Till er som tittar in...

...önskar jag en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!

Kroppen i fokus

Under hela min sjukskrivning har jag sett till att vara i rörelse:

*En promenad varje dag på 30-90 minuter. Jag har flera rundor i stan, i skogen och längs havet som jag alternerar mellan.
*Ett-två yinyogapass i veckan. Antingen här hemma själv, eller hos min väninna, i en liten grupp.
*Nu de senaste veckorna, när vädret blivit sämre och jag inte velat gå ut, har jag hittat tillbaka till dansen. Jag dansar på mitt svarta köksgolv till musik, i en salig blandning av musiksorter. The Raveonettes, The Sonics, Depeche Mode, Adele, 22 Pistepirkko, The Kooks, Ossler, Sort sol, The Jam, Lloyd Cole and the Commotions, The Soundtracks of our lives, Mando Diao mm mm mm. Jag har en lista på Spotify som jag ökar på allt eftersom. Är uppe i 10 timmar dansmusik som jag kör på random play. Har som mest dansat i 100 minuter i ett streck. Helt underbart.

Jag vet att det är viktigt att jag rör på mig för att inte humöret ska dala. Därför har jag fokuserat på denna kroppsrörelse det senaste året, det har fått prio ett. Bara jag rör på mig varje dag så spelar det sedan inte någon roll vad jag får uträttat i övrigt.

I juni minskade jag min antidepressiva medicin till ett minimum. Jag har inte behövt öka dosen i höst/vinter, trots mörkret. Jag mår bra utan och det känns väldigt bra. Lite ökat sömnbehov nu de senaste veckorna, men humöret är på topp.

Kroppsrörelse är min medicin.

Gå i ide

Gråa dagar och mörker gör mig trött. Återigen har sömnbehovet ökat. Så förbaskat skönt att ligga där i värmen under täcket. Jag lever som igelkotten och björnen, slumrar dessa veckor i mittt ide.

Några veckor till dränkt i mörker och sedan märks det att ljuset kommer tillbaka. Då ska vi orka mer än att bara hänga över ett träd.

Här är Jag

Vad som är väldigt tydligt nu när jag går hemma år att jag stärker mitt Jag. Alla timmar för mig själv fyller sitt syfte.

Det finns ingen tvekan längre vad det är Jag vill, Jag tycker och Jag känner. Det är fantastiskt skönt att erfara. Ute bland andra människor, som på jobbet, blir mitt Jag väldigt suddigt, svårt att känna igen. Jag blir som invaderad av alla andra.

Jag vill aldrig mer vara suddig, jag vill vara Jag.

En liten insikt

Följde med pappa på ett föredrag ikväll. Det var Linus Thörnblad som berättade om sin höjdhopparkarriär som tyvärr slutade med att han gick in i väggen. Med andra ord fick han en utmattningsdepression. Han berättade väldigt öppet och ärligt om hela förloppet. Jag tycker det var väldigt starkt gjort av honom.

Jag kände igen mig förstås. Hur man driver sig själv mot undergången för att man inte kan tolka signalerna på att det går utför, man vill inte vara svag. Symptomen. Hur man efter man nått botten börjar uppskatta de små tingen i livet. Det är så bra att höra någon med samma erfarenhet sätta ord på det.

Han sa en grej som var "ny", som jag tog till mig. Att han sista året drevs av omgivningens förväntningar på att prestera och på att visa dem vad han gick för, att han dög. Men där fanns ingen inre drivkraft, ingen inre glädje. Precis så var det för mig också. Aldrig mer tillbaka i det! Fortsättningsvis gör jag saker som gläder mig, som jag vill långt inne. Av rätt orsaker.

Havsbris

Vi gick en lång promenad idag också, längs havet i Falsterbo. Friskt och skönt. Och vackert.

Näst intill eufori

Det är höst, och jag är ändå lycklig. Mörkret tar över men jag är ändå stark, glad och harmonisk. Hur udda är inte det.

En normal höst har humöret dippat vid det här laget. Det brukar ske lagom till min födelsedag den 21:e oktober. Hur många gånger har inte jag blivit sjukskriven för depression vid det här laget. Och de höstar jag inte blivit sjukskriven har jag varit ganska nedstämd ändå.

Höstdipparna började i tonåren, dvs på 80-talet. De var inte så starka då, de var hanterliga. Sen blev de värre när jag började jobba.

Nu när jag går i min bubbla här hemma mår jag bra. Jag tar allt i mitt eget tempo. Jag stressar inte. Jag tar många, långa pauser. Jag har det lugnt omkring mig. Jag är mest för mig själv, träffar familjen varje kväll, vänner då och då. Min ensamhet stärker mig.

Så ja, jag mår fantastiskt bra, och det håller i sig. Normalt brukar lycka vända till nedstämdhet ganska snabbt. Det vänder säkert den här gången också, this too will pass, men jag har i alla fått må bra väldigt länge. Det tycker jag att jag är värd.

Vandring i Genarp

Njuter så av att vandra i naturen. Höstarna är speciellt magiska när så stora ytor byter färg; träden. Idag fascinerades jag mest av lärkträdens färgskiftningar.

Månen hör dig

Ikväll är det dags att överlämna dina sorger till fullmånen
Så trä på dig stövlarna och ge dig ut någonstans där du är ensam
Sätt igång och yla

Kan vargarna så kan vi

Vandring i Skäralid