Värmande visit

Lyckan visar sig allt oftare, omfamnar mig
som en vårsol värmer den min tinande själ
Jag njuter så länge besöket varar
vet att vi ses snart igen

Mother Nature

Naturen helar, den är så vilsam och lugnande. Jag blir grundad och centrerad av att vistas i naturen.

Här några bilder från ett dygn på Kullaberg/Viken/Mölle

Längtar redan tillbaka!

Yogan och jag

Den bästa yogan är tillsammans med andra. Det blir en helt annan energi än när jag är ensam. Inget fel alls att göra yoga ensam, men jag kommer inte lika djupt in i övningarna. Att göra yoga i grupp skapar en annan koncentration. Kanske för att ledarens ord manar till fokusering.

Just nu är vi en liten grupp på två. Så har det varit det senaste halvåret. Min vän har utbildat sig till yinyogainstruktör och har gruppen hemma hos sig, det är helt enkelt inte plats till fler. Hon övar ledarskapet på oss. Till hösten ska hon antagligen starta en större grupp i hyrd lokal. Jag får njuta av småskaligheten så länge det varar. Hon är väldigt duktig och när vi är så få har hon tid att ge oss lite healing - det är också bra när själen är i obalans.

Efter dagens yogapass mår jag riktigt bra, känner lyckan sprida sig i hela min kropp. Jag har det bra nu. Ingen stress och dagar som går i mitt eget tempo. Då gör det egentligen inte så mycket att hjärnan inte lyder. Kapaciteten kommer väl tillbaka tids nog.

Punkt

Blundar, kanske försvinner alla bekymmer då
Landar i en trädgård med fågelkvitter
kan jag få stanna här för evigt?

Jag finns här, i min kropp, i min tanke, i min känsla, i min själ
Gott nog, det räcker så

Har hjärnan dött eller?

Detta är ingen vanlig depression. Detta måste vara utmattningssyndrom. Hjärnan fungerar fortfarande inte som den ska efter snart ett halvårs sjukskrivning och det skrämmer mig. Hur har jag kunnat gå under stress så lång tid? Varför stoppade jag inte i tid?

Jag har fortfarande svårt att koncentrera mig. Och lyckas jag ändå under en kortare tid så blir jag så ohyggligt utmattad efteråt. Jag kan inte till fullo hjälpa barnen med läxor, prov och uppgifter. Läser jag ett stycke text så kan jag inte minnas vad jag läst. Jag har svårt att ta till mig information, det går liksom inte in. Jag har svårt att formulera mig. Hur länge ska jag ha det så här? Kommer jag över huvud taget att få tillbaka min hjärnkapacitet?

Jag får fortsätta ta hand om mig. Gå mina promenader och göra min yinyoga, det kräver ingen koncentration. Allt annat i små munsbitar för att inte bli utmattad. Många långa pauser - det är mitt liv just nu.

Face the facts

Jag har nått en gräns i mitt liv. Nu får det vara nog. Jag har försökt och försökt passa in, anpassa mig efter ett tempo som inte är mitt. Gång efter annan har det brakat in i en depression.

Jag vill leva ett liv där jag håller mig frisk. Jag vill vara glad och må bra. Jag behöver känna att jag gör det JAG vill, och inte hela tiden anpassar mig efter det andra vill. Det tar tid för mig att känna efter vad jag vill. Om jag befinner mig bland andra människor känner jag inte alls vad jag vill, jag behöver lugn och ro och tid för mig själv. Först då blommar jag och kommer i visshet.

Jag ratar ett liv i ständig stress. Det får vara slut med det nu. Det är dags att inse att jag är en skör och känslig själ, jag tål inte särskilt mycket. Det är bara att acceptera det, det går inte att ändra på, hur gärna jag än vill. Det är bara att göra det bästa av situationen. Jag behöver vara hemma i lugn och ro, för mig själv mest. Det är ok.

Spänningarna släpper

Lever här och nu. Ingen stress, inga måsten som tar kål på mig, inga tider att passa. Inget betungande tankearbete. Behöver inte vara på min vakt; inga knivar i ryggen, inga sura kommentarer. Jag kan vara helt mig själv, helt i min egen takt. Underbart. Spänningarna börjar långsamt släppa.

Sover nästan halva dygnet, ett aldrig sinande sömnbehov. Gör så lite som möjligt förutom hushållsarbetet. Bakar, lagar mat, diskar, städar, tvättar, handlar, brygger te. Syr några stygn ibland. Det praktiska är skönt att utföra; det mesta går på rutin och kräver inget tankearbete. Läsa går inte, har ingen koncentration. Ser på TV. Promenerar varje dag, i staden, i skogen och längs havet.

Känner då och då lyckan i mig, den kramar om mig och får mig att le.

Jag har det bra just nu, depressionen har börjat släppa taget om mig och vi går mot ljusare tider.

Till vilket pris?

Vart tar man vägen när man inte passar in? När man inte orkar hålla takten? Kan man smyga ut genom bakdörren? Det finns regler som säger att man ska jobba tills man är 65, 40 timmar i veckan. Gör man inte det duger man inte, man håller inte måttet. Hur gör man när man är långsam och inte orkar hålla takten? När man inte passar in i samhällets normer?

Jag har kämpat mot min sjukdom, försökt att jobba, försökt hålla jämn takt med alla andra. Jag har minskat arbetstiden till nu 50%. Jag orkar några månader, år, sen rasar jag in i depression pga att jag har drivit mig själv för hårt. Jag har rest mig gång på gång, tagit nya tag, kämpat vidare. Till vilket pris? Någon uppskattning har jag aldrig fått. Nu är jag där igen, i en depression, och den här gången känner jag inte att jag vill tillbaka in i arbetslivet. För vad är det värt? Varför ska jag driva mig till att försöka passa in när jag ändå bara rasar inom kort?

Jag vill må bra, leva i ett tempo jag fungerar i. Jag orkar inte med arbetslivet. Ge mig istället frid.

Anatomi

Medicinen jag tar sedan fem år (Zyprexa) har tagit bort mycket av mitt känsloliv. Jag mår bättre totalt sätt, men jag gråter ju aldrig. Det känns konstigt. Förr kunde jag gråta då och då och det lättade på trycket, jag mådde bättre efteråt.

Just nu tittar jag på tv-serien Grey's anatomy, är inne på säsong tre. Jag kan bara säga att jag gråter så det flödar i vissa avsnitt. Och det är skönt. Det är helt underbart att känna att jag har känslor igen. Så trött jag varit på det är jämna humöret jag haft så länge. Och jag inte bara gråter, jag känner kärlek och lycka likaså. Det är tur att jag ska få gråta och glädjas i åtta säsonger till. Kanske ska det till och med fortplanta sig så att jag ska kunna visa lite mer känslor i arbetslivet. Jag är så trött på att vara som en likgiltig mask utan att visa några känslor.

Slutsats: kultur är viktigt för känslolivet, det behöver inte vara finkultur för att skapa reaktioner, huvudsaken är att man känner igen sig

Äntligen har det lossnat

Fokuserar numera på en punkt. Har släppt en massa lösa trådar, varför bevara hoppet om fruktlösa ting? Känner mig flera ton lättare. Lättnaden fyller mig.

Målet är inte längre en hägring. Det är ett faktum.