Övervunnen rädsla

En gång i tiden var min värsta skräck att insjukna i en psykos. Sen var det just det som inträffade i alla fall. Så här efteråt så var det ju inte så farligt...

Nu har jag alltså klarat av det som jag var mest rädd för, det känns faktiskt himla bra. Nu fixar jag allt, typ ;) Nej men det viktigaste av allt ; jag behöver inte vara rädd för att insjukna igen för jag vet att jag tar mej ur det.

Om någon frågar

Ibland händer det att någon frågar vad jag har för sjukdom, inte så ofta, men det händer. Det är framför allt arbetsgivaren och mina arbetskamrater som undrar eftersom jag har varit sjukskriven några perioder. Jag brukar svara att jag har en bipolär sjukdom, det är enkelt att förklara. Att humöret kan svänga mellan två poler är inte så tabu, det går att förstå, det blir folk inte så rädda för. Det är också vad mina läkare ibland kallar sjukdomen för.

 Om jag skulle säga att min diagnos är Cykloid psykos skulle folk dra öronen åt sej. (Jag berättar det här, och försöker avdramatisera det...) Jag tycker själv inte att det namnet är rättvisande, det blir sådan tonvikt på psykosen.  Egentligen borde min sjukdom kallas för en bipolär psykossjukdom (finns dock inget sådant begrepp inom psykiatrin). Ena polen är psykos och andra polen är depression. Nu är det ju inte så att jag konstant är antingen psykotisk eller depressiv, nej den mesta av tiden är jag på 'normalläge'. Jag har haft fyra  mycket korta psykotiska episoder, med ganska lång återhämtningstid. Jag har haft fler depressiva perioder och dessa perioder har varit lite mer utdragna.

Jag var sjuk många gånger mellan 1992 och 2002, en tio-årsperiod. Det är alltså nio år sedan jag var riktigt sjuk i psykos eller depression sist. Det är en seger! Jag har visserligen varit sjukskriven korta perioder efter det, men det har varit för att förhindra att en pressad situation ska framkalla ett psykos- eller depressionsgenombrott. Jag har behövt vila mej stark.

Det känns alltså lite konstigt att prata om att jag har en sjukdom när det var så länge sedan jag var sjuk sist. Tyvärr är det så att jag får leva med den som en skugga i resten av mitt liv. Det finns alltid en risk att jag blir sjuk igen. Risken är i alla fall mindre nu sen jag lärt mej att känna igen symptomen, det känner jag mej oerhört styrkt av. Sjukdomsgenombrotten går att stoppa i tid.

Nytt avstamp

Har nu haft en tids "skrivkramp". Jag har funderat mycket över varför jag egentligen skriver, har jag något att skriva om? Vill någon läsa? Min drivkraft var ju från början att skriva om hur det är att leva med min sjukdom, men det blev mer av en dagbok över allt positivt jag gör. Det har alltså inte riktigt blivit som jag tänkt.

Jag tänker att jag inte riktigt har vågat att skriva om allt det svåra, trots att det är det jag innerst inne vill. Det är ok att skriva om hur man slåss mot sin cancer, eller att komma tillbaka efter en svår trafikolycka. Psykiska ohälsa beror ju egentligen bara (förenklat) på "felprogrammering" i hjärnan och gener, lika fysiskt som alla andra sjukdomar, varför är det då tabu att skriva om och prata om psykisk ohälsa?  Det vill jag ändra på!

Jag gör ett nytt försök.

En liten dos Malmöfestival

I väntan på att bandet skulle börja spela gick vi till Gustav Adolfs torg för att äta. Jag åt libanesisk blandtallrik och killarna älgwok. Gott! Burkinsamlare kretsade som gamar kring bordet och högg tomburkarna så fort vi reste oss för att gå.

En gatumusikant samlade ganska mycket publik. Han var oerhört koncentrerad och säker. Han höll rytmen på cymbal och trumma, samtidigt med melodi ock komp på keyboard/xylofon och så utfall ibland mot tuta och ringklocka. Riktigt underhållande.

Sen var det dags att se Dead by April. Bandet är lite tvetydigt. De har en ganska rå framtoning med tatuerade kroppar. Naturligtvis gjorde de (och publiken) djävulstecknet, men de gjorde även hjärta-tecken också. Lite gulligt mitt i allt det råa. Ena sångaren skriksjunger(skrålar). Den andra sångaren har en mild pojkpopröst. Sådana kontraster.

Detta var Filips första koncert! Han sa innan att han bara ville se några låtar och sen gå hem, men vi såg hela koncerten. Och efteråt köpte han en t-shirt som minne...

Chilla

Har lite svårt att vara överens med att min semestern är utan mål. Jag går mest omkring och softar. Får inte mycket gjort liksom.

Men det är kanske ok. Snart börjar ekorrhjulet snurra igen, alla måsten smyger sej på. Det gäller att njuta av friden så länge den varar... en vecka kvar, ujujuj.

En stark film

Jag bestämde mej idag för att se en film som jag inte 'vågat' se förrut. Det var Lilja 4-ever av Lukas Moodysson. Jag är så känslig för starka filmer så jag har tvekat att se den tidigare.

Nu plockade jag den med mej hem när jag var på bibblan sist. Den har legat här på bordet i flera dagar. Idag var det ju ändå tradigt väder, så då kunde jag lika gärna se på film. Jag kan ju inte säga att filmen var upplyftande precis. Nej den var just precis så hemsk som jag hade trott. Ett knytnävsslag rakt i solar plexus. Jag var helt stum efteråt. Det krävdes en promenad för att lösa upp de tunga känslorna som satt sej i mej.

Men den är helt klart sevärd. Miljontals barn lever som hon i verkligheten, fångna som sexslavar, för att inte tala om vuxna kvinnor. Vilket öde...så fruktansvärt...

CD-skivornas död

Jag har gjort en möbelrokad här hemma och jag är riktigt nöjd med resultatet. Jag kan väl säga att resultatet är att CD-skivorna har gjort sitt här hemma. Vi kör sedan länge bara mp3-filer och spotify och you-tube när vi lyssnar på musik. De fysiska CD-skivorna fyller inte längre någon funktion. MEN jag hade inte mage att slänga ut dem, nej de är fortfarande roliga att ha kvar, om än att de fått en mer undanskymd plats i vårt hus.

Så vad har hänt? CD-skåp i vardagsrummet ut (ska säljas), vitrinskåp från matrummet in i vardagsrummet,  byrå med plats för bärbar dator mm in i matrummet. Så nu har jag en bra plats för datorn till att spela musik från när jag lagar mat :)

Jag är så nöjd, nöjd, nöjd...

Och så till vädret

Jag ska väl egentligen inte klaga på vädret, jag har haft ett par veckor med sol på semestern, men det är rätt tradigt när det regnar hela dagarna. Jag känner att jag behöver fler soliga dagar för att orka med vinterhalvåret. Hur blidkar man vädergudarna?

Sommar, sommar, sommar

Sovmorgon.... ah det är det bästa jag vet! Och så frukost i lugn och ro med dagens tidning att försjunka i. Sedan ta dagen som den kommer, utan tider att passa. Mmmmm ljuva semester :)

När jag nu har kommit ikapp min egen lunk har jag också börjat längta efter att hitta på saker. Idag har jag letat frukostskålar på Mairo i Ronneby. En affär man gärna går runt och tittar i, super in omgivningen, men sällan hittar något att ha råd med. Det blev inga frukostskålar, det fanns fina små skålar, men det var fel form på alla.

Det ska bli ett besök på Ronneby Kulturcentrum, där brukar vara rätt sevärda konstutställningar. Kanske Karlskrona konsthall senare i veckan. Det är rätt skönt att bara vara i stugan och njuta av sol och bad när vädret är vackert.

*Rätt* antal semesterveckor i stöten

Det kom en artikel om att det var bättre att ta flera korta semestrar än en lång. Antagandet kom för att de deltagande snabbt kom in i semesterlugnet men att upplevelsen försvann redan efter några dagar tillbaka på jobbet igen.  Studien var gjord av en holländsk forskare.

Jag kan bara säga att jag nu varit ledig i 12 dagar och först efter en vecka kunde jag känna att jag upplevde semesterlugnet fullt ut.  Då hade jag dessutom haft en veckas semester tidigare på sommaren. Jag behöver alltså väldigt lång tid på mej för att stressa av, så för mej stämmer inte studiens resultat.

Att under lång tid uppleva att man är avstressad måste ju också betyda att det är lättare att återgå till den känslan i vardagen än om man bara har den känslan tillfälligt, i några dagar.

Jag skulle vilja säga att det är väldigt individuellt hur många veckors semester i stöten som är *bäst* för en.