Vilt hav

Havet är fantastiskt spännande en sådan här blåsig dag (det tycker vågsurfarna också). Jag har gjort ett försök att fånga det på bild.

Allting har en baksida

Det är helt underbart att vistas i denna vackra fjällvärld och jag älskar verkligen att röra på mig, men...

...så var det detta med vikten. Jag går och bär på 20 kg övervikt och det är en klar nackdel i dessa stigningar. Knäna har faktiskt klarat sig, men jag har fått mer ont i min vänstra höft. Och så känner jag mig fruktansvärt otränad. Hemma promenerar jag minst en timme om dagen och springer fyra trappor upp utan hiss, minst två gånger/dag. Men det räcker inte som träning för detta landskap. Skånes i stort sett platta landskap är inte träning nog.

Ja, visst jämför jag mig med förra gången vi var här, det var åtta år sedan. Jag var 37 år, inte 45, och inte överviktig. Då gick det lätt minnsann, jag galopperade uppför branterna vill jag minnas.

Jag får vara nöjd med att vandra en mil om dagen. Det är inte fy skam. Tyvärr kommer jag inte att nå så långt in i fjällvärlden som jag hade sett framför mig, jag trodde att vi nu, med en femtonåring som yngsta vandrare, skulle lyckas gå längre. Men så var det då det där med 45-åringen. Tänkte inte på henne...

Freedom!

Mitt Grövelsjön

Jag har tagit många vackra bilder idag, här är ett urval. Hade velat visa er många fler...

Sol på huden luktar så gott

När man befinner sig vid havet och sommaren inte börjar förrän den sista juni kan det hända att man bränner sig i solen så svältfödd man är på att solstrålarna värmer huden

Kroppsglädje

Musiken red mig genom disken och jag dansade till låt efter låt på min spellista. Bäst blev det när maken kom efter ett tag och dansade med mig. Psycho med the Sonics och golvet gungade i takt med musiken och våra danshopp.

Me like :)

PS Tur att grannarna under var bortresta ;)

I skuggan av skrålande midsommarfirande grannar ligger jag och funderar

Saker jag vetat om mig själv men inte tagit hänsyn till under alla dessa år. Vetat men ändå fortsatt sträva i motsatt riktning. Velat vara som andra. Velat vara annorlunda än den jag är. För jag har inte sett att det finns andra som är som jag, de syns och hörs inte och därför är de svåra att upptäcka. Hela tiden trott det varit fel på mig.

Nu i och med denna långa sjukskrivning har jag tagit mig tid till att fundera över vad som kan rättas till. Jag måste ta hänsyn till vem jag är och till min sjukdom. Jag kan inte hålla på och bli sjuk hela tiden, det tar för mycket på hjärnans kapacitet.

Min personlighet är enligt Meyers-Briggs personlighetstest Introvert-känsla-intuition-perception. Jag är dessutom en högsensitiv person.
Min diagnos är Cykloid psykos vilket är en recidiverande affektiv sjukdom. Jag skulle vilja kalla den för 'introvert bipolär' (mitt påhitt).

Alla dessa faktorer påvisar följande:
Jag ska vistas i en lugn miljö utan för mycket intryck.
Jag ska inte ha för mycket folk omkring mig.
Jag ska ha möjlighet till avskiljd vila när och hur länge det än behövs.
Jag behöver få utlopp för min kreativitet.
Jag behöver en stressfri tillvaro.

Bibliotek funkar inte, varken större eller mindre, varken folkbibliotek eller skolbibliotek. Så är det bara.

Att vara hemma funkar väldigt bra.

Hur går jag vidare?

Jag klarade det!

Min dotter har tagit studenten. Jag har planerat hela studentfirandet själv, genomfört det med hjälp av nära och kära och dessutom klarat av att närvara vid festligheterna. Jag är värd minst tre guldstjärnor.
Jag har blivit lite uppvarvad på kuppen, men det går över med några nätters god sömn.

Dragkamp

2005-06 lyckades jag gå ner 20 kg i vikt. Övervikten hade jag fått av att tröstäta när jag mådde dåligt. Jag höll vikten i tre år. 2009 bytte jag ut Risperdal mot Zyprexa och då kom matmonstret in i mitt liv. Sen spelade det ingen roll om jag mådde bra eller dåligt. Jag har aldrig varit med om något liknande matsug, aldrig krävt mat på samma sätt förr i mitt liv. Jag vet inte på hur lång tid men jag har givetvis gått upp de där 20 kg igen. Det är nog ett under att jag inte gått upp ännu mer. Efter ett tag gick matmonstret i dvala, men vikten bestod.

Det är först nu jag känner på allvar att jag vill ta tag i vikten. Nu har dragkampen börjat. Under dagen lyckas jag dra in på maten så pass att jag skulle kunna gå ner i vikt om det inte var för matmonstret. Hon vaknar ur sin slummer på kvällarna. Jag har måst ta insomningstablett under en tid och lagom till när den börjat verka sätter matmonstret in stöten. Jag drivs upp ur sängen och äter både det ena och det andra i någon slags halvkoma. Sedan somnar jag och sover som en stock, mätt i magen som en nymatad bebis. Men ner i vikt går jag alltså inte.

Min syster sa en gång att har man en gång varit överviktig så strävar alltid kroppen tillbaka dit om man har lyckats gå ner i vikt. Det är som om fettcellerna som minskat kräver att bli fyllda igen. Jag vet inte om det stämmer men för mig skapar det logik. På något sätt triggar Zyprexa denna effekt. Så det är väl helt enkelt fettcellerna som är mitt matmonster. Det är fan i mig ingen lätt fiende jag tampas med.

http://www.fromamouth.com/2013/03/dragkamp/

(Jag ska bli så slim som henne och orka hålla emot eländes matmonster)

Värmande visit

Lyckan visar sig allt oftare, omfamnar mig
som en vårsol värmer den min tinande själ
Jag njuter så länge besöket varar
vet att vi ses snart igen