Dragkamp

2005-06 lyckades jag gå ner 20 kg i vikt. Övervikten hade jag fått av att tröstäta när jag mådde dåligt. Jag höll vikten i tre år. 2009 bytte jag ut Risperdal mot Zyprexa och då kom matmonstret in i mitt liv. Sen spelade det ingen roll om jag mådde bra eller dåligt. Jag har aldrig varit med om något liknande matsug, aldrig krävt mat på samma sätt förr i mitt liv. Jag vet inte på hur lång tid men jag har givetvis gått upp de där 20 kg igen. Det är nog ett under att jag inte gått upp ännu mer. Efter ett tag gick matmonstret i dvala, men vikten bestod.

Det är först nu jag känner på allvar att jag vill ta tag i vikten. Nu har dragkampen börjat. Under dagen lyckas jag dra in på maten så pass att jag skulle kunna gå ner i vikt om det inte var för matmonstret. Hon vaknar ur sin slummer på kvällarna. Jag har måst ta insomningstablett under en tid och lagom till när den börjat verka sätter matmonstret in stöten. Jag drivs upp ur sängen och äter både det ena och det andra i någon slags halvkoma. Sedan somnar jag och sover som en stock, mätt i magen som en nymatad bebis. Men ner i vikt går jag alltså inte.

Min syster sa en gång att har man en gång varit överviktig så strävar alltid kroppen tillbaka dit om man har lyckats gå ner i vikt. Det är som om fettcellerna som minskat kräver att bli fyllda igen. Jag vet inte om det stämmer men för mig skapar det logik. På något sätt triggar Zyprexa denna effekt. Så det är väl helt enkelt fettcellerna som är mitt matmonster. Det är fan i mig ingen lätt fiende jag tampas med.

http://www.fromamouth.com/2013/03/dragkamp/

(Jag ska bli så slim som henne och orka hålla emot eländes matmonster)

Äntligen kan jag glädjas

Jag har varit orolig ganska exakt i en månad nu, med varierande styrka. Idag tog oron slut. Idag skrevs kontraktet, idag sålde vi vårt hus definitivt. Jag kunde äntligen pusta ut.

Oron började för en månad sedan när vi skrev kontrakt på vår nya lägenhet. En fantastiskt rolig händelse som jag borde vara glad över. Men det kunde jag inte; vi hade ju kvar huset att sälja. Oron förtärde mig. Jag mådde fruktansvärt vissa dagar. Helvetet på jorden.

Jag har mått så dåligt förut men då har jag "flytt" antingen in i psykos eller depression på en gång. Jag har inte orkat uthärda. Men den här gången stannade jag kvar i känslan, den fick finnas där, jag fick rida ut stormen. This too will pass. Så trots att jag mått så förbannat dåligt vissa dagar så har jag ändå vunnit detta slag; jag har hållit mig frisk. Det känner jag mig väldigt stolt över. With a little help from my medicines...

Ska jag aldrig hitta balansen?

Är otroligt trött. Mer sovandes än vaken, som i en dimma. Jag känner av Zyprexan, känner mig avtrubbad förutom att jag är så trött.

Åh, jag vill bara hitta en lagom dos, så att jag mår bra, och inte är så förbaskat trött. Min läkare säger dock att jag får stanna på denna dosen ett tag tills jag säkert är stabil och symptomfri. Sen kanske den kan sänkas. Rätt så, jag får ha tålamod.

Faktiskt inget nederlag

Och så var det det där med medicinsänkningen. Den fungerade inte. Jag provade att halvera min dos men fick då sömnsvårigheter och så kände jag obehag ute bland folk. Nej så vill jag inte ha det!

Jag mår bra på min medicin! Så vill jag ha det!

Sömn

Sömnen spökar för mej, jag kan inte somna om kvällarna utan att proppa i mej en massa sömnmedicin. Så ska det inte vara. Jag kan dock inte bara lämna sömnen åt sitt öde; sover jag inte kommer en psykos helt säkert smygande.

Jag kontaktar min läkare. Tillsammans kommer vi överens om att öka en medicin tillfälligt, tills den värsta mörkerperioden är över. Medicinen gör så att jag lättare kan varva ner, att jag lättare kan somna när det är dags att lägga sej. Det känns rätt att öka medicinen även om det samtidigt är förbaskat tråkigt :( att öka mediciner är aldrig roligt.

Så här har det varit flera år i rad vid den här tiden på året, det hänger tydligt ihop med att mörkret kommer. Det är bara att bita ihop. Ljuset och livet kommer tillbaka.

Biverkningar

Jag bytte ut en medicin somras. Den jag hade innan var så gammalmodig sa min läkare. Den nya var modern och mycket bättre. Efter att ha levt med den i ett halvår måste jag ge honom rätt och säga att den fungerar riktigt bra.

Det enda abret är att medicinen ger ett otroligt SUG efter mat som biverkning. Det är inte så himla roligt. Jag har gått upp 8 kilo sen i juni. Suck....Det är helt otroligt svårt att hålla emot matsuget.

Jag har en samtalskontakt, pratar med honom all efter behov. Han sa, jamen rid på det där suget, vänta ut det, rid på suget som på en våg. Det går över. Men det är lättare sagt än gjort. Suget efter mat tar över, det är otroligt svårt att stå emot.

Jag har diskuterat matproblemet även med min läkare. Han undrar hur mycket jag rör på mej. Jag cyklar ju till jobbet 11 km nästan varje dag,och jag går promenader. Ja men tänk hur du skulle sett ut om du INTE rört på dej så mycket kläcker han ur sej.

Som om det skulle vara någon tröst...

Så var det dags igen

Ikväll var jag tvungen att se till att ta min medicin prickprick 20.00. Imorgon är det nämligen dags att ta blodprover på vårdcentralen. Där måste jag vara prickprick 08.00 imorgon bitti. Jag tar blodprover var fjärde månad pga att jag medicinerar med Lithium. De kollar bl.a. halten av lithium i blodet, och njurfunktionen.

Imorgon ska de även kolla blodsockerhalten i blodet så jag får inte äta och dricka efter 24.00 ikväll. Jag brukar inte äta under natten så det ska inte vara något problem. Värre är det att jag måste vänta med min frukost tills efter blodprovet.

Kanske skulle jag passa på att gå en riktig långrunda imorgon bitti och bränna en massa kalorier före frukost...

Att knapra piller

Något som jag tror de flesta som lever med psykisk ohälsa har tampats med är medicinerna. Ska jag ta mediciner eller ej är nog den svåraste frågan. Alla vet vi ju att läkarna väldigt gärna skriver ut mediciner ;)

Det var rätt tungt när jag insåg att jag medicinerar för resten av livet. Jag klarar mej inte utan medicin. Jag hade då flera gånger provat att sänka medicinerna och att sätta ut dem helt. Det gick inte. Jag blev genast känsligare och insjuknade. Eftersom mitt humör pendlar upp och ner behöver jag stämningsstabiliserande medicin, annars tål jag inte livets motgångar, utan blir lätt sjuk.

Sen är det biverkningarna, för biverkningar får man, av en eller annan typ. I läkemedelsbeskrivningarna står det långa listor med biverkningar så det är bara att välja några ;) Efter ett tag vänjer man sej vid dem. I vissa fall har de dock varit så svåra att jag varit tvungen att byta medicin.

Det är ju meningen att medicinerna ska tas vid samma tidpunkt varje dag. Det har varit svårt för mej att minnas om jag tagit min medicin eller ej, eftersom det alltid är samma ritual och det inte går att skilja en dag från en annan. Därför har jag min finfina dosett där jag kan se om jag tagit min medicin eller ej. Så får det bli när minnet är kort.

Efter jag fick barn har jag haft det lättare att acceptera att jag medicinerar. Jag har inte bara mej själv att tänka på. Jag måste hålla mej frisk för deras skull. Jag har ett ansvar gentemot dem. Jag är en ordentlig mamma som tar min medicin och håller mej frisk. Så enkelt är det. Jag är tacksam för att det finns mediciner, för hur hade jag annars mått idag? Var hade jag befunnit mej?