Jag bär själv ansvaret för mitt eget liv. Det finns en tråd, glimmande röd. Sakteliga visar den sej tydligare, slingrar sej fram genom det landskap som är mitt liv. Jag kan tydligt se mej själv tänja gränserna så att det brister. Så har det varit. I framtiden strävar jag efter att hålla mej inom gränserna.
Att vandra livets stigar är att ständigt sticka hål på sin egen uppblåsthet, på ett eller annat sätt. Det finns inga garantier, vilket är hårt men ärligt. Det kan gå åt helvete, men det kan också bli till det bästa. Jag gör så gott jag kan.
söndag 10 oktober 2010
Balansera på livets spindeltråd
Just nu försöker jag hitta en balans i tillvaron där jag utgår ifrån mina behov, utan att känna några krav utifrån. Syster Duktig har pressat sej för hårt och jobbat tills hon stupat, dubbelarbetande som hon är ;) Nu ska det bli ändring på det:
Precis som förut ska där finnas plats för barnen, maken, hemmet och trädgården.
Släkt och vänner får gärna ta större plats.
Jobba ska jag, men betydligt mindre än de senaste två åren. På så vis ska jag slippa ha stressen flåsande i nacken hela tiden. Jag måste kunna andas!
Pauser ska det finnas många. Tai chi, läsa, dansa... bara sitta och glo.
Det nya är att jag vill SKAPA igen, för det i sej ger mej ny energi. Det blir jag glad av.
Ingela 4.1 coming up ;)
Precis som förut ska där finnas plats för barnen, maken, hemmet och trädgården.
Släkt och vänner får gärna ta större plats.
Jobba ska jag, men betydligt mindre än de senaste två åren. På så vis ska jag slippa ha stressen flåsande i nacken hela tiden. Jag måste kunna andas!
Pauser ska det finnas många. Tai chi, läsa, dansa... bara sitta och glo.
Det nya är att jag vill SKAPA igen, för det i sej ger mej ny energi. Det blir jag glad av.
Ingela 4.1 coming up ;)
Definition
Min sjukdom tar sej uttryck i att jag drabbas av antingen en psykos eller en depression när livet blir för påfrestande. Jag är väldigt känslig och har låg stresströskel. Jag har en diagnos som låter väldigt skrämmande, Cykloid psykos. Dels för att den är cykliskt återkommande, dels för att en psykos är skrämmande i sej. Det finns en sida på nätet som beskriver Cykloid psykos väl. Den vill jag rekommendera. Den beskriver vad som händer vid en psykos, symptom och diagnos likaså. Det är Johan Cullberg som ligger bakom denna sida. Han har även skrivit en bok i ämnet, som heter just Psykoser. Boken är givetvis mer uttömmande.
Det är först efter ett antal skov som jag riktigt har fattat och accepterat att jag har den sjukdom jag har, att jag är känslig och inte tål påfrestningar särskilt bra. Jag har länge velat tro att jag kan allt lika bra som alla andra. Jag har fått lära mej den hårda vägen. Jag behöver leva mitt liv i långsamhetens lov, med många pauser och utan stress.
Det är först efter ett antal skov som jag riktigt har fattat och accepterat att jag har den sjukdom jag har, att jag är känslig och inte tål påfrestningar särskilt bra. Jag har länge velat tro att jag kan allt lika bra som alla andra. Jag har fått lära mej den hårda vägen. Jag behöver leva mitt liv i långsamhetens lov, med många pauser och utan stress.
lördag 9 oktober 2010
Höstpromenad
Vi åkte till Skärva naturreservat utanför Karlskrona idag. Det var en härlig höstdag med klarblå himmel och hög, klar luft. Vi vandrade i ett ganska lugnt tempo genom bokskog, över ängar och längsmed havet.
Det är mycket värdefullt för mej att vistas i naturen. Jag mår så bra av det. Naturen tillåter allting, inte bara det vackra och fulländade utan även det risiga och döende. Jag hämtar mycket kraft ur mina promenader i naturen. Idag gjorde jag även några fynd i trä som jag ska jobba lite med därhemma.
Vi hann med en liten tur in på Ronneby konsthall också. Det var en keramiker och fyra textilkonstnärer som ställde ut. Jag kände mej inspirerad av deras verk, ville hem på en gång och prova att arbeta med nya material.
Dagen avslutades med trerätters middag i brasans sken. :)
Det är mycket värdefullt för mej att vistas i naturen. Jag mår så bra av det. Naturen tillåter allting, inte bara det vackra och fulländade utan även det risiga och döende. Jag hämtar mycket kraft ur mina promenader i naturen. Idag gjorde jag även några fynd i trä som jag ska jobba lite med därhemma.
Vi hann med en liten tur in på Ronneby konsthall också. Det var en keramiker och fyra textilkonstnärer som ställde ut. Jag kände mej inspirerad av deras verk, ville hem på en gång och prova att arbeta med nya material.
Dagen avslutades med trerätters middag i brasans sken. :)
fredag 8 oktober 2010
torsdag 7 oktober 2010
Bena vilda hästens man
Vi är en liten grupp, fyra kvinnor, som träffas en gång i veckan för att göra Basal kroppskännedom och Tai chi. Vår ledare är en fantastisk kvinna, Maria, som är oerhört engagerad i sitt jobb. Hon är sjukgymnast på Psykiatriska Öppenvården i Lund. Lugn, glad och med övertygelse leder hon oss genom övningarna på sin norrländska. Hon är verkligen inspirerande!
Att göra kroppskännedomsövningar är att hitta hem till mej själv; det är så oerhört skönt att göra dessa enkla övningar. Känna efter var gränserna går, vad känns skönt, vad känns inte skönt. Att hitta mittpunkten i kroppen varifrån all energi, all rörelse utgår ifrån, det var verkligen en aha-upplevelse för mej. Nu har jag mitt centrum, däri kan jag vila.
Höjdpunkten är ändå Tai chi. När jag gör Tai chi är det som jag rör mej i vatten. Rörelserna flyter långsamt men ändå kraftfullt. Det är meditation i full koncentration; vi följer ett speciellt rörelseschema, en speciell form. Varje rörelse har sitt namn: vågen, boll till höger, ormen kryper upp etc. Namnen gör det lättare för mej att minnas rörelserna när jag ska göra dem ensam. Det är härligt att göra Tai chi i grupp, alla tillsammans. Det blir ett sådant flöde, en sådan lugn energi i rummet. Allra bäst är det att göra Tai chi utomhus, gärna vid havet. Då känner jag mej ett med allt ;)
Känslan från kroppskännedomsövningarna och Tai chi:ns långsamma flöde bär jag med mej ut i vardagen. När jag känner att det går för fort försöker jag hitta Tai chi:ns långsamhet inom mej. Som Maria säger, Tai chi:n bär jag med mej resten av livet. Kroppen minns allt.
Att göra kroppskännedomsövningar är att hitta hem till mej själv; det är så oerhört skönt att göra dessa enkla övningar. Känna efter var gränserna går, vad känns skönt, vad känns inte skönt. Att hitta mittpunkten i kroppen varifrån all energi, all rörelse utgår ifrån, det var verkligen en aha-upplevelse för mej. Nu har jag mitt centrum, däri kan jag vila.
Höjdpunkten är ändå Tai chi. När jag gör Tai chi är det som jag rör mej i vatten. Rörelserna flyter långsamt men ändå kraftfullt. Det är meditation i full koncentration; vi följer ett speciellt rörelseschema, en speciell form. Varje rörelse har sitt namn: vågen, boll till höger, ormen kryper upp etc. Namnen gör det lättare för mej att minnas rörelserna när jag ska göra dem ensam. Det är härligt att göra Tai chi i grupp, alla tillsammans. Det blir ett sådant flöde, en sådan lugn energi i rummet. Allra bäst är det att göra Tai chi utomhus, gärna vid havet. Då känner jag mej ett med allt ;)
Känslan från kroppskännedomsövningarna och Tai chi:ns långsamma flöde bär jag med mej ut i vardagen. När jag känner att det går för fort försöker jag hitta Tai chi:ns långsamhet inom mej. Som Maria säger, Tai chi:n bär jag med mej resten av livet. Kroppen minns allt.
onsdag 6 oktober 2010
Att knapra piller
Något som jag tror de flesta som lever med psykisk ohälsa har tampats med är medicinerna. Ska jag ta mediciner eller ej är nog den svåraste frågan. Alla vet vi ju att läkarna väldigt gärna skriver ut mediciner ;)
Det var rätt tungt när jag insåg att jag medicinerar för resten av livet. Jag klarar mej inte utan medicin. Jag hade då flera gånger provat att sänka medicinerna och att sätta ut dem helt. Det gick inte. Jag blev genast känsligare och insjuknade. Eftersom mitt humör pendlar upp och ner behöver jag stämningsstabiliserande medicin, annars tål jag inte livets motgångar, utan blir lätt sjuk.
Sen är det biverkningarna, för biverkningar får man, av en eller annan typ. I läkemedelsbeskrivningarna står det långa listor med biverkningar så det är bara att välja några ;) Efter ett tag vänjer man sej vid dem. I vissa fall har de dock varit så svåra att jag varit tvungen att byta medicin.
Det är ju meningen att medicinerna ska tas vid samma tidpunkt varje dag. Det har varit svårt för mej att minnas om jag tagit min medicin eller ej, eftersom det alltid är samma ritual och det inte går att skilja en dag från en annan. Därför har jag min finfina dosett där jag kan se om jag tagit min medicin eller ej. Så får det bli när minnet är kort.
Efter jag fick barn har jag haft det lättare att acceptera att jag medicinerar. Jag har inte bara mej själv att tänka på. Jag måste hålla mej frisk för deras skull. Jag har ett ansvar gentemot dem. Jag är en ordentlig mamma som tar min medicin och håller mej frisk. Så enkelt är det. Jag är tacksam för att det finns mediciner, för hur hade jag annars mått idag? Var hade jag befunnit mej?
Det var rätt tungt när jag insåg att jag medicinerar för resten av livet. Jag klarar mej inte utan medicin. Jag hade då flera gånger provat att sänka medicinerna och att sätta ut dem helt. Det gick inte. Jag blev genast känsligare och insjuknade. Eftersom mitt humör pendlar upp och ner behöver jag stämningsstabiliserande medicin, annars tål jag inte livets motgångar, utan blir lätt sjuk.
Sen är det biverkningarna, för biverkningar får man, av en eller annan typ. I läkemedelsbeskrivningarna står det långa listor med biverkningar så det är bara att välja några ;) Efter ett tag vänjer man sej vid dem. I vissa fall har de dock varit så svåra att jag varit tvungen att byta medicin.
Det är ju meningen att medicinerna ska tas vid samma tidpunkt varje dag. Det har varit svårt för mej att minnas om jag tagit min medicin eller ej, eftersom det alltid är samma ritual och det inte går att skilja en dag från en annan. Därför har jag min finfina dosett där jag kan se om jag tagit min medicin eller ej. Så får det bli när minnet är kort.
Efter jag fick barn har jag haft det lättare att acceptera att jag medicinerar. Jag har inte bara mej själv att tänka på. Jag måste hålla mej frisk för deras skull. Jag har ett ansvar gentemot dem. Jag är en ordentlig mamma som tar min medicin och håller mej frisk. Så enkelt är det. Jag är tacksam för att det finns mediciner, för hur hade jag annars mått idag? Var hade jag befunnit mej?
Ibland är 11 km väldigt långt
"Mamma Pappa kom hem. Jag har skadat mej" står det i ett mail. Jag sitter i Informationen på biblioteket. Jag drar efter andan och kastar mej över telefonen för att ringa hem till Filip. "Jag har ont. Kom hem."
Jag försöker få tag i Fredrik, men han iggar mej, pratar redan i telefon. Typiskt, han är ju den som kommer hem snabbast eftersom han har bilen. Som tur var har vi ingen rusning i Informationen, så jag kan sticka hem. Jag trampar på allt vad tygen håller, men aldrig har cykelturen hem känts så lång! Jag kan inte vara hemma snabbt nog.
Nu var det inte så farligt med armen trots allt. Det var ju skönt. Jag kan andas ut; puh...
Jag försöker få tag i Fredrik, men han iggar mej, pratar redan i telefon. Typiskt, han är ju den som kommer hem snabbast eftersom han har bilen. Som tur var har vi ingen rusning i Informationen, så jag kan sticka hem. Jag trampar på allt vad tygen håller, men aldrig har cykelturen hem känts så lång! Jag kan inte vara hemma snabbt nog.
Nu var det inte så farligt med armen trots allt. Det var ju skönt. Jag kan andas ut; puh...
tisdag 5 oktober 2010
Kämpa på!
Det gjorde ont i mej när jag läste om mannen med schizofreni i Sydsvenskan idag. Han var inte alls överens med sin sjukdom, ville inte acceptera sin diagnos. Han mådde så dåligt.
Något som gjort det lättare för mej att leva med min sjukdom är acceptans, acceptans och åter acceptans. När jag väl accepterat min sjukdom är den mycket enklare att leva med. Jag har blivit bättre på att inse mina begränsningar. Jag har också blivit bättre att lägga tid på det som stärker mej.
En sak är säker. Jag kommer aldrig sluta kämpa. Jag kommer aldrig att ge upp. Min sjukdom kan göra sej påmind, jag kan bli sjukskriven några veckor, några månader, men jag kommer alltid tillbaka.
Något som gjort det lättare för mej att leva med min sjukdom är acceptans, acceptans och åter acceptans. När jag väl accepterat min sjukdom är den mycket enklare att leva med. Jag har blivit bättre på att inse mina begränsningar. Jag har också blivit bättre att lägga tid på det som stärker mej.
En sak är säker. Jag kommer aldrig sluta kämpa. Jag kommer aldrig att ge upp. Min sjukdom kan göra sej påmind, jag kan bli sjukskriven några veckor, några månader, men jag kommer alltid tillbaka.
måndag 4 oktober 2010
Bollen är i rullning
Sydsvenskans artikelserie där människor med olika typer av psykisk ohälsa träder fram är mycket välkommen! Vad jag har väntat! Den är ett led i kampanjen Hjärnkoll för attitydförändringar gentemot människor med psykisk ohälsa. Attitydförändringar behövs. Ämnet är fortfarande väldigt tabubelagt. Det finns mycket okunskap och rädslor kring psykisk ohälsa. Medierna har huvudsakligen skrivit om psykisk ohälsa i kombination med brott. Det skapar fördomar och rädslor, men framför allt ger det en väldigt orättvis bild av psykisk ohälsa.Huvuddelen av oss är inte brottslingar och mördare. Ingen vet att huvuddelen av oss med psykisk ohälsa lever ett normalt liv. Att vi är friska i långa perioder, men då och då drabbas vi av en tids sjukdom. Det ser lite olika ut beroende på vilken diagnos vi har.
Vi är många som lever med sjukdomen lite i smyg, pga av alla fördomar. Jag har länge tänkt skriva om min sjukdom och det liv jag lever, men tvekat. Nu i och med Hjärnkollkampanjen och Sydsvenskans artikelserie känner jag dock att det är rätt läge. Dagens huvudperson i Inpå livet i Sydsvenskan är en kvinna med bipolär sjukdom. Precis som kvinnan i artikeln har jag en bipolär sjukdom, en variant; Cykloid psykos. Det låter mer skrämmande än vad det är. Mitt humör svänger upp och ner lite mer än 'normalt'. Jag har insjuknat i både depression och psykos, som är de två polerna i denna sjukdom.
"Livet är mycket mer än en diagnos", som kvinnan i dagens artikel så klokt sa. Det är det jag tänker visa med mitt fortsatta bloggande. Men jag tänker också skriva om min sjukdom, helt enkelt för att avdramatisera den.
Vi är många som lever med sjukdomen lite i smyg, pga av alla fördomar. Jag har länge tänkt skriva om min sjukdom och det liv jag lever, men tvekat. Nu i och med Hjärnkollkampanjen och Sydsvenskans artikelserie känner jag dock att det är rätt läge. Dagens huvudperson i Inpå livet i Sydsvenskan är en kvinna med bipolär sjukdom. Precis som kvinnan i artikeln har jag en bipolär sjukdom, en variant; Cykloid psykos. Det låter mer skrämmande än vad det är. Mitt humör svänger upp och ner lite mer än 'normalt'. Jag har insjuknat i både depression och psykos, som är de två polerna i denna sjukdom.
"Livet är mycket mer än en diagnos", som kvinnan i dagens artikel så klokt sa. Det är det jag tänker visa med mitt fortsatta bloggande. Men jag tänker också skriva om min sjukdom, helt enkelt för att avdramatisera den.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)