. Rörelserna flyter långsamt men ändå kraftfullt. Det är meditation i full koncentration; vi följer ett speciellt rörelseschema, en speciell form. Varje rörelse har sitt namn: vågen, boll till höger, ormen kryper upp etc. Namnen gör det lättare för mej att minnas rörelserna när jag ska göra dem ensam. Det är härligt att göra Tai chi i grupp, alla tillsammans. Det blir ett sådant flöde, en sådan lugn energi i rummet. Allra bäst är det att göra Tai chi utomhus, gärna vid havet. Då känner jag mej ett med allt ;)

Känslan från kroppskännedomsövningarna och Tai chi:ns långsamma flöde bär jag med mej ut i vardagen. När jag känner att det går för fort försöker jag hitta Tai chi:ns långsamhet inom mej. Som Maria säger, Tai chi:n bär jag med mej resten av livet. Kroppen minns allt.